Måltavla: Malakal

I förrgår kom kriget nära. Under tidig eftermiddag började vi höra skottlossning och detonationer från andra sidan av Nilen. Det visade sig vara en rebellgrupp – sponsrad av Sudan – som kommit i strid med den Sydsudanesiska armén (SPLA). Till och från pågick striden under ca 7 timmar.

På kvällen åkte jag ner till den UN Camp vi har vid floden, där den Bangladeshiska båtenheten tidigare huserade. Tung eldgivning pågick alltjämnt på ett avstånd av ca 400-500 meter. Ett flertal rikoschetter hade också träffat byggnader inne på campen. Ungefär en timme tidigare avlossades två raketer (RPG’s) från stridsområdet in mot vår sida av Nilen. De slog ner ca 300 meter norröver, mycket nära en liten by. Ingen skadades men människor flydde hals över huvud. Ett 30-tal kvinnor och barn sökte skydd omedelbart utanför grindarna till vår förläggning.

Det här var den fjärde hyggligt avancerade rebellattacken i Upper Nile State över den senaste tvåveckorsperioden. Det är ett tydligt och illavarslande trendbrott. Vi tror oss också veta att det egentliga målet för fredagens attack var Malakal stad. Turligt nog upptäcktes de innan man hunnit korsa floden. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. To be continued…

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!

Spänningar och avsked

Varför känns det som att jag inleder var och varannat inlägg med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på länge? Jag tycker ju om att skriva och jag vill dela med mig av vad som händer här nere... Jag antar att det beror på att vi faktiskt har riktigt mycket att göra. Det har visserligen (tillfälligt) lugnat ner sig en smula i södra Jonglei där stamstrider på allvar blossade upp i julhelgen. Men i gengäld har det politiska tonläget höjts betydligt mellan Sydsudan och Khartoumregimen i Sudan. Inte helt otippat bråkar man om oljan och Sydsudan – som förfogar över de flesta oljefälten - har beslutat att stänga av all produktion.

Sanningen att säga så har det inte stannat vid retorik. Vid två olika tillfällen i förra veckan genomförde Sudan regelrätta attacker mot mål i Sydsudan, det ena med attackflyg (en variant av klusterbomber) och den andra med en mindre marktrupp. Båda ägde rum i trakten av Bunj i nordöstra Upper Nile State, det vill säga den delstat som jag verkar i. I området finns stora flyktingläger med människor som flytt från norr till söder och som ännu inte har någon annanstans att ta vägen. Tursamt nog skördades inte särskilt många offer denna gång men det är rejält illavarslande ändå.

För mig personligen har det också skett lite förändringar. Min ”vapendragare” Dennis, som jag jobbat och umgåtts med i 10 månader, håller på att checka ut och lämnade Malakal i förrgår. Det känns förstås en smula tomt. De ständiga avskeden är onekligen en av baksidorna med att jobba i FN-systemet… Det har också kommit att innebära att jag nu tagit över som ”Teamleader” för den grupp på 12 samverkansofficerare (MLO’s) som finns kvar. Sedan tidigare är jag även ansvarig för att planera alla de operationer vi genomför, både här men också vid de något mindre baserna i Melut och Nasser.

Med andra ord ska det bli skönt med ledighet. Den känns mer välbehövlig nu än vid något av de tidigare tillfällena. Upplägget blir en mix av Sverige och Sydafrika och jag ser verkligt mycket fram emot bådadera!

Som kontrast till livet där ute kommer här lite bilder från den senaste tidens sociala samvaro på campen. På återhörande!

För några veckor sedan checkade en annan utav mina vänner ut, Borey från Kambodja. Här sista kvällen, stekandes nyfångad fisk från Nasser.

Jodå, julpaketet från Armétaktiska staben har letat sig fram. Det ankom, som sig bör, den 24:e. Januari... Förseningen ska dock inte skyllas på någon därhemma utan på senfärdighet i FN:s godshantering. Utöver julgåvorna gjordes också en uppgradering av vår utrustning, kopplat till de förändrade uppgifterna. Bland annat tillfördes jägartält, sovsäck, patrullryggsäck och GPS. Tackar och bockar!

Mindre bra hade kylvarorna (!) klarat sig efter sisådär två månader på resande fot (varav den senaste i 50-gradig tältvärme i Juba)… Mandel och russin kändes också en aning malplacerade då glöggen lös med sin frånvaro. Desto mer uppskattades knäckebröd, kaffe, kaviar och nyponsoppa. Plus det lilla bokpaketet. Till min egen förvåning tog jag mig omedelbart an Thomas Bodströms ”Inifrån – Makten, Myglet, Politiken” och fann den faktiskt riktigt läsvärd.

Även den indiska bataljonen är inne på finalen och översten bjöd till avskedsmingel förra helgen. Jag och Dennis utgjorde två av bara fyra ickeindiska gäster som var bjudna. Hedrande och trevligt! Här ses en APC (bandgående trupptransportfordon) framkörd som blickfång utanför hans mäss. Entrén är mellan de färgglada lamporna till vänster.

I fredags hade vi vår egen avskedsmiddag för Dennis och ytterligare tre kollegor som åker hem de närmaste dagarna. Grillad get stod på menyn och vi dukade upp utanför vårt eget lilla HardRock.

Vedergällning

Den senaste veckan har varit minst sagt hektisk och bloggandet har fått stryka på foten. I mitt senaste inlägg uttryckte jag stark oro för hämndaktioner från Murle-stammens sida. Den har tyvärr besannats. Vi får nu rapporter om dagliga (eller nattliga, snarare) attacker mot byar som bebos av Lou Nuer-folket. Det innebär också att våldet kryper allt närmare Malakal-basens egentliga ansvarsområde, Upper Nile State.

De unga frustrerade männen går tämligen urskiljningslöst fram, beväpnade med AK 47:or och machetes. Som alltid är det kvinnor, barn och gamla som är mest sårbara och drabbas hårdast. Från UNMISS sida gör vi vad vi kan, med de relativt begränsade resurser vi har, för att skydda och undsätta civilbefolkningen. Givetvis finns också ett nära samarbete med myndighetspersoner och de NGO’s som vågar vara kvar. Läkare Utan Gränser (MSF) är en av dem och de gör ett fantastiskt bra jobb.

Byn Duk Padiet utsattes för veckans hittills värsta hämndattack i måndags kväll. Jag har noterat att händelsen kortfattat nämnts även i svenska media. Ett 50-tal människor dödades och många skadades. Vi lyckades få in ett team redan på tisdagmorgonen där två nära kollegor till mig höll i trådarna. Insatsen inriktades helt på evakuering av skadade och totalt flögs 30 personer ut till lokala sjukhus.

Min huvudsakliga uppgift har varit att koordinera vårt arbete från basen här i Malakal men i torsdags fick jag möjligheten att ge mig ut på fältet. Jag ledde en patrull till Lankien, vilket är en av centralorterna i det område som nu är i fokus. Läget var för stunden lugnt fast spänt och vi hade flera bra samtal med personer på plats. Men även om jag genuint känner att FN-närvaron verkligen uppskattas och spelar roll så går det inte att komma ifrån en viss känsla av otillräcklighet…

Jag hoppas få återkomma med mer positiva inlägg efterhand men sedan julhelgen är det dessvärre så här vår vardag ser ut. Nedan följer lite bilder, samtliga tagna av kollegorna som var på plats i Duk Padiet i tisdags.

Första hjälpen.

Evakuering av skadade.

Min kollega från Fiji samtalar med lokala ledare.

Uppskattningsvis 70-75 hyddor brändes ner och marknadsplatsen förstördes.

En av ca 30 nygrävda gravar som observerades.

Mediciner till Haat

Igår tog jag täten för en patrull med tydlig humanitär inriktning. Vi bistod myndigheterna med att transportera 34 lådor medicin och medicinsk utrustning till byn Haat i nordvästra Jonglei State. Läget i det våldshärjade sydöstra Jonglei State återkommer jag till längre fram.

Haat ligger ca 50 minuters helikopterflygning från Malakal. Området är helt omgärdat av vattendrag och träskmark och därför oerhört svårtillgängligt med varje annat transportmedel. Det finns ingen skola, ingen marknadsplats, ingen klinik… Närmaste ”centralort” ligger ca 4 dagar bort, till fots. Därtill saknar man helt kommunikationer i form av telefon eller radio. Så ser livsvillkoren ut för många människor på den sydsudanesiska landsbygden.

Hur som helst var vår ankomst synnerligen välkommen och en Community Health Worker (sjuksköterska, ungefär) tog stolt emot leveransen. Han lovade också säkerställa att medicinerna kommer andra närliggande byar till del. Det kändes förtroendeingivande och bra.

Lådorna invägda och på väg ut till helikoptern.

Här har vi just landat i Haat och arbetet organiseras.

Alla hjälper till. Eller, ja… Det är kvinnor och barn som står för bärandet.

Efteråt satte vi oss ner för att prata om säkerhetsläget och tillvaron i övrigt.

I patrullen ingick även en poliskollega och vi tog bland annat en titt på den mycket provisoriska fängelselokalen.

Hur är då läget om vi förflyttar fokus några tiotals mil sydost ut? Det positiva är att striderna klingat av och att den stora massan av anfallande Lou Nuer-män nu rör sig norrut, hemåt. Det innebär inte att faran på något vis är över. Tvärtom är det mycket sannolikt att vi inom kort får se hämndaktioner från Murle-stammen och historiskt sett brukar de vara mycket blodiga.

Det finns också ett akut behov av humanitär hjälp till det drabbade området. Omkring 60000 människor uppskattas ha tvingats på flykt och många har absolut ingenting att återvända till, eftersom allt är nedbränt. Sydsudans regering, olika FN-organ och hjälporganisationer försöker nu kraftsamla för att få undsättning till stånd men utmaningarna är gigantiska.

Blodigt nytt år...

Med risk för att lägga lite sordin på nyårsstämningen kommer här en lägesrapport från min nuvarande del av världen.

Det är allt annat än lugnt i vår grannprovins, Jonglei State. Strax före julhelgen inledde en av de rivaliserande stammarna (Lou Nuer) en storoffensiv mot ett område dominerat av Murle-folket. Fiendskapen går flera decennier bakåt i tiden och handlar mycket om hämnd, boskap och land. I centrum för händelserna står byarna Likuangole och Pibor. Den förstnämnda är nu helt övergiven och alla hyddor nedbrända, den andra löper en mycket stor risk att bli attackerad under de kommande timmarna.

Både FN och Sydsudans regering, med vicepresidenten i spetsen, har försökt medla under den dryga vecka som gått, men hittills utan synbar framgång. Vi har också trupper på plats i Pibor men det förslår inte långt om ett fullskaligt angrepp faktiskt sker. Genom flygspaning vet vi att uppskattningsvis 6000 beväpnade unga män från Lou Nuer-stammen just nu befinner sig i och på väg mot Pibor…

Nedan följer ett kort mediaklipp från gårdagen;

“Sudan Catholic Radio Network – Victims of the tribal clashes between Murle and Lou Nuer communities are in a critical situation under trees without any medical care following fresh attacks in Pibor, Jonglei State.
MSF, Doctors without Borders, withdrew its medical staff from Pibor due to insecurity leaving the wounded with no medical attention under trees.
Pibor County Director Allan Keri told Bakhita Radio over the phone that Lou Nuer fighters were threatening to advance towards Pibor town and people were running to the bush without any food or water.
Mr. Keri said he feared that the Lou Nuer could advance towards Pibor which is 25 miles from Likwangule Payam, which they occupied two days ago.
Yesterday the Red Cross said the humanitarian situation in Pibor County was alarming and could worsen if the Government did not take steps to arrest ethnic violence in the area.”

Mot denna bakgrund till trots vill jag tillönska alla mina bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!! Jag kan också rekommendera Del 2 i Försvarsmaktens reportageserie om livet som svensk militär i världens yngsta land.

Om min verklighet på www.forsvarsmakten.se

Försvarsmaktens webredaktion har bestämt sig för att publicera en reportageserie om livet som svensk militär på uppdrag i Sydsudan. Först ut är berättelsen om min långväga patrull från i somras och den kan läsas via länken här.

Jag har fortfarande en stark känsla av att vi gjorde nytta där och då. FN har också behållit och utökat sin närvaro i området då det fortfarande är mycket oroligt. Just som jag skriver detta vet vi att en stor grupp (1500-3000) beväpnade unga män från en av de rivaliserande stammarna mobiliserar för en "slugiltig attack" mot den andra. Civila flyr och flera byar har evakuerats, bland annat Likuangole som ligger strax söder om Akobo och Burmath vilka nämns i artikeln.

Epicentrum för konflikten ligger utanför Malakal-basens egentliga ansvarsområde men vi följer naturligtvis utvecklingen noga och är beredda att rycka in om det behövs. Betydande insatser görs också på högsta politiska nivå för att försöka förmå lokala ledare att inse att fortsatt våld inte kommer leda till ett bättre 2012 - inte för någon.

To be continued...

African Christmas

Det här är andra julen i rad som firas i Afrika. Förvisso under helt skilda omständigheter, men ändå… Förra julaftonen gjorde jag och Daniel en heldagssafari i Imfolozi och var grymt lyckosamma. Inspirerad av minnena lägger jag ut några av mina favoritdjurbilder från den senaste resan till Sydafrika tillsammans med faster och svärmor. Håll till godo. Jag passar samtidigt på att tillönska er alla en riktigt GOD JUL!!

I det här läget var det en aning spänt i baksätet...

White Rhinos.

Koll på läget?

African Buffalo.

Impalas.

En rebelledares död

George Athor, den förre general och rebelledare som bidragit mest av alla till instabilitet efter Sydsudans självständighet, är död. Han skjöts av regeringsstyrkor (SPLA) under måndagkvällen i the Central Equatorial State.

Det är för tidigt att säga om detta kommer inverka positivt eller negativt på säkerheten här. Båda scenariona är möjliga; ledarens död medför att krigströtta män nu lägger ner vapnen ELLER de väljer att hämnas sin martyr... Låt oss hålla tummarna för det förstnämnda.

Klart är i alla fall att vi Military Liaison Officers i Malakal får huvudansvaret för att följa upp utvecklingen i norra Jonglei State där Athors rebellgrupper varit som mest aktiva. Det lär med andra ord hålla oss sysselsatta i mellandagarna...

Resumé

Vänner av ordning undrar förstås var jag befunnit mig de senaste veckorna (uppenbarligen inte i cyberrymden) och jag är svaret skyldig… Här kommer en liten resumé:

Den senare halvan av november tillbringades i vårt älskade Sydafrika. Ledigheten gjorde gott och vi hann med både en sväng till Kapstaden och sköna dagar uppe i St Lucia. Med på resan var också min faster och svärmor, vilket var en spännande – och lyckad! – kombination.

Jag och Aina på Taffelbergets topp.

Noterbart är att det regnat mycket på sistone så det finns hyggligt gott hopp om att Estuaryn ska öppna sig inom kort så att floden får tillförsel av havsvatten. Det är 11 år sedan det på allvar hände sist och mycket efterlängtat! På safarifronten hade vi otur med de stora katterna men tur med det mesta i övrigt. Bland annat kan noteras tre fina kontakter med fläckig hyena, varav en i vår ”egen” park.

Hemma i Sverige hann jag med besök hos mamma, bror med familj i Helsingborg samt avslutningsvis en middag på Patricia med vännerna. Därefter bar det oundvikligen tillbaks till Sydsudan och Malakal där livet går sin gilla gång. Vi har fortfarande mycket att göra, kopplat till pågående rebellaktivitet och stamrelaterade konflikter i vårt ansvarsområde.

Alternativ flodpassage, i brist på broar... Flexibilitet är ett nyckelord.

Personligen har jag varit ute på två patruller sedan återkomsten, den senaste igår. Vi flög då till byn Atar en liten bit västerut i vars omgivningar rebeller genomförde en blodig attack i söndags. Ett 20-tal personer ska ha dödats och ca 30 skadats.

Ett 50-tal nyfikna bybor mötte upp vid vårt besök i Atar igår.

Betydligt mer positiv var den gångna helgens träff med den samlade svenska kontingenten, totalt fem militärer. Det är första gången vi har möjlighet att ses samtidigt eftersom två är stationerade i Juba. Utöver själva mötet försökte vi få till trevliga umgängesformer inkluderande såväl svensk sillunch som tacomiddag och pizzakväll à la Malakal. Dessutom ställde Wellfare Committe till med en julfest på fredagkvällen vilket ju var en trivsam bonus. Som lite extra lök på laxen fick vi också se en ca 3 meter lång svart mamba utmed vårt motionsstråk…

De närmaste dagarna kommer många lämna för julledighet och jag blir ensam svensk militär kvar här. Aktiviteten kommer sannolikt gå ner en smula eftersom jul firas även i Sydsudan. Det känns OK och jag är övertygad om att vi som stannar hittar former för att trivas. Hoppas bara att det utlovade julpaketet från Armétaktiska Staben lyckas leta sig fram…!

On the roads again...

Häromdagen var det dags att lufta våra Nissan Patrols igen. De har inte varit utanför Malakal sedan regnperioden inleddes i juli. Jag körde en av bilarna och vi lyckades faktiskt ta oss till Balieth, vilket också var målet för dagen. Sträckan är inte längre än 60 km men det tog dryga 2 timmar i vardera riktningen. Och det går inte att slappna av för en sekund. Är du det minsta okoncentrerad riskerar ett hjul att skära iväg från fast mark och du sitter obönhörligen fast. Även om vi vanligtvis kan hjälpa varandra loss är det ingen höjdare att hamna i de situationerna långt bortom all ära och redlighet och med den afrikanska solen gassande från en klarblå himmel…

Nåväl; vi fullföljde vårt uppdrag och hade ett bra möte i Balieth. Jag har bara passerat förbi på floden tidigare så det var en ny bekantskap för mig. Det lär bli fler besök!

Ett av de bättre vägavsnitten...

Ungefär 100 meter längre fram försvann bärigheten och det tog tvärstopp. Här har jag just lyckats backa mig åter till fast mark med hjälp av lågväxel och diffspärr.

Avgiftsfri parkering i Balieth.

Obligatoriskt gruppfoto.

Vår tolk för dagen poserar framför Sobat River.

Rebellaktivitet

Under patrullen till Jiech i tisdags gavs en del intressant information och igår fick vi möjlighet att följa upp den. I arla morgonstund stod en helikopter redo och kosan styrdes mot Pagil, också det en by i norra Jonglei State.

Jag var där även den 26 augusti och stämningen var påtagligt annorlunda nu. En större rebellgrupp är verksam i området och sägs nu finnas i en by några timmars gångväg bort. Där ska de ha tagit fullständig kontroll och i kölvattnet på det plundrat, våldtagit och misshandlat… Huruvida det ens är möjligt för oss att ta oss dit vet jag inte men en angelägen rapport ligger i alla fall nu på UNMISS-högkvarterets skrivbord.

För övrigt kan meddelas att det inte regnat på en vecka så det bör bli ett försök till bilpatrull inom de närmaste dagarna. Och bortom det så hägrar ledighet! Nästa måndag påbörjas resan hem för vidare befordran till vårt andra hem i Sydafrika. Behöver jag säga att jag längtar?!!

Lugnet före stormen?

Det har varit förhållandevis lugnt den senaste tiden. Ansträngningarna för att dämpa spänningarna mellan olika stammar verkar ha haft viss effekt. Förtjänsten ska tillskrivas såväl UNMISS som den Sydsudanesiska regeringen.

Även om jag tror på ett optimistiskt förhållningssätt så är faran långt ifrån över. Många menar att konflikten riskerar att blossa upp igen då regnsäsongen är över och det därmed blir lättare att ta sig fram. Regnet öste ner i söndags men det kan mycket väl ha varit det sista… Vi går mot torrare tider nu.

Det gör förstås att även vi blir mer mobila. Bilpatruller utanför Malakal har inte varit möjliga sedan början av juli eftersom de obefintliga vägarna är alldeles för vattensjuka. Då båtförbandet är under avveckling och helikopterresurserna begränsade har vi tidvis varit ganska låsta till campen. Det känns inte helt bra.

Således var jag väldigt frivillig i förrgår när vi hastigt fick uppgiften att leda ett team för att följa upp säkerhetsläget i byn Jiech i norra Jonglei State. En av de större rebellgrupperna hade nyligen varit aktiv i området och därav vårt intresse. Vi togs väldigt väl emot och fick värdefull information. Troligtvis blir det fler patruller till byar däromkring under de närmaste dagarna.

Inflygning till Jiech.

World Food Program hade ett lager i byn men det plundrades helt vid rebellernas senaste ”besök”.

Min tämligen storvuxna grekiska kollega är ett populärt fotoobjekt…

På väg till helikoptern.

Bostadshyddor från ovan.

Mera fåglar

Fågelliv

Träning hör vardagen till här nere och vanligtvis blir det snabb gång runt campen. Nyss avverkades det 400:e varvet (= 760 km) men än är det långt kvar till 1000...

Dagen till ära tog jag också kameran med mig ut i spåret för att plåta lite fåglar. Håll till godo!