Historia som förpliktigar

Apropå (s)-utspelet om dramatiskt sänkt ambition i det säkerhetspolitiska EU-samarbetet noterar jag att SvD:s ledarsida helt delar min analys från gårdagen. Men det var måhända inte helt oväntat.

Idén om att Sverige ska minimera sina åtaganden inom ramen för EU:s stående snabbinsatsförband kommer sällsynt feltajmad, sett ur ett historiskt perspektiv.

Igår högtidlighölls 70-årsminnet av kristallnatten (starten på judeförföljelsen) och idag uppmärksammas att det är 90 år sedan första världskriget i praktiken var över (den elfte timmen, den elfte dagen, den elfte månaden...). Det är händelser i vår moderna historia som manar till eftertanke.

Jag vill se ett Europa som tar ansvar för fred och säkerhet - både på den egna kontinenten och vid konflikter som exempelvis den i Kongo. Och jag vill att Sverige tar aktiv del i detta ansvar. Då duger det inte att reducera det svenska truppbidraget till "ett hundratal personer" som Anders Karlsson (s) föreslår.

Låt inte vänstern diktera villkoren för försvars- och säkerhetspolitiken. Då blir vi snart marginaliserade på den internationella arenan. Det tjänar verkligen ingen på.

An(s)var?

Sossarnas försvarspolitiska talesman, Anders Karlsson, vill nu ompröva Sveriges kommande deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor. Det låter Ekot och Politikerbloggen meddela idag. Möjligen ska utspelet ses som en desperat flirt med vänstern i de kärvande koalitionsförhandlingarna. Särskilt konsekvent och ansvarstagande är det i alla fall inte.

Arbete för fred, stabilitet och säkerhet är den enskilt viktigaste frågan för det Europeiska samarbetet (och för all del på global nivå också). Fred byggs förstås inte med vapen men få bestrider idag att militär intervention utgör en nödvändig delkomponent i många konfliktlösningssituationer. Det kan handla om att lösa såväl fredsframtvingande som fredsbevarande uppgifter i syfte att skapa en hållbar situation för civilbefolkning och övriga internationella återuppbyggnadsinsatser.

Ska EU som organisation kunna fylla en trovärdig funktion på det säkerhetpolitiska området krävs alltså samordnad militär förmåga av viss tyngd. Vi vet också att tidiga insatser skapar bäst förutsättningar att faktiskt göra nytta. Snabbhet är därför viktig. Utifrån dessa ingångsvärden har konceptet med stående snabbinsatsstyrkor skapats och där ansvaret mellan länder delas över tid.

Detta ansvar vill Anders Karlsson alltså nu att Sverige ska dra sig undan, alternativt drastiskt skära ner. Underförstått: låt någon annan ta hand om skitjobbet. Det är inte den typen av statsmannaskap jag vill se. Sverige har en lång tradition av att solidariskt ställa upp med stöd till oroshärdar, både militärt och civilt. I sin tur bygger det förstås på en insikt - från Palmes tid och framåt - om att retorik måste backas upp med handling för att vara trovärdig.

För Mona Sahlin hägrar fortfarande statsministerposten. Det vore därför på sin plats med ett besked. Delar hon den presumtive försvarsministerns syn på sänkt svensk ambition i det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med andra länder?