En klok general

Jag har en klok chef. Det här är ett utdrag ur hans senaste nyhetsbrev till Flygvapnets personal:

Försvarsmaktsledningen har besökt PRIDE och FM deltog som vanligt för att sprida information om HBT-arbetet inom FM. Jag var där under onsdagen och fick möjlighet att prata med ”eldsjälarna” som var i full färd med att sätta upp arrangemanget. Det var intressant och bra. Det som gjorde mest intryck var en diskussion jag hade med en kvinnlig värnpliktig från LSS. Härligt att träffa unga människor som med självförtroende och saklighet vågar diskutera svåra frågor. LSS fick mycket beröm för det sätt som HBT-frågor hanteras med de värnpliktiga. Bra. Förra året var jag på PRIDE tillsammans med Micael Bydén men i år fick han inte ihop familjens semesterplanering med PRIDE.

Jag fick en fråga av en bekant varför jag gick till PRIDE. En bra fråga eftersom svaret kräver en tanke. Jag gick till PRIDE för att det är en viktig signaleffekt att vi chefer är där för att markera att FM arbetar med dessa frågor. Jag gick också på PRIDE för att jag har som utgångspunkt att värna om minoriteter. HBT-personer är en minoritet. Alla enskilda människor är en del av någon minoritet i något avseende. Om vi alla behandlar alla andra med den respekt vi själva vill bli behandlade när vi är minoritet så tror jag vi kommer långt. Dessutom gick jag på PRIDE för att skänka några tankar till en kamrat som för tjugotalet år sedan valde att ta sitt liv för att han inte vågade "komma ut". En situation han kom i p.g.a. omvärldens normer och värderingar. Det är en fullständigt förskräcklig tanke att föreställa sig hans tankar och kval. Jag hoppas vi har kommit lite längre sedan dess.

Jag har genomfört många hbt-föreläsningar för chefer och kollegor genom åren. En fråga återkommer ständigt: "Vad kan jag göra?". Mitt grundsvar har alltid varit att det handlar om att visa var man står. Att göra det tydligt för sin omgivning att han eller hon som vill berätta för mig att han/hon är homo eller bi kommer jag ta emot med öppna famnen och respekt. Det här är ett klockrent exempel på det. Tack, Anders!

Flygvapeninspektörens nyhetsbrev i sin helhet kommer snart kunna läsas här och mitt blogginlägg kring hans Pridebesök finner du här.

Pride - ett fokus som behövs!

Få kan väl ha missat att årets Pride-festival rullar igång idag med seminarier och evenemang på bred front. Som alltid ligger en hel del förväntan i luften så här precis i starten... Årets upplaga innebär ju också en spännande ansiktslyftning med området kring Sjöhistoriska som nav i stället för Tantolunden.

Säkert som Amen i kyrkan är också att Pride och hbt-rörelsen kommer dra på sig kritik. En favoritingång brukar vara att tingens allmänna ordning är god och att Pride (sedan länge) spelat ut sin roll. Jag håller inte med.

På Brännpunkt i dagens SvD finns en artikel vars budskap på ett sätt är sympatiskt men som inte går att tugga i sig helt utan reservation. Skribenten Elin Grelsson talar där om en missriktad hbt-politik och vänder udden mot hbt-rörelsen själv. Enligt henne skulle den inte ha genomskådat "toleransfernissan" och därmed ha missat att lyfta fram och problematisera heteronormen.

Hrmmm... Jag vågar nog påstå att bland annat RFSL varit synnerligen drivande i denna process. Sedan flera år bygger exempelvis RFSL:s utbildningar för skolor och arbetsplatser just på ett normkritiskt förhållningssätt. Väldigt lite finns kvar av gamla tiders "vittnesbörd" och offerperspektiv. Jag menar därför att Grelsson i all sin välmening sparkar in vidöppna dörrar.

Jag tycker mig också i artikeln uppfatta en underton av att ifrågasätta om hbt-frågor specifikt behöver synliggöras. Rätt tolkat eller ej i just detta fall så är det en invändning jag ofta möts av i olika sammanhang. Och här är mitt budskap glasklart: Vi får aldrig låta en rosenskimrande dröm om total mainstreaming leda till att vi inte vågar lyfta fram enskildheterna!

Vi behöver både spets och bredd i diskussionen och jag är övertygad om att vi faktiskt klarar av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det faktum att en vecka som Pride stenhårt fokuserar på hbt-rättigheter innebär inte att vi förlorar helhetssynen - det vill säga visionen om ett samhälle präglat av respekt, mångfald och likvärdiga möjligheter för ALLA. Jag tror tvärtom att olika skiftande fokus stärker varandra och utvecklar helheten.

Nåväl; i huvudsak är min ambition att vara "ledig" under denna Pride och för första gången ta mig an festivalområdet som glad privatperson. Vi får se hur det går... Två seminarier har jag dock tackat JA till att medverka i som moderator. Det första går av stapeln i eftermiddag under rubriken "Förtryck eller förändring? Chefens betydelse för en öppen och inkluderande arbetsmiljö." Intresserad? Kom till Bandlerrummet på Kulturhuset klockan 14.00.

International Mandela Day

Jag vet. Det är inte särkilt unikt... Men jag är en stor beundrare av Nelson Mandela. Hans kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter överträffar det mesta i modern historia.

Idag fyller han 92 år och det sammanfaller med det första officiella firandet av International Mandela Day. Frihetskämpens egen önskan är att vi alla ägnar 67 minuter av vår dag till en god gärning. Det är en minut för varje år som Mandela själv gav den politiska människorättskampen.

Mina 67 minuter kommer bli läsning av Sudan-litteratur. Dit bär det av i januari och som bekant saknas inte utmaningar där heller.

Argentina mer progressivt än Hägglund

Argentina sällar sig nu till skaran av länder som inför könsneutrala äktenskap. På mina ILGA-resor har jag träffat många modigt kämpande hbt-aktivister från Sydamerika och jag gläds oerhört med dem idag! Jag hoppas förstås också att beslutet på sikt får andra länder på kontinenten att följa efter.

På hemmaplan noterar vi att KD-ledaren Hägglund inte vågar/vill möta verklighetens folk i en partiledardebatt under Pride. Därmed följer han Göran Perssons exempel från valåret 2006. Framgångsrikt? Knappast!

Grattis Island!

Lite i skymundan har vårt minsta nordiska grannland röstat igenom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Omröstningen ägde rum i det isländska alltinget igår och lagen träder i kraft den 27 juni. Det är tillika årsdagen för Stonewall-revolten i New York 1969.

- Jag röstar ja med sol i hjärtat. Jag tycker att Island och världen är bättre än i går, sa en av parlamentarikerna i debatten.

Grattis Island, säger jag!

Jerusalem i Göteborg!

För en vecka sedan bloggade jag frustrerat över Världskulturmuseets beslut att fega ur Elisabeth Ohlson Wallins utställning "Jerusalem". Enligt GP gör museet nu en pudel och det är förstås oerhört välkommet. Det fria ordet - och uttryck i övrigt - har segrat!

- Med tanke på den intensiva debatten och diskussionen om utställningen är det av stort allmänintresse att den får möta sin publik, säger tillträdande museichefen Mats Widbom.

Obama levererar!

Jag har tillbringat arbetsveckan i Bryssel. "Gender Perspectives in NATO" stod på programmet och det är verkligen bra drag under de galoscherna nu! Äntligen, får man väl tillägga, eftersom vi i år faktiskt firar 10-årsjubiléet av FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

På det säkerhetspolitiska området har det också hänt andra riktigt bra saker de senaste dagarna. President Obama har presenterat USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin som gör upp med företrädarens idé om offensiv krigföring i förebyggande syfte. Det är en viktig förändring. För hela det internationella samfundets trovärdighet är det helt centralt att även stormakten USA bekänner sig till folkrättsliga principer.

En annan riktigt god och efterlängtad nyhet från USA är att representanthuset i torsdags natt röstade JA till att häva förbudet mot öppet homosexuella i det amerikanska försvaret. "Don't Ask, Dont't Tell" kom till 1993 och har under årens lopp lett till smärtsamma avsked för mer än 13000 officerare och soldater. Nu återstår "bara" senatsbehandling och därefter Obamas namnteckning innan lagen en gång för alla kan förpassas till historiens skräphög!

Birgitta Ohlsson visar tänderna

"Den Prideparad som skulle hållits i Litauen i helgen har stoppats. Om EU menar allvar med att vara en vakthund för mänskliga rättigheter måste unionen ibland visa tänderna."

Det skriver EU-minister Birgitta Ohlsson som håller tal idag i Vilnius. Jag gillar verkligen att Birgitta tagit med sig sin principfasthet och sitt mod in i ministerrollen. Det förtjänar respekt.

Själv reser jag till RFSL:s kongress i Skellefteå idag. Det gör förstås att jag inte kan delta i Vilnius men en del av mina tankar kommer vara där ändå. Med åren har jag lärt känna flera av Baltikums hbt-kämpar väl, bland annat efter min medverkan vid Riga Pride under åren 2006-2008. Det är möten som gjort intryck.

Såväl homofobin på andra sidan Östersjön som förföljelsen av romer i stora delar Europa utgör ett slags lackmuspapper över mänskliga rättigheters bräcklighet. EU har en fantastiskt viktig roll att fylla här och jag är stolt över att vi har en regering som tar den kampen - i både ord och handling!

Inför Baltic Pride

"Verkligheten" i P3 har gjort ett bra reportage inför Baltic Pride till helgen. Daniel medverkar och jag är en av vännerna/kollegorna som nämns. Lyssna gärna här!

Websändning

Här går det att kika på den presentation som jag och Linda gemensamt genomförde vid dagens 1325-seminarium i Försvarsdepartementets regi. Inslaget inleds med en film producerad av FS18. Jag och Linda börjar tala på allvar ca 9 minuter in i inslaget.



Via denna länk går det även att ta del av övriga presentationer vid seminariet, inklusive tal av bland andra Sten Tolgfors, generallöjtnant Anders Lindström samt den efterföljande paneldiskussionen.

Utflykt

I veckan som gått har jag återigen haft förmånen att röra mig utanför campen. Denna gång styrdes kosan mot Sheberghan i provinsen Jowzjan, ca två timmars körning från Mazar-e-Sharif. Vi har ett provinskontor (PO) där och jag hoppas förstås kunna besöka dem med jämna mellanrum.

Samtidigt knyter jag också upp värdefulla kontakter med olika företrädare för den afghanska människorättsrörelsen. Många gör fantastiska insatser - mer eller mindre i det tysta och inte sällan med fara för eget liv - för att hjälpa utsatta människor och driva utvecklingen framåt. För oss gäller det att aktivt visa vårt stöd och bidra till ett säkert klimat att arbeta vidare i. På köpet får vi själva en bättre omvärldsuppfattning. Här följer några bilder från turen till Sheberghan.



Tältet till vänster utgjorde mitt nattlogi. Ett klart OK "hem".



Så här ser afghanska hem ut när vi rör oss i stadsmiljö. De höga murarna finns överallt. Syftet är framförallt att skydda från insyn så att kvinnorna inte ska exponeras för främmande blickar.



Inne på PO-området finns en nyskapad liten oas som döpts till Yggdrasil. Här författades en och annan text under min vistelse.



Solnedgång över staden.



Här har vi just genomfört ett möte med Magfhirat, en av dessa fantastiska kvinnor. I bokhyllan hade hon ett foto på sig själv tillsammans med vår förra försvarsminister, Leni Björklund. Det var hon med rätta stolt över!

Fredsprojektet EU

Jag skriver på Politikerbloggen: Återskapa bilden av EU som ett fredsprojekt!

En Gender Advisers vardag

Vardagen som Gender Field Adviser i Afghanistan rymmer förstås en hel del utmaningar. Men det saknas verkligen inte guldkorn. Här kommer ett axplock av bilder från den senaste arbetsveckan.



Besök vid Department of Women's Affairs i Balkh-provinsen. Mrs Majeed (näst längst till vänster) leder myndigheten med drygt 20 anställda.



Samhället präglas av stort entreprenörskap. Med ett visst mått av nyfikenhet är det inte heller särskilt svårt att komma i kontakt med olika organisationer som jobbar för kvinnors utveckling. Här besöker vi en verksamhet i Aybak som bland annat lär ut sykunskap. Det är en av flera vägar till egen försörjning på sikt.



Parallellt bedrivs också mer traditionell undervisning för flickor. Törsten efter att få lära sig läsa och skriva är oändligt stor. Och min kollega visade sig vara en riktigt god läromästare!



Vi levererar två vattentankar till en kombinerad flick- och pojkskola i provinsen Samangan. Vår huvuduppgift är alltid säkerhetsarbetet men i det lilla stöttar vi med den här typen av insatser också. Det känns bra.



På helt eget initiativ har polisen i Mazar-e-Sharif dragit igång en seminarieserie om våld mot kvinnor. Fantastiskt! Jag hade förmånen att få vara med under en halvdag och blir varm om hjärtat av deras klart reflekterade samtal kring problematik, lösningar och polisens ansvar. Och jag får nog erkänna att jag inte på förhand trott att jag skulle få höra afghanska män resonera om det första och det andra könet...!

To be continued!

Ängsligt, trist och utan visioner

Hetsigt och hett? Nej, nog var väl gårdagens slutdebatt riktigt, riktigt trist?! Var fanns visionerna? De rappa replikskiftena? Och några av de viktigaste EU-frågorna...? Exempelvis valde SVT att lägga debattid på parlamentarikernas löner men missade helt att lyfta frågan om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är fullständigt obegripligt!

Jag saknade dessutom de värderingsfrågor som är något av EU:s kitt. Mänskliga rättigheter nämndes som i föregående. Jämställdhet nämndes överhuvudtaget inte alls. Och ändå vet vi att det inte precis saknas utmaningar, vare sig inom unionen eller i arbetet på den globala arenan. Besked om var partierna står i frågan om EU:s utvidgning hade kanske också varit klädsamt...?

En ängsligare tillställning får man leta efter. Den förmodat EU-skeptiska allmänheten ska tydligen strykas medhårs så här i valrörelsens slutskede. Det blir liksom farligt att säga att EU i grunden är bra. Därmed försvinner också den politiska drivkraften och de osäkra väljarna står förmodligen mer vilsna än någonsin. Vinnarna på det riskerar att bli ett eller två av de partier som inte fanns representerade i TV-soffan...

Jag tror på EU som politisk idé och kraft. Jag vill se mer av samarbete för fred och säkerhet. Jag vill skapa tryck i arbetet för mänskliga rättigheter. Sist men inte minst måste vi våga värna öppenheten och den fria rörligheten - också i praktiken!

Delar du min vision? Kryssa nummer 15 på C-listan. På köpet får du handlingskraft. Och förstås också ett parti som aldrig kommer svika miljö- och klimatfrågorna!

Baltikums sak är vår

Än en gång försöker de lokala myndigheterna i Riga förhindra landets Pridefirande. Jag har varit på plats de senaste tre åren och upplevt hatet på mycket nära håll, såväl från folk på gatan som i den politiska retoriken. Så här beskrev arrangörerna läget igår kväll:

Last Friday the Riga City Council (RCC) Commission on meetings, marches and demonstrations and Mozaika agreed on the venue and all technical issues related to the march on Saturday. Members of this Commission are the executive director of the RCC, Andris Grīnbergs, representatives of the police and the city council. Yesterday 34 members (out of 60) of the RCC (politicians) sent a letter to Grinbergs giving him an ultimatum until tomorrow at 16.00 to reverse this agreement and prohibit the march on grounds of public morality, defence of traditional family values and marriage etc.

Nu till helgen är det alltså dags för Baltic Pride med Lettland som värdland. Från det officiella Sverige kommer Nyamko Sabuni att delta. Det är en stark, viktig och bra signal från ett grannaland som dessutom snart leder arbetet inom EU. Just EU måste sätta press på den lettiska regeringen i ett läge som detta. Vad som håller på att ske är ett grovt övertramp på en av grundbultarna i de mänskliga fri- och rättigheterna, nämligen Freedom of Assembly. Fortsatt obstruktion bör leda till sanktioner.

De svenska och finska regeringarna samlas idag för ett unikt, gemensamt regeringssammanträde i Tavastehus. Jag hoppas få höra en tydlig uppmaning därifrån, adresserat till den lettiske premiärministern Valdis Dombrovskis. Baltikums sak är vår! Lekstugan i Riga måste få ett slut!

Det ideologiska våldet

Inom loppet av några timmar har jag nåtts av två trista besked som båda berör mig djupt.

Det ena handlar om misshandeln av vår RFSL-ordförande, Sören Juvas, under firandet av Moldavien Pride. Tack och lov är Sören nu hemma och mår efter omständigheterna väl. Men ändå; hatbrott mot hbt-personer är en högst påtaglig realitet, i Moldavien såväl som i Sverige. Ökad kunskap inom rättsväsendet och samhällets stöd till brottsofferjourer måste därför prioriteras! I detta avseende får regeringen gärna bli tydligare.

Den andra rapporten som når mig är från Parwan-provinsen i Afghanistan. Där har två gasattacker mot flickskolor ägt rum de senaste dagarna med flera allvarligt skadade som följd. Parwan ligger förvisso utanför vårt ansvarsområde men jag tror inte att någon här lämnas oberörd. Att det ideologiskt betingade våldet riktas mot kunskapstörstande skolflickor är så osannolikt grymt och meningslöst!

Löprundor och storpolitik

Camp Northern Lights har nu varit mitt hem i snart två veckor. Sakta men säkert börjar ett vardagsliv ta form. I det ingår träning. Hittills har jag avverkat 11 löprundor á 5 km, i huvudsak i gryningen. Det är en fantastiskt skön start på dagen!

Med den verklighet som råder i vårt närområde är det inte heller särskilt svårt med motivationen till att hålla sig i form. Vi har ständigt en säkerhetssituation att hantera och inför valen i augusti ställs det ytterligare på sin spets. Vårt uppdrag är att tillsammans med afghansk miltär och polis skapa säkrast möjliga förutsättningar för både kandidater och väljare att utöva sina demokratiska rättiigheter.

Till det kommer ett mycket besvärligt humanitärt läge just nu. Bakgrunden är svåra översvämningar i flera av de provinser vi ansvarar för. FN-samordnare i området flaggar för behov av omfattande hjälpinsatser från det internationella samfundets sida.

Storpolitiskt påverkas vi också indirekt av det allt mer spända läget i Pakistan. Allt hänger ihop i en regional kontext. Expressens Anna Dahlberg konstaterar på gårdagens ledarsida att "Det är inte omvärldens närvaro som är problemet i Afghanistan. Det är vår frånvaro." Jag kan bara hålla med. Jag välkomnar också varmt det toppmöte mellan EU och Pakistan som nu planeras.

Europadagen - väl värd att fira!

Europadagen - jag undrar hur många som egentligen känner till att den infaller idag...? Ett år som detta borde Europafrågan i Sverige vara mer levande än någonsin. Vi har ett EP-val mindre än en månad bort och ytterligare några veckor senare tar vi över ordförandeklubban i EU. Ändå är det så tyst...

Jag tycker att Europadagen är väl värd att fira med pompa och ståt. Den har sin historiska uppkomst i att dåvarande franske utrikesministern den 9 maj 1950 förde fram den så kallade Schumandeklarationen. Syftet var att ena Europa och skapa förutsättningar för långsiktig fred.

EU som fredsprojekt har varit - och är - fantastiskt framgångsrikt. Låt oss vara stolta över det! Men jag vill också bygga vidare. 17 europeiska länder och ca 230 miljoner européer står fortfarande utanför EU-gemenskapen. Vissa av egen fri vilja, andra otåliga att komma in. Oaktat vilket vill jag se ett EU med dörren öppen mot resten av världen. Nya murar är inte lösningen, vare sig inom eller utom den egna kontinenten.

Jag ser också EU som en plattform för att stärka mänskliga rättigheter. Här finns det oändligt mycket kvar att göra. Det handlar om så grundläggande frågor som kvinnors rätt till abort, erkännande av ursprungsbefolkningar och hbt-personers rätt att leva sina liv i öppenhet. Det är en ständigt pågående kamp som vi aldrig får svika.

Det minsta vi alla kan göra är att rösta den 7 juni. Röstningsinstrumentet är alldeles för viktigt för att slarvas bort. En väl fungerande demokrati är själva basen för fredlig samexistens och mänskliga rättigheter. Ännu ett svenskt röstdeltagande på mindre än 40% vore inget annat än ett stort misslyckande.

Den rätt vi tar för given offrar andra sina liv för. Jag ser det själv på nära håll i Afghanistan just nu. Den 20 augusti går denna bräckliga demokrati till sitt andra fria val i modern tid. Vägen fram kommer inte att bli enkel. Jag träffade senast för någon dag sedan en kvinna som vill men inte vågar ställa upp som kandidat till det regionala provinsrådet. Om inget annat så för hennes skull är det värt att pallra sig upp från sofflocket den 7 juni!

Afghanistan - Örebro - Bryssel

Idag inleds centerstämman i Örebro och jag skulle förstås gärna ha varit med där. Men Afghanistan - där jag just nu befinner mig - är lite för långt borta... Åtminstone geografiskt.

I tanken är avståndet betydligt kortare. Mitt nuvarande uppdrag handlar om fred och säkerhet med ett särskilt fokus på kvinnor och barn. Det är frågor som sammanfaller helt med mina politiska drivkrafter.

Idag är det också exakt en månad kvar till EP-valet. Delar du min vision om ett EU med dörren öppen mot resten av världen? Där frihet, mänskliga rättigheter och vår gemensamma säkerhet är ledstjärnorna. Kryssa i så fall nummer 15 till Bryssel den 7 juni!

För övrigt gläds jag med att den tjeckiska senaten sagt JA till Lissabonfördraget. Ju förr vi får det på plats, desto bättre. Inte minst skapar det förutsättningar för en starkare utrikespolitisk röst som EU så väl behöver.

Soldater för jämställdhet

Evenemangstips för ikväll:

Är svenska soldater ett stöd för kvinnorna i Afghanistan? Kerstin Grebäck, internationell ordförande i WILPF diskuterar vilka konsekvenser Sveriges medverkan får i Afghanistan. Kl. 18.00. Cafékväll på Sensus, Medborgarhuset 4 tr, pinkod 3795*, Medborgarplatsen 4.

För egen del tänkte jag nog att det kunde vara intressant att delta. Arrangörer är IKFF, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Som kuriosa kan också nämnas att Kerstin Grebäck varit Gender Coach åt ÖB, Sverker Göranson, under ett års tid.