I fredags var jag ute på en båtpatrull. Vi var ett mixat gäng under ledning av the Human Rights Unit. Färden gick söderut, via Al Ganal och Khorflus mot Mareng. Det var tidigare en mycket liten by men allt förändrades för ca ett halvår sedan. Rebellattacker i närområdet skapade stora grupper av internflyktingar och omkring 5000 av dem finns nu i Mareng.
Vi såg väldigt få vuxna män. Några kanske har gett sig av frivilligt för att försöka få en bättre utkomst någon annanstans. Mer troligt att bakgrunden är en annan. Det berättades för oss att soldater från SPLA – den reguljära armén – systematiskt trakasserat många män, godtyckligt misstänkta för samröre med den rebelledare de ursprungligen flytt ifrån. Kvinnorna vi pratade med menade att detta drivit deras män på flykt. Igen.
De allmänna levnadsförhållandena var extremt knappa. Jag har sett mycket hunger och umbäranden under mina tidigare patruller men Mareng sticker ut. Att vara internflykting i Sydsudan utan någon egentlig tillgång till mat, dricksvatten eller mediciner måste vara oerhört tufft. Ändå klagar väldigt få öppet. Förhoppningsvis leder vårt besök till att någon extern hjälp är på väg in.
Vad vi inte visste när vi gav oss av var att denna patrull skulle komma att bli historisk. Det var nämligen den sista – någonsin. Samtidigt som vi var på floden gavs ordern om att den Bangladeshiska båtenheten (BANFRU) ska tas hem och operationerna avbröts med omedelbar verkan. På sikt ska de ersättas med ett indiskt förband men de lär knappast vara på plats under min resterande tid här nere...
Att bli av med BANFRU känns vemodigt. Dels för att vi mister ett oslagbart transportmedel. Dels för att jag lärt känna många där, inte minst under den 19-dygnspatrull som jag var en del av i augusti. Båtar och kollegor kommer vara saknade!
Check in vid BANFRU.
Del av vårt team i Mareng.
De flesta barnen håller humöret uppe. Och de älskar att posera för kameran!
