Sport och politik hör ihop

Jag har hittills vacklat i frågan om OS-bojkott. Det har bland annat kommit att innebära att min kusin som är fritidspolitiker på Gotland tagit ställning flera veckor före mig... Men det ska jag nog kunna leva med, även om en eller annan gliring säkert är att vänta.

Nyss läste jag i SvD på nätet att ett samlat norskt Storting överväger att bojkotta invigningen. Det innebär att Norge blir före Sverige med att sätta ner foten i ännu en central MR-fråga. Nyligen la den norska regeringen fram ett lagförslag om könsneutralt äktenskap, alltmedan vi låter kd förhala processen. Icke desto mindre känner jag mig fullt trygg med att en proposition kommer till hösten.

Var har jag då landat i bojkottfrågan...? Jag vill att vi avstår från att skicka representanter från regering och kungahus till invignings- och avslutningsceremonierna. En del kommer kalla det populism - jag kallar det realism. OS är ett event av sådan dignitet att det automatiskt också blir politik. Kina tänker i alla fall utnyttja det så. Och då är det bara för omvärlden att spela med.