Tre tystnader

Zimbabwe
Nu har nästan tre veckor gått och resultatet från presidentvalet är fortfarande inte offentligjort. Det politiska kaoset är därmed totalt i ett redan svårt sargat land. Omvärldens intresse har svalnat och de internationella journalister som ändå finns kvar i landet gör regimen sitt bästa för att tysta. Jag läser idag att afrikanska ledare ska träffas för samtal om utvecklingen. Det är naturligtvis bra. Men vad händer med folket i detta nu? Vilka initiativ tas i FN? Jag vill veta!

Fitna
Kortfilmen 'Fitna' hade premiär i början av april. Islam framställs där som en despotisk våldreligion och uppmärksamheten blev förstås stor - i några dagar... Vad har hänt sedan dess? En optimistisk tolkning skulle kunna vara att man, från bägge sidor, försöker tiga ihjäl den. Men vågar vi verkligen utgå från det? Är det i så fall odelat bra? Tystnaden oroar mig.

NBG-nazisten
Ja, jag vet - det här är inte av riktigt samma dignitet. Men ändå; för en månad sedan avslöjades att en soldat i den nordiska snabbinsatsstyrkan (NBG) har nära samröre med högerextremister. Efter en summarisk utredning på lokal nivå beslutades att han ändå skulle få vara kvar. Därefter har tystnaden lagt sig. Hos mig väcker det frågor. Var står försvarsledningen? Och var finns den interna debatten? Att tiga är att samtycka, brukar det heta...

Våldtäkt som krigföringsmetod

Vi vet det redan allt för väl. Flickors och kvinnors situation i konfliktområden är extremt utsatt. Inte sällan används våldtäkter och andra övergrepp som metod för att söndra och härska. Om detta har Anna Husarska skrivit en skakande och läsvärd artikel med utgångspunkt i krigets Kongo.

År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolutionen 1325 om "kvinnor, fred och säkerhet". Den är tänkt att genomsyra alla fredsbevarande och fredsframtvingande insatser runt om i världen. Sverige är ett av de länder som har kommit längst i arbetet med att implementera resolutionen i den dagliga verksamheten. Exempelvis finns en befattning som Gender Advisor i staben för Nordic Battlegroup (NBG).

I morgon arrangerar NBG ett genusseminarium där bland annat biståndsminister Gunilla Carlsson medverkar. Hon betonar ofta betydelsen av resolution 1325 i det utrikespolitiska arbetet. Det är bra. Sammantaget är detta också ett tungt vägande skäl till att just svenskt truppbidrag behövs i olika konflikthärdar. Någon måste våga - och kunna - gå före. En insats som bara når halva befolkningen är knappast värd namnet.

Försvarsmaktens pris - del 3 (3)

I en serie inlägg har jag kommenterat Försvarsmaktens beslut från i fredags att låta en soldat med nära koppling till Nationalsocialistisk Front fortsätta sin tjänst i den Nordiska snabbinsatsstyrkan (NBG). Upprinnelsen är ett avslöjande i Borås Tidning.

I detta tredje (och sista?) inlägg ska jag ta mig an konsekvensen av försämrad rekrytering.

En av Försvarsmaktens mest prioriterade och personalkrävande uppgifter är de internationella insatserna. Den helt dominerande rekryteringsbasen är våra värnpliktiga. Till saken hör att plikten idag - vilket är bra! - i allt väsentligt utgår från motivation och frivillighet.

För försvaret är detta något delvis nytt. Historiskt sett är vi inte helt vana vid att behöva konkurrera om arbetskraften. Dessutom talar vi idag om den bästa arbetskraften. Det som skiljer sig mot när jag gick in i yrket för ca 20 år sedan är nämligen att vi faktiskt använder försvaret idag. Omkring 1000 soldater befinner sig precis just nu i en oroshärd någonstans i världen och gör sitt bästa för att främja fred, säkerhet och mänskliga rättigheter. Ytterligare många står i beredskap, däribland NBG.

Potentiell arbetskraft av idag är kräsna. En arbetsgivare som inte förmår vara attraktiv och stå upp för en värdegrund präglad av respekt för mångfald och olikheter har inte mycket att hämta. Har verkligen Försvarsmakten råd med att låta en förvirrad (?) högerextremists väl och ve gå före vår möjlighet att bemanna den framtida insatsorganisationen? Eller tänker man sig att den ska bemannas med just sådana....?

Frågan är förstås tillspetsad. Kombinationen är emellertid omöjlig. Det är extremt naivt att tro att medvetna, öppensinnade och intelligenta ungdomar (och äldre, för den delen) ska vilja tjänstgöra med en nynazist som stridsparskamrat. Med andra ord; dags för ett vägval!