måndag 31 oktober 2011

Rebellaktivitet


Under patrullen till Jiech i tisdags gavs en del intressant information och igår fick vi möjlighet att följa upp den. I arla morgonstund stod en helikopter redo och kosan styrdes mot Pagil, också det en by i norra Jonglei State.

Jag var där även den 26 augusti och stämningen var påtagligt annorlunda nu. En större rebellgrupp är verksam i området och sägs nu finnas i en by några timmars gångväg bort. Där ska de ha tagit fullständig kontroll och i kölvattnet på det plundrat, våldtagit och misshandlat… Huruvida det ens är möjligt för oss att ta oss dit vet jag inte men en angelägen rapport ligger i alla fall nu på UNMISS-högkvarterets skrivbord.

För övrigt kan meddelas att det inte regnat på en vecka så det bör bli ett försök till bilpatrull inom de närmaste dagarna. Och bortom det så hägrar ledighet! Nästa måndag påbörjas resan hem för vidare befordran till vårt andra hem i Sydafrika. Behöver jag säga att jag längtar?!!

torsdag 27 oktober 2011

Lugnet före stormen?

Det har varit förhållandevis lugnt den senaste tiden. Ansträngningarna för att dämpa spänningarna mellan olika stammar verkar ha haft viss effekt. Förtjänsten ska tillskrivas såväl UNMISS som den Sydsudanesiska regeringen.

Även om jag tror på ett optimistiskt förhållningssätt så är faran långt ifrån över. Många menar att konflikten riskerar att blossa upp igen då regnsäsongen är över och det därmed blir lättare att ta sig fram. Regnet öste ner i söndags men det kan mycket väl ha varit det sista… Vi går mot torrare tider nu.

Det gör förstås att även vi blir mer mobila. Bilpatruller utanför Malakal har inte varit möjliga sedan början av juli eftersom de obefintliga vägarna är alldeles för vattensjuka. Då båtförbandet är under avveckling och helikopterresurserna begränsade har vi tidvis varit ganska låsta till campen. Det känns inte helt bra.

Således var jag väldigt frivillig i förrgår när vi hastigt fick uppgiften att leda ett team för att följa upp säkerhetsläget i byn Jiech i norra Jonglei State. En av de större rebellgrupperna hade nyligen varit aktiv i området och därav vårt intresse. Vi togs väldigt väl emot och fick värdefull information. Troligtvis blir det fler patruller till byar däromkring under de närmaste dagarna.


Inflygning till Jiech.


World Food Program hade ett lager i byn men det plundrades helt vid rebellernas senaste ”besök”.


Min tämligen storvuxna grekiska kollega är ett populärt fotoobjekt…


På väg till helikoptern.


Bostadshyddor från ovan.

torsdag 20 oktober 2011

Mountain Gorilla Safari 4(4)


Tiden med gorillorna är strikt begränsad till en timme och bara en grupp om max 8 personer släpps in per dag. När 55 av våra minuter hade gått gäckade the Silverback oss fortfarande... Men så fann vi honom, lojt utsträckt på mage. Just det här familjeöverhuvudet är 28 år gammal och i sin krafts dagar. Bilden är tagen på ca 3 meters håll.


En avslutande bild på en av ungdomarna innan det var dags att säga farväl...


... och påbörja vandringen nerför igen. Stunden med gorillorna var verkligen helt enastående. Jag känner mig grymt priviligerad som fått chansen att uppleva detta!


Efter diplomutdelning och lunch gick färden mot Kabale, där natten skulle tillbringas. Ungefär halvvägs skar emellertid växellådan ihop... Jag och min guide befann oss nu i ett tämligen avlägset område och det var bara att lappa efter läge. Tursamt nog hade en av våra fyra mobiltelefoner täckning och hjälp kunde tillkallas. Några timmar försenade nådde vi vårt nattlogi, dock utan bilen...


Kväll i Kabale. Det här är utsikten från mitt fönster över Lake Bunyonyi. Dagen efter fick jag skjuts till Kampala av en annan grupp medan min guide fick stanna kvar för att försöka lösa bilproblemet. Riktigt hur det gick vet jag inte. Min resa fortsatte till Kenya där jag unnade mig en natt på Hilton Nairobi före "hemfärd" till Malakal. 5 dagars kortledighet var till ända - och till full belåtenhet!

Mountain Gorilla Safari 3(4)


The Blackback visade upp sig riktigt generöst...


... fullt upptagen med att småäta. Gorillor är som bekant växtätare.


Jag med the Blackback ca 5 meter bakom mig. Häftigt!


En något yngre medlem av the Rushegura Group.


... och ännu en. Totalt omfattar familjen 22 individer.

Mountain Gorilla Safari 2(4)


Fredag förmiddag, 14/10: Efter bara en timmes vandring uppför bergssidan får vi vår första gorillakontakt - en halvårsgammal unge. Och flera lekfulla, nyfikna ungar blir det!




Mountain Gorilla Safari 1(4)

För exakt en vecka sedan plockades jag upp utanför ett hotell i Kampala. Kosan styrdes mot Bwindi Impenetrable National Park i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda. Området är hem för världens enda kvarvarande population av bergsgorillor. Positivt är att antalet djur ökar så sakteliga, tack vare massiva skyddsåtgärder. Just nu finns ca 720 individer och jag hade förmånen att få komma nära en av de större familjerna - the Rushegura Group. Håll till godo!


Ansiktet på the Blackback - familjens andreman, 18 år gammal.


Bilresan till Bwindi tog 11 timmar så en och annan paus var välkommen. Här vid passage av Ekvatorn.


Titeln "De dimhöljda bergens gorillor" är onekligen välfunnen. Här är jag framme i Bwindi och landskapet är verkligen fantastiskt!


Jag var ensam gäst på lodgen där jag bodde första natten vilket förstås innebar extra god service. Så här såg min enkla boning ut.


Genomgång med information och förhållningsorder inför vår vandring ut i gorillaland...

söndag 9 oktober 2011

Mera fåglar





Fågelliv

Träning hör vardagen till här nere och vanligtvis blir det snabb gång runt campen. Nyss avverkades det 400:e varvet (= 760 km) men än är det långt kvar till 1000...

Dagen till ära tog jag också kameran med mig ut i spåret för att plåta lite fåglar. Håll till godo!





tisdag 4 oktober 2011

Sista båtpatrullen

I fredags var jag ute på en båtpatrull. Vi var ett mixat gäng under ledning av the Human Rights Unit. Färden gick söderut, via Al Ganal och Khorflus mot Mareng. Det var tidigare en mycket liten by men allt förändrades för ca ett halvår sedan. Rebellattacker i närområdet skapade stora grupper av internflyktingar och omkring 5000 av dem finns nu i Mareng.

Vi såg väldigt få vuxna män. Några kanske har gett sig av frivilligt för att försöka få en bättre utkomst någon annanstans. Mer troligt att bakgrunden är en annan. Det berättades för oss att soldater från SPLA – den reguljära armén – systematiskt trakasserat många män, godtyckligt misstänkta för samröre med den rebelledare de ursprungligen flytt ifrån. Kvinnorna vi pratade med menade att detta drivit deras män på flykt. Igen.

De allmänna levnadsförhållandena var extremt knappa. Jag har sett mycket hunger och umbäranden under mina tidigare patruller men Mareng sticker ut. Att vara internflykting i Sydsudan utan någon egentlig tillgång till mat, dricksvatten eller mediciner måste vara oerhört tufft. Ändå klagar väldigt få öppet. Förhoppningsvis leder vårt besök till att någon extern hjälp är på väg in.

Vad vi inte visste när vi gav oss av var att denna patrull skulle komma att bli historisk. Det var nämligen den sista – någonsin. Samtidigt som vi var på floden gavs ordern om att den Bangladeshiska båtenheten (BANFRU) ska tas hem och operationerna avbröts med omedelbar verkan. På sikt ska de ersättas med ett indiskt förband men de lär knappast vara på plats under min resterande tid här nere...

Att bli av med BANFRU känns vemodigt. Dels för att vi mister ett oslagbart transportmedel. Dels för att jag lärt känna många där, inte minst under den 19-dygnspatrull som jag var en del av i augusti. Båtar och kollegor kommer vara saknade!


Check in vid BANFRU.


Del av vårt team i Mareng.


De flesta barnen håller humöret uppe. Och de älskar att posera för kameran!