Happy Independance Day - and Farewell!

9 juli 2012; idag firar Sydsudan 1-årsdagen av sin självständighet. Det känns stort! Själv lämnade jag landet för exakt två veckor sedan. 15 månaders FN-tjänst för UNMIS och UNMISS var därmed till ända.

Det har varit en utmanande tid men samtidigt grymt inspirerande. Den sista tiden var också något lugnare än månaderna före. Förvisso fortsatte småskalig rebellverksamhet i vårt ansvarsområde men det mest akuta problemet var otvivelaktigt flyktingströmmarna från norr. Hjälpbehovet är enormt och den regnsäsong man nu är inne i kommer inte underlätta omvärldens ansträngningar. För er som vill göra en insats rekommenderar jag stöd till Läkare Utan Gränser. Jag har på nära håll sett vilken fantastisk nytta de gör under svårast tänkbara omständigheter.

Med detta inlägg kommer bloggen också att ta en paus. Måhända återuppstår den lite tillfälligt i samband med kommande Sydafrikaresa under senare delen av augusti. Men bortom det får ni snällt vänta in framtida utlandstjänstgöring. Åter till Sydsudan 2014/15…?

Nåväl; några bilder från min avslutande tid i Malakal vill jag förstås också dela med mig av – håll till godo!

Min sista patrull gick till Owachi, högkvarter för SPLA’s 7:e division. Det var ett kärt återseende. Dagen till ära (och nu menas inte till min ära) hade man dragit ihop till ett seminarium om civilmilitär samverkan med efterföljande festligheter. Det blev verkligen minnesvärt och här ser vi Sydsudans variant av fältartister.

Ledarskapet för dagen – i ökenuniform min norske chef, överste Ove Rio.

Framtidens ledare!

Någon dag senare for jag vidare till Juba för utcheckning. Slumpens lyckliga skördar gjorde att jag kunde återförenas med min gode vän Niño som nu återvände till Sydsudan efter ett år på hemmaplan i Filippinerna...

… och som sig bör firade vi ståndsmässigt!!

To all my UN friends – take care out there! See you in another mission.

Nu och då…

Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…

Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.

Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.

Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...

Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!

Ett land i brand

Det är fortsatt mycket oroligt i sydöstra Jonglei State och situationen är långt ifrån under kontroll. Presidenten talar om undantagstillstånd och han har nu beordrat ett betydande antal soldater och poliser till området. Bilderna nedan är tagna från en FN-helikopter för någon dag sedan.

Beväpnade män från Lou Nuer-stammen på väg att inta byn Pibor (vilket nu också skett). Totalt sträckte sig kolonnen över en yta på mer än 5 km. Notera också att de driver boskap med sig.

Hyddor sticks i brand allteftersom männen avancerar. Flertalet invånare i området är på flykt och kommer inte ha mycket att återvända till - om det ens någonsin blir möjligt...

Krigets offer 2

Lördagens strider i Kaldak fortsätter att göra sig påminda. Idag besökte jag en by ca 10 km därifrån och det var något som inte stämde. Under varje träd satt grupper av kvinnor och barn. Tolken och jag började prata med dem och de visade sig ha flytt dit under helgen utan att kunna föra med sig några som helst tillhörigheter. Sammanlagt sägs det ha handlat om ca 600 personer utan tillgång till mat, tak över huvudet eller möjlighet att kommunicera med omvärlden.

Som militärobservatör kan jag inte göra mycket för att hjälpa, annat än att med tydlighet rapportera i FN-systemet. Det har vi också gjort och jag känner mig hyggligt säker på att någon slags uppföljning görs under morgondagen. Själv kommer jag att röra mig till andra delar av området då men hoppas kunna återkoppla hur det går. FN må vara tungrott men det saknar inte helt resurser…

Soldatson.

Krigets offer

Dagen började lugnt och fint; löprunda, morgongenomgång och fordonskoll. Därefter hade jag tänkt att ägna mig åt tvätt – det är ju trots allt söndag! Nu blev det inte riktigt så. Bakgrunden är stridigheter som utspelade sig igår, ett par mil härifrån (artikel finns här). Åtskilliga dog eller skadades och FN bidrar med transportkapacitet för att föra de mest behövande till sjukhus.

Jag och en kollega följde med till området idag för att få en bild av säkerhetsläget. Många pusselbitar återstår innan de exakta omständigheterna är klarlagda men patrullen som helhet lyckades i alla fall undsätta ett 30-tal personer, flertalet civila.

Mitt i allt det jobbiga är det uppgifter som denna som gör att vår närvaro här känns extremt meningsfull. En annan iakttagelse är hur grymt tåliga sudaneserna är. Trots svåra skador hörde jag inte en enda person uttrycka smärta eller klagan. Decennier av umbäranden har satt sina spår.

Den samlade evakueringsstyrkan. Båtarna är absolut inte lämpade för detta ändamål men nöden har ingen lag...

En skadad man förs till båtarna.

Bara en ambulans fanns att uppbringa vid ankomsten till Malakal. Flertalet kunde färdas sittande i buss men för en handfull gällde det att hitta alternativ...

En sårad man på bår lyfts in i en buss.

Obama levererar!

Jag har tillbringat arbetsveckan i Bryssel. "Gender Perspectives in NATO" stod på programmet och det är verkligen bra drag under de galoscherna nu! Äntligen, får man väl tillägga, eftersom vi i år faktiskt firar 10-årsjubiléet av FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

På det säkerhetspolitiska området har det också hänt andra riktigt bra saker de senaste dagarna. President Obama har presenterat USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin som gör upp med företrädarens idé om offensiv krigföring i förebyggande syfte. Det är en viktig förändring. För hela det internationella samfundets trovärdighet är det helt centralt att även stormakten USA bekänner sig till folkrättsliga principer.

En annan riktigt god och efterlängtad nyhet från USA är att representanthuset i torsdags natt röstade JA till att häva förbudet mot öppet homosexuella i det amerikanska försvaret. "Don't Ask, Dont't Tell" kom till 1993 och har under årens lopp lett till smärtsamma avsked för mer än 13000 officerare och soldater. Nu återstår "bara" senatsbehandling och därefter Obamas namnteckning innan lagen en gång för alla kan förpassas till historiens skräphög!

Krig och fred

Idag invigs OS i Kina med pompa och ståt (och förstås en del protester). Det rent sportsliga intresserar mig måttligt men jag sympatiserar starkt med spelens signum - idrott som ett medel för försoning och fredlig samexistens.

Paradoxalt nog riskerar samtidigt - och på samma kontinent - ett fullskaligt krig att bryta ut mellan Ryssland och Georgien. Makten att undvika det vilar nu tungt i händerna på det ryska ledarskapet. Hos mig väcks också frågor om vem som styr egentligen... I medierna är det Putin som träder fram med hot om vedergällning. Mig veterligt är det presidenten som är högsta militära beslutsfattare i Ryssland. Den posten innehas sedan några månader tillbaka av Dmitrij Medvedev. Dags att sluta gå i Putins ledband?