Det som sker respektive inte sker i en organisation är en direkt reflektion av det ledarskap som tillämpas. Varenda dag och varenda stund måste genomsyras av ledarskap, respekt och sund reflektion. Det går aldrig att skylla problemen på enskilda "rötägg". Det skriver Charlotte Isaksson och Krister Fahlstedt, gender advicers i Försvarsmakten.
Läs hela vår artikel på Newsmill.
Visar inlägg med etikett försvar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett försvar. Visa alla inlägg
onsdag 11 februari 2009
måndag 8 december 2008
Vänstervånda
Jag brukar läsa Försvarsbloggen som författas av Annika Nordgren-Christensen (mp). Hon är klok, påläst och analytisk. Att vi sedan hamnar i lite olika slutsatser mellan varven hör liksom till.
Den 3 december skrev Annika:
"Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut."
Nu är det den 8 december och en rödgrön koalitionsambition har värkts fram under stor vånda. Som jag skrev redan igår hyser jag en stor oro för vänsterpartiets inflytande över utformningen av oppositionens säkerhetspolitiska program. Inriktning, avvägningar och ambitionsnivå på detta område är alldeles för viktiga för att lägga i händerna på exkommunister. Det handlar om vår gemensamma säkerhet. Och vårt anseende i världen.
Annikas inlägg ovan illustrerar allt för väl hur svårt vänsterkartellen kommer få att samla sig kring något som liknar en trovärdig försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik!
Den 3 december skrev Annika:
"Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut."
Nu är det den 8 december och en rödgrön koalitionsambition har värkts fram under stor vånda. Som jag skrev redan igår hyser jag en stor oro för vänsterpartiets inflytande över utformningen av oppositionens säkerhetspolitiska program. Inriktning, avvägningar och ambitionsnivå på detta område är alldeles för viktiga för att lägga i händerna på exkommunister. Det handlar om vår gemensamma säkerhet. Och vårt anseende i världen.
Annikas inlägg ovan illustrerar allt för väl hur svårt vänsterkartellen kommer få att samla sig kring något som liknar en trovärdig försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik!
tisdag 11 november 2008
Historia som förpliktigar
Apropå (s)-utspelet om dramatiskt sänkt ambition i det säkerhetspolitiska EU-samarbetet noterar jag att SvD:s ledarsida helt delar min analys från gårdagen. Men det var måhända inte helt oväntat.
Idén om att Sverige ska minimera sina åtaganden inom ramen för EU:s stående snabbinsatsförband kommer sällsynt feltajmad, sett ur ett historiskt perspektiv.
Igår högtidlighölls 70-årsminnet av kristallnatten (starten på judeförföljelsen) och idag uppmärksammas att det är 90 år sedan första världskriget i praktiken var över (den elfte timmen, den elfte dagen, den elfte månaden...). Det är händelser i vår moderna historia som manar till eftertanke.
Jag vill se ett Europa som tar ansvar för fred och säkerhet - både på den egna kontinenten och vid konflikter som exempelvis den i Kongo. Och jag vill att Sverige tar aktiv del i detta ansvar. Då duger det inte att reducera det svenska truppbidraget till "ett hundratal personer" som Anders Karlsson (s) föreslår.
Låt inte vänstern diktera villkoren för försvars- och säkerhetspolitiken. Då blir vi snart marginaliserade på den internationella arenan. Det tjänar verkligen ingen på.
Idén om att Sverige ska minimera sina åtaganden inom ramen för EU:s stående snabbinsatsförband kommer sällsynt feltajmad, sett ur ett historiskt perspektiv.
Igår högtidlighölls 70-årsminnet av kristallnatten (starten på judeförföljelsen) och idag uppmärksammas att det är 90 år sedan första världskriget i praktiken var över (den elfte timmen, den elfte dagen, den elfte månaden...). Det är händelser i vår moderna historia som manar till eftertanke.
Jag vill se ett Europa som tar ansvar för fred och säkerhet - både på den egna kontinenten och vid konflikter som exempelvis den i Kongo. Och jag vill att Sverige tar aktiv del i detta ansvar. Då duger det inte att reducera det svenska truppbidraget till "ett hundratal personer" som Anders Karlsson (s) föreslår.
Låt inte vänstern diktera villkoren för försvars- och säkerhetspolitiken. Då blir vi snart marginaliserade på den internationella arenan. Det tjänar verkligen ingen på.
måndag 10 november 2008
An(s)var?
Sossarnas försvarspolitiska talesman, Anders Karlsson, vill nu ompröva Sveriges kommande deltagande i EU:s snabbinsatsstyrkor. Det låter Ekot och Politikerbloggen meddela idag. Möjligen ska utspelet ses som en desperat flirt med vänstern i de kärvande koalitionsförhandlingarna. Särskilt konsekvent och ansvarstagande är det i alla fall inte.
Arbete för fred, stabilitet och säkerhet är den enskilt viktigaste frågan för det Europeiska samarbetet (och för all del på global nivå också). Fred byggs förstås inte med vapen men få bestrider idag att militär intervention utgör en nödvändig delkomponent i många konfliktlösningssituationer. Det kan handla om att lösa såväl fredsframtvingande som fredsbevarande uppgifter i syfte att skapa en hållbar situation för civilbefolkning och övriga internationella återuppbyggnadsinsatser.
Ska EU som organisation kunna fylla en trovärdig funktion på det säkerhetpolitiska området krävs alltså samordnad militär förmåga av viss tyngd. Vi vet också att tidiga insatser skapar bäst förutsättningar att faktiskt göra nytta. Snabbhet är därför viktig. Utifrån dessa ingångsvärden har konceptet med stående snabbinsatsstyrkor skapats och där ansvaret mellan länder delas över tid.
Detta ansvar vill Anders Karlsson alltså nu att Sverige ska dra sig undan, alternativt drastiskt skära ner. Underförstått: låt någon annan ta hand om skitjobbet. Det är inte den typen av statsmannaskap jag vill se. Sverige har en lång tradition av att solidariskt ställa upp med stöd till oroshärdar, både militärt och civilt. I sin tur bygger det förstås på en insikt - från Palmes tid och framåt - om att retorik måste backas upp med handling för att vara trovärdig.
För Mona Sahlin hägrar fortfarande statsministerposten. Det vore därför på sin plats med ett besked. Delar hon den presumtive försvarsministerns syn på sänkt svensk ambition i det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med andra länder?
Arbete för fred, stabilitet och säkerhet är den enskilt viktigaste frågan för det Europeiska samarbetet (och för all del på global nivå också). Fred byggs förstås inte med vapen men få bestrider idag att militär intervention utgör en nödvändig delkomponent i många konfliktlösningssituationer. Det kan handla om att lösa såväl fredsframtvingande som fredsbevarande uppgifter i syfte att skapa en hållbar situation för civilbefolkning och övriga internationella återuppbyggnadsinsatser.
Ska EU som organisation kunna fylla en trovärdig funktion på det säkerhetpolitiska området krävs alltså samordnad militär förmåga av viss tyngd. Vi vet också att tidiga insatser skapar bäst förutsättningar att faktiskt göra nytta. Snabbhet är därför viktig. Utifrån dessa ingångsvärden har konceptet med stående snabbinsatsstyrkor skapats och där ansvaret mellan länder delas över tid.
Detta ansvar vill Anders Karlsson alltså nu att Sverige ska dra sig undan, alternativt drastiskt skära ner. Underförstått: låt någon annan ta hand om skitjobbet. Det är inte den typen av statsmannaskap jag vill se. Sverige har en lång tradition av att solidariskt ställa upp med stöd till oroshärdar, både militärt och civilt. I sin tur bygger det förstås på en insikt - från Palmes tid och framåt - om att retorik måste backas upp med handling för att vara trovärdig.
För Mona Sahlin hägrar fortfarande statsministerposten. Det vore därför på sin plats med ett besked. Delar hon den presumtive försvarsministerns syn på sänkt svensk ambition i det försvars- och säkerhetspolitiska samarbetet med andra länder?
tisdag 12 augusti 2008
Rauken Pellnäs
Återigen - jag har verkligen inget emot svensk militär närvaro på Gotland! Jag har till och med en "Bevara P18-keps" i min ägo. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur Bo Pellnäs lyckas (?) koka ner varje säkerhetspolitisk analys - också på global nivå - till slutsatsen att Gotland måste tillföras förband...
Läs hans senaste inlägg på dagens Brännpunkt i SvD. To be continued.
Läs hans senaste inlägg på dagens Brännpunkt i SvD. To be continued.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)