Spänningar och avsked

Varför känns det som att jag inleder var och varannat inlägg med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på länge? Jag tycker ju om att skriva och jag vill dela med mig av vad som händer här nere... Jag antar att det beror på att vi faktiskt har riktigt mycket att göra. Det har visserligen (tillfälligt) lugnat ner sig en smula i södra Jonglei där stamstrider på allvar blossade upp i julhelgen. Men i gengäld har det politiska tonläget höjts betydligt mellan Sydsudan och Khartoumregimen i Sudan. Inte helt otippat bråkar man om oljan och Sydsudan – som förfogar över de flesta oljefälten - har beslutat att stänga av all produktion.

Sanningen att säga så har det inte stannat vid retorik. Vid två olika tillfällen i förra veckan genomförde Sudan regelrätta attacker mot mål i Sydsudan, det ena med attackflyg (en variant av klusterbomber) och den andra med en mindre marktrupp. Båda ägde rum i trakten av Bunj i nordöstra Upper Nile State, det vill säga den delstat som jag verkar i. I området finns stora flyktingläger med människor som flytt från norr till söder och som ännu inte har någon annanstans att ta vägen. Tursamt nog skördades inte särskilt många offer denna gång men det är rejält illavarslande ändå.

För mig personligen har det också skett lite förändringar. Min ”vapendragare” Dennis, som jag jobbat och umgåtts med i 10 månader, håller på att checka ut och lämnade Malakal i förrgår. Det känns förstås en smula tomt. De ständiga avskeden är onekligen en av baksidorna med att jobba i FN-systemet… Det har också kommit att innebära att jag nu tagit över som ”Teamleader” för den grupp på 12 samverkansofficerare (MLO’s) som finns kvar. Sedan tidigare är jag även ansvarig för att planera alla de operationer vi genomför, både här men också vid de något mindre baserna i Melut och Nasser.

Med andra ord ska det bli skönt med ledighet. Den känns mer välbehövlig nu än vid något av de tidigare tillfällena. Upplägget blir en mix av Sverige och Sydafrika och jag ser verkligt mycket fram emot bådadera!

Som kontrast till livet där ute kommer här lite bilder från den senaste tidens sociala samvaro på campen. På återhörande!

För några veckor sedan checkade en annan utav mina vänner ut, Borey från Kambodja. Här sista kvällen, stekandes nyfångad fisk från Nasser.

Jodå, julpaketet från Armétaktiska staben har letat sig fram. Det ankom, som sig bör, den 24:e. Januari... Förseningen ska dock inte skyllas på någon därhemma utan på senfärdighet i FN:s godshantering. Utöver julgåvorna gjordes också en uppgradering av vår utrustning, kopplat till de förändrade uppgifterna. Bland annat tillfördes jägartält, sovsäck, patrullryggsäck och GPS. Tackar och bockar!

Mindre bra hade kylvarorna (!) klarat sig efter sisådär två månader på resande fot (varav den senaste i 50-gradig tältvärme i Juba)… Mandel och russin kändes också en aning malplacerade då glöggen lös med sin frånvaro. Desto mer uppskattades knäckebröd, kaffe, kaviar och nyponsoppa. Plus det lilla bokpaketet. Till min egen förvåning tog jag mig omedelbart an Thomas Bodströms ”Inifrån – Makten, Myglet, Politiken” och fann den faktiskt riktigt läsvärd.

Även den indiska bataljonen är inne på finalen och översten bjöd till avskedsmingel förra helgen. Jag och Dennis utgjorde två av bara fyra ickeindiska gäster som var bjudna. Hedrande och trevligt! Här ses en APC (bandgående trupptransportfordon) framkörd som blickfång utanför hans mäss. Entrén är mellan de färgglada lamporna till vänster.

I fredags hade vi vår egen avskedsmiddag för Dennis och ytterligare tre kollegor som åker hem de närmaste dagarna. Grillad get stod på menyn och vi dukade upp utanför vårt eget lilla HardRock.

Vedergällning

Den senaste veckan har varit minst sagt hektisk och bloggandet har fått stryka på foten. I mitt senaste inlägg uttryckte jag stark oro för hämndaktioner från Murle-stammens sida. Den har tyvärr besannats. Vi får nu rapporter om dagliga (eller nattliga, snarare) attacker mot byar som bebos av Lou Nuer-folket. Det innebär också att våldet kryper allt närmare Malakal-basens egentliga ansvarsområde, Upper Nile State.

De unga frustrerade männen går tämligen urskiljningslöst fram, beväpnade med AK 47:or och machetes. Som alltid är det kvinnor, barn och gamla som är mest sårbara och drabbas hårdast. Från UNMISS sida gör vi vad vi kan, med de relativt begränsade resurser vi har, för att skydda och undsätta civilbefolkningen. Givetvis finns också ett nära samarbete med myndighetspersoner och de NGO’s som vågar vara kvar. Läkare Utan Gränser (MSF) är en av dem och de gör ett fantastiskt bra jobb.

Byn Duk Padiet utsattes för veckans hittills värsta hämndattack i måndags kväll. Jag har noterat att händelsen kortfattat nämnts även i svenska media. Ett 50-tal människor dödades och många skadades. Vi lyckades få in ett team redan på tisdagmorgonen där två nära kollegor till mig höll i trådarna. Insatsen inriktades helt på evakuering av skadade och totalt flögs 30 personer ut till lokala sjukhus.

Min huvudsakliga uppgift har varit att koordinera vårt arbete från basen här i Malakal men i torsdags fick jag möjligheten att ge mig ut på fältet. Jag ledde en patrull till Lankien, vilket är en av centralorterna i det område som nu är i fokus. Läget var för stunden lugnt fast spänt och vi hade flera bra samtal med personer på plats. Men även om jag genuint känner att FN-närvaron verkligen uppskattas och spelar roll så går det inte att komma ifrån en viss känsla av otillräcklighet…

Jag hoppas få återkomma med mer positiva inlägg efterhand men sedan julhelgen är det dessvärre så här vår vardag ser ut. Nedan följer lite bilder, samtliga tagna av kollegorna som var på plats i Duk Padiet i tisdags.

Första hjälpen.

Evakuering av skadade.

Min kollega från Fiji samtalar med lokala ledare.

Uppskattningsvis 70-75 hyddor brändes ner och marknadsplatsen förstördes.

En av ca 30 nygrävda gravar som observerades.

Mediciner till Haat

Igår tog jag täten för en patrull med tydlig humanitär inriktning. Vi bistod myndigheterna med att transportera 34 lådor medicin och medicinsk utrustning till byn Haat i nordvästra Jonglei State. Läget i det våldshärjade sydöstra Jonglei State återkommer jag till längre fram.

Haat ligger ca 50 minuters helikopterflygning från Malakal. Området är helt omgärdat av vattendrag och träskmark och därför oerhört svårtillgängligt med varje annat transportmedel. Det finns ingen skola, ingen marknadsplats, ingen klinik… Närmaste ”centralort” ligger ca 4 dagar bort, till fots. Därtill saknar man helt kommunikationer i form av telefon eller radio. Så ser livsvillkoren ut för många människor på den sydsudanesiska landsbygden.

Hur som helst var vår ankomst synnerligen välkommen och en Community Health Worker (sjuksköterska, ungefär) tog stolt emot leveransen. Han lovade också säkerställa att medicinerna kommer andra närliggande byar till del. Det kändes förtroendeingivande och bra.

Lådorna invägda och på väg ut till helikoptern.

Här har vi just landat i Haat och arbetet organiseras.

Alla hjälper till. Eller, ja… Det är kvinnor och barn som står för bärandet.

Efteråt satte vi oss ner för att prata om säkerhetsläget och tillvaron i övrigt.

I patrullen ingick även en poliskollega och vi tog bland annat en titt på den mycket provisoriska fängelselokalen.

Hur är då läget om vi förflyttar fokus några tiotals mil sydost ut? Det positiva är att striderna klingat av och att den stora massan av anfallande Lou Nuer-män nu rör sig norrut, hemåt. Det innebär inte att faran på något vis är över. Tvärtom är det mycket sannolikt att vi inom kort får se hämndaktioner från Murle-stammen och historiskt sett brukar de vara mycket blodiga.

Det finns också ett akut behov av humanitär hjälp till det drabbade området. Omkring 60000 människor uppskattas ha tvingats på flykt och många har absolut ingenting att återvända till, eftersom allt är nedbränt. Sydsudans regering, olika FN-organ och hjälporganisationer försöker nu kraftsamla för att få undsättning till stånd men utmaningarna är gigantiska.

Ett land i brand

Det är fortsatt mycket oroligt i sydöstra Jonglei State och situationen är långt ifrån under kontroll. Presidenten talar om undantagstillstånd och han har nu beordrat ett betydande antal soldater och poliser till området. Bilderna nedan är tagna från en FN-helikopter för någon dag sedan.

Beväpnade män från Lou Nuer-stammen på väg att inta byn Pibor (vilket nu också skett). Totalt sträckte sig kolonnen över en yta på mer än 5 km. Notera också att de driver boskap med sig.

Hyddor sticks i brand allteftersom männen avancerar. Flertalet invånare i området är på flykt och kommer inte ha mycket att återvända till - om det ens någonsin blir möjligt...

Blodigt nytt år...

Med risk för att lägga lite sordin på nyårsstämningen kommer här en lägesrapport från min nuvarande del av världen.

Det är allt annat än lugnt i vår grannprovins, Jonglei State. Strax före julhelgen inledde en av de rivaliserande stammarna (Lou Nuer) en storoffensiv mot ett område dominerat av Murle-folket. Fiendskapen går flera decennier bakåt i tiden och handlar mycket om hämnd, boskap och land. I centrum för händelserna står byarna Likuangole och Pibor. Den förstnämnda är nu helt övergiven och alla hyddor nedbrända, den andra löper en mycket stor risk att bli attackerad under de kommande timmarna.

Både FN och Sydsudans regering, med vicepresidenten i spetsen, har försökt medla under den dryga vecka som gått, men hittills utan synbar framgång. Vi har också trupper på plats i Pibor men det förslår inte långt om ett fullskaligt angrepp faktiskt sker. Genom flygspaning vet vi att uppskattningsvis 6000 beväpnade unga män från Lou Nuer-stammen just nu befinner sig i och på väg mot Pibor…

Nedan följer ett kort mediaklipp från gårdagen;

“Sudan Catholic Radio Network – Victims of the tribal clashes between Murle and Lou Nuer communities are in a critical situation under trees without any medical care following fresh attacks in Pibor, Jonglei State.
MSF, Doctors without Borders, withdrew its medical staff from Pibor due to insecurity leaving the wounded with no medical attention under trees.
Pibor County Director Allan Keri told Bakhita Radio over the phone that Lou Nuer fighters were threatening to advance towards Pibor town and people were running to the bush without any food or water.
Mr. Keri said he feared that the Lou Nuer could advance towards Pibor which is 25 miles from Likwangule Payam, which they occupied two days ago.
Yesterday the Red Cross said the humanitarian situation in Pibor County was alarming and could worsen if the Government did not take steps to arrest ethnic violence in the area.”

Mot denna bakgrund till trots vill jag tillönska alla mina bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!! Jag kan också rekommendera Del 2 i Försvarsmaktens reportageserie om livet som svensk militär i världens yngsta land.

Om min verklighet på www.forsvarsmakten.se

Försvarsmaktens webredaktion har bestämt sig för att publicera en reportageserie om livet som svensk militär på uppdrag i Sydsudan. Först ut är berättelsen om min långväga patrull från i somras och den kan läsas via länken här.

Jag har fortfarande en stark känsla av att vi gjorde nytta där och då. FN har också behållit och utökat sin närvaro i området då det fortfarande är mycket oroligt. Just som jag skriver detta vet vi att en stor grupp (1500-3000) beväpnade unga män från en av de rivaliserande stammarna mobiliserar för en "slugiltig attack" mot den andra. Civila flyr och flera byar har evakuerats, bland annat Likuangole som ligger strax söder om Akobo och Burmath vilka nämns i artikeln.

Epicentrum för konflikten ligger utanför Malakal-basens egentliga ansvarsområde men vi följer naturligtvis utvecklingen noga och är beredda att rycka in om det behövs. Betydande insatser görs också på högsta politiska nivå för att försöka förmå lokala ledare att inse att fortsatt våld inte kommer leda till ett bättre 2012 - inte för någon.

To be continued...

African Christmas

Det här är andra julen i rad som firas i Afrika. Förvisso under helt skilda omständigheter, men ändå… Förra julaftonen gjorde jag och Daniel en heldagssafari i Imfolozi och var grymt lyckosamma. Inspirerad av minnena lägger jag ut några av mina favoritdjurbilder från den senaste resan till Sydafrika tillsammans med faster och svärmor. Håll till godo. Jag passar samtidigt på att tillönska er alla en riktigt GOD JUL!!

I det här läget var det en aning spänt i baksätet...

White Rhinos.

Koll på läget?

African Buffalo.

Impalas.