torsdag 26 november 2009

Sandstorm

Vädret är nyckfullt nu och det svänger fort. Våra efterträdare hälsades exempelvis välkomna med ett rejält hällregn. Och för min personliga del har långkalsongerna åkt på...!

Häromdagen deltog vi vid bygget av en liten moské i en by som ligger mitt i öknen (se även föregående inlägg). Strax efter lunch blåste det upp...









onsdag 25 november 2009

Veckan som gått

Slutspurt! Så kan man nog bäst sammanfatta arbetsläget här. Det är full fart och igår anlände också min efterträdare. Härligt! Nedan följer ett litet collage som åskådliggör de senaste dagarnas aktiviteter för min del.



Lördag: Besök hos organisationen Youlduzlar, en liten lokal NGO som jobbar med stöd till utsatta kvinnor. Här upprättar vi en enkel sjuksköterskemottagning under en timme vilket blev mycket uppskattat.



Många av er där hemma har skickat ner paket med kläder den senaste tiden (TACK!!). Hos Youlduzlar delade jag framförallt ut en rejäl laddning som skänkts av Anna och Anette och deras familjer. Jag överlämnade förstås också de teckningar som några av sysslingbarnen där hemma ritat. En liten gåva kommer i retur...



Söndag: Vårt PRT har stöttat bygget av en liten moské i en by norr om Mazar. Jag följde med när slutmonteringen gjordes på plats. Dagen efter förrättades invigningen i närvaro av bland andra Aqutillah Ansari, chef för den Blå Moskén. Då passade vi också på att överlämna en symbolisk gåva (som jag fixat) i form av en personlig hälsning från Eva Dahlgren. Atiqullah råkar nämligen vara en hängiven beundrare av hennes musik - världen är liten!



Måndag: Jag åker ut till våra provinskontor i Sheberghan och Sar-e-Pol för att stämma av läget en sista gång. På vägen hem kör vi in i efterdyningarna av en IED-attack tidigare på dagen. Måltavlan denna gång var civila fordon men tack och lov skadades ingen människa allvarligt. Men långa köer blev det...



Tisdag: Sex kvinnliga kollegor, jag och skytteeskort ger oss av på fotpatrull till Women's Garden som ligger ca två kilometer norrut. Parken kommer inte öppnas för allmänheten förrän den 8 mars men igår invigdes den minigolfbana som vi skänkt. Utöver det har vi även hjälpt till med att förbättra säkerheten. På bilden ser vi sannolikt det första minigolfslaget någonsin i Afghanistan. Vid klubban: Friba Majeed som är chef för Department of Women's Affairs i Balkh-provinsen. Klart häftigt!

Idag uppmärksamms förstås the International Day for the Elimination of Violence against Women.

torsdag 19 november 2009

Nya tider

Det ska sägas först som sist: jag har haft en riktigt bra leave! Inte minst gäller det den avslutande helgen i London. Och till alla er som undrar (och eventuellt tvivlat?) kan jag meddela att Priscilla - the musical är en alldeles fantastiskt underbar föreställning!! Se den om ni får chansen.

Här på campen sjuder det av liv. På vägen ner reste jag tillsammans med förtrupperna ur FS18 och det märks tydligt att det är överlämningstider. För egen del innebar det redan igår kväll att jag fick flytta ut från den barack som varit mitt hem de senaste 7 månaderna och in i ett provisoriskt boende. Men det är helt OK. Idag gäller det att komma ikapp jobbmässigt och planera upp de sista två veckorna för mig och min efterträdare som kommer om några dagar.

Avslutningsvis vill jag rikta ett STORT TACK för alla kommentarer till mitt förra inlägg! De värmer. Jag kan också nämna att jag haft möjlighet att framföra motsvarande budskap till ett par lyssnande vänner i riksdagshuset.

Läs även gärna Johanne Hildebrandts artikel på Newsmill häromdagen.

torsdag 12 november 2009

Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.

onsdag 4 november 2009

Inför leave

Dagarna före leave hann jag med ett bra besök vid vårt provinskontor i Aybak. Som vanligt blev jag synnerligen väl mottagen. TACK - det uppskattas!



På tur med lokalt stationerade kollegor och tanken för dagen är att det ska genomföras skarpskjutning i ett grustag.



Vaktpost med utsikt. Av säkerhetsskäl ställs skjutningen in just denna gång.



Efter lunch i det fria bär det av till besök hos Shakila med familj. De har kommit att bli goda vänner till både mig personligen och PRT som helhet. Här ses lillflickan med gosedjur från Gotland i famnen. Måhända får hon behålla ett men resten kommer delas ut till de mer behövande barn som dagligen vistas där tillsammans med sina mammor.



Vintern är i annalkande och med den kommer nederbörden. De flesta som kan förstärker därför sina hustak med lera för att undvika läckage. Gyttjepölen på familjens bakgård fyller således en viktig funktion - inte bara för hönorna!



På väg ut och tillbaks till bilarna. Som alltid har de kollegor som stått vakt varit flitigt uppvaktade av nyfikna barn. Den sociala samvaron på utsidan är minst lika viktig som den som sker inne på mötena.