Happy Independance Day - and Farewell!

9 juli 2012; idag firar Sydsudan 1-årsdagen av sin självständighet. Det känns stort! Själv lämnade jag landet för exakt två veckor sedan. 15 månaders FN-tjänst för UNMIS och UNMISS var därmed till ända.

Det har varit en utmanande tid men samtidigt grymt inspirerande. Den sista tiden var också något lugnare än månaderna före. Förvisso fortsatte småskalig rebellverksamhet i vårt ansvarsområde men det mest akuta problemet var otvivelaktigt flyktingströmmarna från norr. Hjälpbehovet är enormt och den regnsäsong man nu är inne i kommer inte underlätta omvärldens ansträngningar. För er som vill göra en insats rekommenderar jag stöd till Läkare Utan Gränser. Jag har på nära håll sett vilken fantastisk nytta de gör under svårast tänkbara omständigheter.

Med detta inlägg kommer bloggen också att ta en paus. Måhända återuppstår den lite tillfälligt i samband med kommande Sydafrikaresa under senare delen av augusti. Men bortom det får ni snällt vänta in framtida utlandstjänstgöring. Åter till Sydsudan 2014/15…?

Nåväl; några bilder från min avslutande tid i Malakal vill jag förstås också dela med mig av – håll till godo!

Min sista patrull gick till Owachi, högkvarter för SPLA’s 7:e division. Det var ett kärt återseende. Dagen till ära (och nu menas inte till min ära) hade man dragit ihop till ett seminarium om civilmilitär samverkan med efterföljande festligheter. Det blev verkligen minnesvärt och här ser vi Sydsudans variant av fältartister.

Ledarskapet för dagen – i ökenuniform min norske chef, överste Ove Rio.

Framtidens ledare!

Någon dag senare for jag vidare till Juba för utcheckning. Slumpens lyckliga skördar gjorde att jag kunde återförenas med min gode vän Niño som nu återvände till Sydsudan efter ett år på hemmaplan i Filippinerna...

… och som sig bör firade vi ståndsmässigt!!

To all my UN friends – take care out there! See you in another mission.

Måltavla: Malakal

I förrgår kom kriget nära. Under tidig eftermiddag började vi höra skottlossning och detonationer från andra sidan av Nilen. Det visade sig vara en rebellgrupp – sponsrad av Sudan – som kommit i strid med den Sydsudanesiska armén (SPLA). Till och från pågick striden under ca 7 timmar.

På kvällen åkte jag ner till den UN Camp vi har vid floden, där den Bangladeshiska båtenheten tidigare huserade. Tung eldgivning pågick alltjämnt på ett avstånd av ca 400-500 meter. Ett flertal rikoschetter hade också träffat byggnader inne på campen. Ungefär en timme tidigare avlossades två raketer (RPG’s) från stridsområdet in mot vår sida av Nilen. De slog ner ca 300 meter norröver, mycket nära en liten by. Ingen skadades men människor flydde hals över huvud. Ett 30-tal kvinnor och barn sökte skydd omedelbart utanför grindarna till vår förläggning.

Det här var den fjärde hyggligt avancerade rebellattacken i Upper Nile State över den senaste tvåveckorsperioden. Det är ett tydligt och illavarslande trendbrott. Vi tror oss också veta att det egentliga målet för fredagens attack var Malakal stad. Turligt nog upptäcktes de innan man hunnit korsa floden. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. To be continued…

Nu och då…

Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…

Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.

Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.

Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...

Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!

Spänningar och avsked

Varför känns det som att jag inleder var och varannat inlägg med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på länge? Jag tycker ju om att skriva och jag vill dela med mig av vad som händer här nere... Jag antar att det beror på att vi faktiskt har riktigt mycket att göra. Det har visserligen (tillfälligt) lugnat ner sig en smula i södra Jonglei där stamstrider på allvar blossade upp i julhelgen. Men i gengäld har det politiska tonläget höjts betydligt mellan Sydsudan och Khartoumregimen i Sudan. Inte helt otippat bråkar man om oljan och Sydsudan – som förfogar över de flesta oljefälten - har beslutat att stänga av all produktion.

Sanningen att säga så har det inte stannat vid retorik. Vid två olika tillfällen i förra veckan genomförde Sudan regelrätta attacker mot mål i Sydsudan, det ena med attackflyg (en variant av klusterbomber) och den andra med en mindre marktrupp. Båda ägde rum i trakten av Bunj i nordöstra Upper Nile State, det vill säga den delstat som jag verkar i. I området finns stora flyktingläger med människor som flytt från norr till söder och som ännu inte har någon annanstans att ta vägen. Tursamt nog skördades inte särskilt många offer denna gång men det är rejält illavarslande ändå.

För mig personligen har det också skett lite förändringar. Min ”vapendragare” Dennis, som jag jobbat och umgåtts med i 10 månader, håller på att checka ut och lämnade Malakal i förrgår. Det känns förstås en smula tomt. De ständiga avskeden är onekligen en av baksidorna med att jobba i FN-systemet… Det har också kommit att innebära att jag nu tagit över som ”Teamleader” för den grupp på 12 samverkansofficerare (MLO’s) som finns kvar. Sedan tidigare är jag även ansvarig för att planera alla de operationer vi genomför, både här men också vid de något mindre baserna i Melut och Nasser.

Med andra ord ska det bli skönt med ledighet. Den känns mer välbehövlig nu än vid något av de tidigare tillfällena. Upplägget blir en mix av Sverige och Sydafrika och jag ser verkligt mycket fram emot bådadera!

Som kontrast till livet där ute kommer här lite bilder från den senaste tidens sociala samvaro på campen. På återhörande!

För några veckor sedan checkade en annan utav mina vänner ut, Borey från Kambodja. Här sista kvällen, stekandes nyfångad fisk från Nasser.

Jodå, julpaketet från Armétaktiska staben har letat sig fram. Det ankom, som sig bör, den 24:e. Januari... Förseningen ska dock inte skyllas på någon därhemma utan på senfärdighet i FN:s godshantering. Utöver julgåvorna gjordes också en uppgradering av vår utrustning, kopplat till de förändrade uppgifterna. Bland annat tillfördes jägartält, sovsäck, patrullryggsäck och GPS. Tackar och bockar!

Mindre bra hade kylvarorna (!) klarat sig efter sisådär två månader på resande fot (varav den senaste i 50-gradig tältvärme i Juba)… Mandel och russin kändes också en aning malplacerade då glöggen lös med sin frånvaro. Desto mer uppskattades knäckebröd, kaffe, kaviar och nyponsoppa. Plus det lilla bokpaketet. Till min egen förvåning tog jag mig omedelbart an Thomas Bodströms ”Inifrån – Makten, Myglet, Politiken” och fann den faktiskt riktigt läsvärd.

Även den indiska bataljonen är inne på finalen och översten bjöd till avskedsmingel förra helgen. Jag och Dennis utgjorde två av bara fyra ickeindiska gäster som var bjudna. Hedrande och trevligt! Här ses en APC (bandgående trupptransportfordon) framkörd som blickfång utanför hans mäss. Entrén är mellan de färgglada lamporna till vänster.

I fredags hade vi vår egen avskedsmiddag för Dennis och ytterligare tre kollegor som åker hem de närmaste dagarna. Grillad get stod på menyn och vi dukade upp utanför vårt eget lilla HardRock.

Vedergällning

Den senaste veckan har varit minst sagt hektisk och bloggandet har fått stryka på foten. I mitt senaste inlägg uttryckte jag stark oro för hämndaktioner från Murle-stammens sida. Den har tyvärr besannats. Vi får nu rapporter om dagliga (eller nattliga, snarare) attacker mot byar som bebos av Lou Nuer-folket. Det innebär också att våldet kryper allt närmare Malakal-basens egentliga ansvarsområde, Upper Nile State.

De unga frustrerade männen går tämligen urskiljningslöst fram, beväpnade med AK 47:or och machetes. Som alltid är det kvinnor, barn och gamla som är mest sårbara och drabbas hårdast. Från UNMISS sida gör vi vad vi kan, med de relativt begränsade resurser vi har, för att skydda och undsätta civilbefolkningen. Givetvis finns också ett nära samarbete med myndighetspersoner och de NGO’s som vågar vara kvar. Läkare Utan Gränser (MSF) är en av dem och de gör ett fantastiskt bra jobb.

Byn Duk Padiet utsattes för veckans hittills värsta hämndattack i måndags kväll. Jag har noterat att händelsen kortfattat nämnts även i svenska media. Ett 50-tal människor dödades och många skadades. Vi lyckades få in ett team redan på tisdagmorgonen där två nära kollegor till mig höll i trådarna. Insatsen inriktades helt på evakuering av skadade och totalt flögs 30 personer ut till lokala sjukhus.

Min huvudsakliga uppgift har varit att koordinera vårt arbete från basen här i Malakal men i torsdags fick jag möjligheten att ge mig ut på fältet. Jag ledde en patrull till Lankien, vilket är en av centralorterna i det område som nu är i fokus. Läget var för stunden lugnt fast spänt och vi hade flera bra samtal med personer på plats. Men även om jag genuint känner att FN-närvaron verkligen uppskattas och spelar roll så går det inte att komma ifrån en viss känsla av otillräcklighet…

Jag hoppas få återkomma med mer positiva inlägg efterhand men sedan julhelgen är det dessvärre så här vår vardag ser ut. Nedan följer lite bilder, samtliga tagna av kollegorna som var på plats i Duk Padiet i tisdags.

Första hjälpen.

Evakuering av skadade.

Min kollega från Fiji samtalar med lokala ledare.

Uppskattningsvis 70-75 hyddor brändes ner och marknadsplatsen förstördes.

En av ca 30 nygrävda gravar som observerades.

Ett land i brand

Det är fortsatt mycket oroligt i sydöstra Jonglei State och situationen är långt ifrån under kontroll. Presidenten talar om undantagstillstånd och han har nu beordrat ett betydande antal soldater och poliser till området. Bilderna nedan är tagna från en FN-helikopter för någon dag sedan.

Beväpnade män från Lou Nuer-stammen på väg att inta byn Pibor (vilket nu också skett). Totalt sträckte sig kolonnen över en yta på mer än 5 km. Notera också att de driver boskap med sig.

Hyddor sticks i brand allteftersom männen avancerar. Flertalet invånare i området är på flykt och kommer inte ha mycket att återvända till - om det ens någonsin blir möjligt...

Blodigt nytt år...

Med risk för att lägga lite sordin på nyårsstämningen kommer här en lägesrapport från min nuvarande del av världen.

Det är allt annat än lugnt i vår grannprovins, Jonglei State. Strax före julhelgen inledde en av de rivaliserande stammarna (Lou Nuer) en storoffensiv mot ett område dominerat av Murle-folket. Fiendskapen går flera decennier bakåt i tiden och handlar mycket om hämnd, boskap och land. I centrum för händelserna står byarna Likuangole och Pibor. Den förstnämnda är nu helt övergiven och alla hyddor nedbrända, den andra löper en mycket stor risk att bli attackerad under de kommande timmarna.

Både FN och Sydsudans regering, med vicepresidenten i spetsen, har försökt medla under den dryga vecka som gått, men hittills utan synbar framgång. Vi har också trupper på plats i Pibor men det förslår inte långt om ett fullskaligt angrepp faktiskt sker. Genom flygspaning vet vi att uppskattningsvis 6000 beväpnade unga män från Lou Nuer-stammen just nu befinner sig i och på väg mot Pibor…

Nedan följer ett kort mediaklipp från gårdagen;

“Sudan Catholic Radio Network – Victims of the tribal clashes between Murle and Lou Nuer communities are in a critical situation under trees without any medical care following fresh attacks in Pibor, Jonglei State.
MSF, Doctors without Borders, withdrew its medical staff from Pibor due to insecurity leaving the wounded with no medical attention under trees.
Pibor County Director Allan Keri told Bakhita Radio over the phone that Lou Nuer fighters were threatening to advance towards Pibor town and people were running to the bush without any food or water.
Mr. Keri said he feared that the Lou Nuer could advance towards Pibor which is 25 miles from Likwangule Payam, which they occupied two days ago.
Yesterday the Red Cross said the humanitarian situation in Pibor County was alarming and could worsen if the Government did not take steps to arrest ethnic violence in the area.”

Mot denna bakgrund till trots vill jag tillönska alla mina bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!! Jag kan också rekommendera Del 2 i Försvarsmaktens reportageserie om livet som svensk militär i världens yngsta land.

African Christmas

Det här är andra julen i rad som firas i Afrika. Förvisso under helt skilda omständigheter, men ändå… Förra julaftonen gjorde jag och Daniel en heldagssafari i Imfolozi och var grymt lyckosamma. Inspirerad av minnena lägger jag ut några av mina favoritdjurbilder från den senaste resan till Sydafrika tillsammans med faster och svärmor. Håll till godo. Jag passar samtidigt på att tillönska er alla en riktigt GOD JUL!!

I det här läget var det en aning spänt i baksätet...

White Rhinos.

Koll på läget?

African Buffalo.

Impalas.

En rebelledares död

George Athor, den förre general och rebelledare som bidragit mest av alla till instabilitet efter Sydsudans självständighet, är död. Han skjöts av regeringsstyrkor (SPLA) under måndagkvällen i the Central Equatorial State.

Det är för tidigt att säga om detta kommer inverka positivt eller negativt på säkerheten här. Båda scenariona är möjliga; ledarens död medför att krigströtta män nu lägger ner vapnen ELLER de väljer att hämnas sin martyr... Låt oss hålla tummarna för det förstnämnda.

Klart är i alla fall att vi Military Liaison Officers i Malakal får huvudansvaret för att följa upp utvecklingen i norra Jonglei State där Athors rebellgrupper varit som mest aktiva. Det lär med andra ord hålla oss sysselsatta i mellandagarna...

Resumé

Vänner av ordning undrar förstås var jag befunnit mig de senaste veckorna (uppenbarligen inte i cyberrymden) och jag är svaret skyldig… Här kommer en liten resumé:

Den senare halvan av november tillbringades i vårt älskade Sydafrika. Ledigheten gjorde gott och vi hann med både en sväng till Kapstaden och sköna dagar uppe i St Lucia. Med på resan var också min faster och svärmor, vilket var en spännande – och lyckad! – kombination.

Jag och Aina på Taffelbergets topp.

Noterbart är att det regnat mycket på sistone så det finns hyggligt gott hopp om att Estuaryn ska öppna sig inom kort så att floden får tillförsel av havsvatten. Det är 11 år sedan det på allvar hände sist och mycket efterlängtat! På safarifronten hade vi otur med de stora katterna men tur med det mesta i övrigt. Bland annat kan noteras tre fina kontakter med fläckig hyena, varav en i vår ”egen” park.

Hemma i Sverige hann jag med besök hos mamma, bror med familj i Helsingborg samt avslutningsvis en middag på Patricia med vännerna. Därefter bar det oundvikligen tillbaks till Sydsudan och Malakal där livet går sin gilla gång. Vi har fortfarande mycket att göra, kopplat till pågående rebellaktivitet och stamrelaterade konflikter i vårt ansvarsområde.

Alternativ flodpassage, i brist på broar... Flexibilitet är ett nyckelord.

Personligen har jag varit ute på två patruller sedan återkomsten, den senaste igår. Vi flög då till byn Atar en liten bit västerut i vars omgivningar rebeller genomförde en blodig attack i söndags. Ett 20-tal personer ska ha dödats och ca 30 skadats.

Ett 50-tal nyfikna bybor mötte upp vid vårt besök i Atar igår.

Betydligt mer positiv var den gångna helgens träff med den samlade svenska kontingenten, totalt fem militärer. Det är första gången vi har möjlighet att ses samtidigt eftersom två är stationerade i Juba. Utöver själva mötet försökte vi få till trevliga umgängesformer inkluderande såväl svensk sillunch som tacomiddag och pizzakväll à la Malakal. Dessutom ställde Wellfare Committe till med en julfest på fredagkvällen vilket ju var en trivsam bonus. Som lite extra lök på laxen fick vi också se en ca 3 meter lång svart mamba utmed vårt motionsstråk…

De närmaste dagarna kommer många lämna för julledighet och jag blir ensam svensk militär kvar här. Aktiviteten kommer sannolikt gå ner en smula eftersom jul firas även i Sydsudan. Det känns OK och jag är övertygad om att vi som stannar hittar former för att trivas. Hoppas bara att det utlovade julpaketet från Armétaktiska Staben lyckas leta sig fram…!

On the roads again...

Häromdagen var det dags att lufta våra Nissan Patrols igen. De har inte varit utanför Malakal sedan regnperioden inleddes i juli. Jag körde en av bilarna och vi lyckades faktiskt ta oss till Balieth, vilket också var målet för dagen. Sträckan är inte längre än 60 km men det tog dryga 2 timmar i vardera riktningen. Och det går inte att slappna av för en sekund. Är du det minsta okoncentrerad riskerar ett hjul att skära iväg från fast mark och du sitter obönhörligen fast. Även om vi vanligtvis kan hjälpa varandra loss är det ingen höjdare att hamna i de situationerna långt bortom all ära och redlighet och med den afrikanska solen gassande från en klarblå himmel…

Nåväl; vi fullföljde vårt uppdrag och hade ett bra möte i Balieth. Jag har bara passerat förbi på floden tidigare så det var en ny bekantskap för mig. Det lär bli fler besök!

Ett av de bättre vägavsnitten...

Ungefär 100 meter längre fram försvann bärigheten och det tog tvärstopp. Här har jag just lyckats backa mig åter till fast mark med hjälp av lågväxel och diffspärr.

Avgiftsfri parkering i Balieth.

Obligatoriskt gruppfoto.

Vår tolk för dagen poserar framför Sobat River.

Rebellaktivitet

Under patrullen till Jiech i tisdags gavs en del intressant information och igår fick vi möjlighet att följa upp den. I arla morgonstund stod en helikopter redo och kosan styrdes mot Pagil, också det en by i norra Jonglei State.

Jag var där även den 26 augusti och stämningen var påtagligt annorlunda nu. En större rebellgrupp är verksam i området och sägs nu finnas i en by några timmars gångväg bort. Där ska de ha tagit fullständig kontroll och i kölvattnet på det plundrat, våldtagit och misshandlat… Huruvida det ens är möjligt för oss att ta oss dit vet jag inte men en angelägen rapport ligger i alla fall nu på UNMISS-högkvarterets skrivbord.

För övrigt kan meddelas att det inte regnat på en vecka så det bör bli ett försök till bilpatrull inom de närmaste dagarna. Och bortom det så hägrar ledighet! Nästa måndag påbörjas resan hem för vidare befordran till vårt andra hem i Sydafrika. Behöver jag säga att jag längtar?!!

Lugnet före stormen?

Det har varit förhållandevis lugnt den senaste tiden. Ansträngningarna för att dämpa spänningarna mellan olika stammar verkar ha haft viss effekt. Förtjänsten ska tillskrivas såväl UNMISS som den Sydsudanesiska regeringen.

Även om jag tror på ett optimistiskt förhållningssätt så är faran långt ifrån över. Många menar att konflikten riskerar att blossa upp igen då regnsäsongen är över och det därmed blir lättare att ta sig fram. Regnet öste ner i söndags men det kan mycket väl ha varit det sista… Vi går mot torrare tider nu.

Det gör förstås att även vi blir mer mobila. Bilpatruller utanför Malakal har inte varit möjliga sedan början av juli eftersom de obefintliga vägarna är alldeles för vattensjuka. Då båtförbandet är under avveckling och helikopterresurserna begränsade har vi tidvis varit ganska låsta till campen. Det känns inte helt bra.

Således var jag väldigt frivillig i förrgår när vi hastigt fick uppgiften att leda ett team för att följa upp säkerhetsläget i byn Jiech i norra Jonglei State. En av de större rebellgrupperna hade nyligen varit aktiv i området och därav vårt intresse. Vi togs väldigt väl emot och fick värdefull information. Troligtvis blir det fler patruller till byar däromkring under de närmaste dagarna.

Inflygning till Jiech.

World Food Program hade ett lager i byn men det plundrades helt vid rebellernas senaste ”besök”.

Min tämligen storvuxna grekiska kollega är ett populärt fotoobjekt…

På väg till helikoptern.

Bostadshyddor från ovan.

Mountain Gorilla Safari 4(4)

Tiden med gorillorna är strikt begränsad till en timme och bara en grupp om max 8 personer släpps in per dag. När 55 av våra minuter hade gått gäckade the Silverback oss fortfarande... Men så fann vi honom, lojt utsträckt på mage. Just det här familjeöverhuvudet är 28 år gammal och i sin krafts dagar. Bilden är tagen på ca 3 meters håll.

En avslutande bild på en av ungdomarna innan det var dags att säga farväl...

... och påbörja vandringen nerför igen. Stunden med gorillorna var verkligen helt enastående. Jag känner mig grymt priviligerad som fått chansen att uppleva detta!

Efter diplomutdelning och lunch gick färden mot Kabale, där natten skulle tillbringas. Ungefär halvvägs skar emellertid växellådan ihop... Jag och min guide befann oss nu i ett tämligen avlägset område och det var bara att lappa efter läge. Tursamt nog hade en av våra fyra mobiltelefoner täckning och hjälp kunde tillkallas. Några timmar försenade nådde vi vårt nattlogi, dock utan bilen...

Kväll i Kabale. Det här är utsikten från mitt fönster över Lake Bunyonyi. Dagen efter fick jag skjuts till Kampala av en annan grupp medan min guide fick stanna kvar för att försöka lösa bilproblemet. Riktigt hur det gick vet jag inte. Min resa fortsatte till Kenya där jag unnade mig en natt på Hilton Nairobi före "hemfärd" till Malakal. 5 dagars kortledighet var till ända - och till full belåtenhet!

Mountain Gorilla Safari 3(4)

The Blackback visade upp sig riktigt generöst...

... fullt upptagen med att småäta. Gorillor är som bekant växtätare.

Jag med the Blackback ca 5 meter bakom mig. Häftigt!

En något yngre medlem av the Rushegura Group.

... och ännu en. Totalt omfattar familjen 22 individer.