Katanga Province

Två veckor har nu gått sedan jag anlände till DRC. Intrycken är förstås många även om jag inte börjat jobba än, i egentlig mening. Jag är i huvudsak mycket positiv. De människor jag mött – såväl kollegor inom MONUSCO som kongoleser – känns öppna och trevliga. Landskapet är vackert och klimatet behagligt. Temperaturen har stadigt legat kring 30 grader. På minuskontot hamnar trafikmiljön i Kinshasa – och det evinnerliga tutandet – men det har jag å andra sidan lämnat bakom mig nu…

I tisdags fick jag äntligen min stationeringsorder och i torsdags bar det av. Jag kommer tillbringa de närmaste månaderna i provinsen Katanga som ligger i sydöstra Kongo (ta gärna en titt på kartan). Det ska enligt uppgift vara en av världens rikaste regioner i termer av mineraltillgångar, främst koppar och kobolt. Provinshuvudstaden heter Lubumbashi och det är där jag just nu befinner mig för vidare incheckning i MONUSCO-systemet. Säkerhetsläget här är lugnt och det är inga problem att röra sig fritt på gatorna.

Min tillvaro här är dock tillfällig. Om några dagar tar jag mig via flyg och helikopter till en team site som ligger i Kongolo och det är där jag kommer att tjänstgöra. Det är en ganska avlägsen plats i nordvästra delen av provinsen, ungefär i höjd med Lake Tanganyika. Jag hoppas och tror att det kommer att bli bra!

I vanlig ordning följer lite bilder. På återhörande!

Gatumiljön i Lubumbashi.

Lördagspromenad med paus för att inmundiga en högst lokal öl!

KFC... :-)

Huset där jag tillfälligt bor tillsammans med fyra ryssar.

Min ryske vän, Dimitrij, tog med mig ut på en bar i fredags kväll. Missionslivet behöver inte vara så illa!

På plats i Kongo!

Lördag eftermiddag och i skrivande stund sitter jag på Grand Hotel Kinshasa’s innergård. Det har gått över ett år sedan mitt förra inlägg. Då var jag nyss hemkommen från Sydsudan, nu har jag nyss anlänt till Demokratiska Republiken Kongo (DRC) där jag ska jobba ett år som militärobservatör för FN. Min ambition är – om nätverket medger – att uppdatera bloggen åtminstone en gång i veckan. Jag hoppas att det ska vara till glädje för er där hemma.



Dessa första dagar har präglats av ”inprocessing” i MONUSCO, som FN-insatsen här heter. Det handlar om en mix av administration (förkärleken för blanketter är stor!) och föreläsningar av blandad karaktär och kvalitet. Men det är så det är… Allt som allt är vi 17 militärer som nu checkar in. Kollegorna är från Egypten, Indien, Pakistan, Paraguay och Indonesien. Jag har alltid tyckt att den multinationella miljön är spännande och att den ger mer än vad den tar. Likväl får man väl konstatera att det finns en eller annan kurskamrat som jag hoppas slippa bli stationerad tillsammans med…

Dagarna tillbringas således på en mindre FN camp i stadskärnan. Sedan i tisdags promenerar jag dit från hotellet där jag bor. Att röra sig till fots är generellt sett inget som rekommenderas, särskilt inte på egen hand, men jag har hittat en väg genom ambassadkvarteren som känns säker. Promenaden tar ca 30 minuter, enkel väg, och hittills har jag bara mötts av leenden och glada tillrop – på franska dock… En hel del ”Bonjour” blir det!



Hotellets namn kan leda tankarna i en något glamorös riktning. Och av priset att döma – 330 dollar natten – borde det förstås vara så…! Men jag skulle säga att standarden motsvarar ett svenskt Scandic-hotell på en mellanstor ort. Tråkigt nog är poolen också under renovering så det uppfriskande dopp, efter dagens vedermödor, som jag hoppats på har tyvärr fått utgå. Dessutom är jag mer eller mindre fast här på min lediga tid eftersom möjligheterna att röra sig fritt och tryggt i Kinshasa är ytterst begränsade.

Hur som – jag klagar verkligen inte! Det känns grymt bra att vara ”back in business” och jag ser fram emot kommande utstationering. I början av nästa vecka borde jag få reda på var jag hamnar – förhoppningsvis i provinsen North Kivu där Goma är huvudort. Varför hoppas jag på det? Dels för att övriga 4 svenskar finns i området, dels för att det är där behovet av FN-observatörer känns som störst och uppgiften är mest utmanande!

Nedan följer några ytterligare bilder. Håll till godo och återkoppla gärna!


Klassrumsmiljön.


Hotellet i skymningsljus.


Entren till MONUSCO:s högkvarter.


Kanske man skulle köpa sig ännu en Land Rover...?


Svenska flaggan i cafeterians tak.


Pauserna är många... Här en av mina egyptiska vänner.


Även här gör katterna nytta!

Kvinnor är också människor

"Världen måste börja agera. Det går inte att gömma sig i en fortsatt öronbedövande tystnad om vad de som varit där kallar helvetet på jorden. Kvinnor är också människor."

Orden är Katrine Kielos på ledarplats i dagens Aftonbladet. Artikeln bör och kan läsas i sin helhet här.

I sin makabra ytterlighet ger det också en viss inblick i hur 2009 kommer se ut för min del. I måndags påbörjade jag förberedelserna inför kommande mission i Afghanistan där jag ska tjänstgöra som Gender Advisor. FN-resolutionerna 1325 (om kvinnor, fred och säkerhet) och 1820 (som nämns i krönikan) är därmed mina ledstjärnor.

Makabert eller ej. Men jag ser verkligen fram emot att få göra nytta på riktigt!

Firande med sorgkant

Imorgon är det exakt 60 år sedan FN antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna. Det är i allra högsta grad värt att fira!

Men när skumpan slutat bubbla är det återigen dags att kavla upp skjortärmarna. Det finns så oändligt mycket kvar att göra. Ett av de grövsta övergreppen handlar om de systematiska väldtäkter som följer i krigets spår. Inte sällan är de också en del av själva krigföringen. Det senaste storskaliga exemplet utspelas just nu i Kongo vilket bland annat Lisa Bjurwald berör på DN:s ledarsida idag.

I somras antog FN:s säkerhetsråd resolution 1820. Där slås fast att systematiska sexuella övergrepp kan kategoriseras som brott mot mänskligheten. Resolutionen påvisar därmed allvaret. Men det är också ställningstaganden som förpliktigar. Vi i omvärlden kan inte stillatigande titta på - vi måste vara beredda att agera!

Tortyr eller inte?

Ja, inte har vi blivit klokare idag... Det franska försvarets internutredning om händelserna i Kongo 2003 landade i slutsatsen att ingen tortyr ägt rum. Därmed står inte bara ord mot ord. Det handlar också om respektive nations officiella uppfattning om ett folkrättsbrott, begånget (eventuellt) under en gemensam fredsoperation. Vilka slutsatser drar vi av det?

Expressen;

"I den franska utredningen skyller man anmälan på personliga konflikter och påstår att bara en person som hörts i den franska utredningen, en svensk, är säker på sina anklagelser.

– Jag hörde också uppgiften om en personlig konflikt men ansåg det vara viktigare att utreda vad som faktiskt hände den 13 juli i Bunia, säger Stefan Ryding-Berg.

Men blir inte det här väldigt motsägelsefullt att två utredningar kommer fram till helt olika resultat?"

– Jo, svarar Ryding-Berg.

Förtydligande om chef i Tchad

Ur morgonens mediarapportering:

"Den höge svenske officer, som kritiserats för att inte ha ingripit och försökt stoppa franska soldaters tortyr av en kongoles under en EU-ledd fredsinsats i Kongo 2003, leder den svenska specialstyrkan i Tchad."

Det är måhända sant, även om ÖB nu beslutat om att NN 'får andra uppgifter tills utredningen är klar'. Olyckligtvis ser jag en risk för sammanblandning mellan 'specialstyrkan' och TD01, det vill säga huvudstyrkan i Tchad. Chefen för TD01 heter Peder Ohlsson och har, mig veterligt, ingenting med händelserna i Kongo att göra. Tvärtom; jag känner honom som en synnerligen omdömesgill man. Ett officiellt förtydligande från Försvarsmaktens sida vore onekligen klädsamt.

Jag önskar Peder och övriga soldater i Tchad fortsatt lycka till med ert mycket angelägna uppdrag!



Överstelöjtnant Peder Ohlsson - som inte ska förväxlas med 'chefen för specialstyrkan'

Öppenhet och ansvar kring 'Artemis'

Vi fick uppleva några veckor av förvirrad kommunikationshantering men nu verkar Försvarsmakten ha samlat ihop sig hjälpligt. Jag tänker förstås på efterdyningarna av tortyrskandalen under Operation 'Artemis'. Det är också utmärkt att försvarsutskottet valt att kalla ÖB till en utfrågning om vad som egentligen hände i Kongo 2003 och hur berörda chefer agerade. Eller kanske inte agerade. En av de centrala aktörerna är naturligtvis Håkan Syrén själv även om han då hade en annan befattning (Chef MUST).

Den som vill läsa om Försvarsmaktens slutsatser av händelserna kan med fördel göra det här. Länken leder till delar av den utredningsrapport som tidigare varit sekretessklassad som "kvalificerat hemlig".

För min del väcker den svenska hanteringen av tortyrskandalen två lite obehagliga känslor;

1. Känslan av att somliga chefer på fältet inte förstår innebörden och digniteten av ett folkrättsbrott
2. Känslan av mörkläggning och att chefer i efterhand försöker glida undan personligt ansvar

Två av ÖB:s ledord är öppenhet och ansvar. Jag hoppas innerligt att det låter sig återspeglas i kommande utskottsutfrågning! Först när alla kort är på bordet kan det dras slutsatser för framtiden.