Så; har vi gjort någon nytta…? Jag vill tro det. Vi lyckades inte ta oss fullt så långt söderut som vi hoppats eftersom vattenståndet helt enkelt var för lågt där. Icke desto mindre har vi patrullerat långa sträckor och besökt många byar där FN aldrig tidigare satt sin fot. Det känns bra, liksom det faktum att de människor vi möter verkligen välkomnar oss.
Några händelser från de gångna veckorna vill jag särskilt lyfta fram:
Burmath – Det sprudlade av liv i byn vid vårt första besök. Dagen efter var den nästan övergiven. Varför? SPLA-kompaniet som var stationerat där till skydd för civilbefolkningen hade fått order att flytta. Av rädsla för attacker från synnerligen våldsbenägna boskapstjuvar flydde byborna hals över huvud ut i bushen. FN har inte mandat att påverka SPLA’s beslut. Det vi däremot gjorde var att stämma möte med the County Commissioner för att ventilera byns och vår oro över utvecklingen. Utfallet blev att 30 poliser beordrades till Buramth inom loppet av ett dygn. Ytterligare någon dag senare började livet så sakteliga att återvända!
Kuortong – Byn utsattes för en attack, natten till den 25 juli. 11 personer dödades, all boskap stals och en 3-årig flicka rövades bort. Det var inte alldeles lätt att ta sig dit eftersom byn ligger en bit från floden men jag kände starkt att det var viktigt att försöka. Igår morse lyckades vi. Jag pratade bland annat med pappan till den bortrövade flickan. Han berättade då att mamman, hans fru, hade misshandlats svårt och en manlig släkting dödats när de försökte skydda barnet. Själv hade han inte varit där då angreppet skedde. Vi kan inte göra mycket för att hjälpa, annat än att rapportera och visa medkänsla. Men den genuina tacksamhet som pappan visade för att någon faktiskt kom för att lyssna gjorde det värt varje ansträngning.
Wanding – Vi slog nattläger i byn två gånger. Det gjorde förstås att vi kom att lära känna byborna lite mer än vad som annars blir fallet. Vid vårt senaste stopp bad man om vår hjälp att titta till en kvinna i mycket dåligt skick. Hon var gravid i femte månaden när hon fick missfall och hade haft svåra blödningar sedan dess. Det var över en vecka sedan. Jag insåg att läget var kritiskt och fick gehör för att sätta samman ett team bestående av en bangladeshisk sjukskötare, en indisk sjukvårdssoldat och min tolk (tillika sjukvårdskunnig). Sannolikt räddade de hennes liv. Därutöver behandlade de ytterligare sju patienter, varav merparten barn, innan vi var tvungna att bryta upp.
I veckan fortsätter patrullerandet men nu med bas i Nasser. Bortåt helgen borde jag vara tillbaks i Malakal och det är inte utan att jag börjar längta en smula. Och bortom kröken väntar en tvåveckors ledighet i Sverige!
