torsdag 29 juli 2010

Pride idag



Försvarsmaktens Pridemedverkan har börjat minst sagt skakigt. Informationsstaben - som har ansvaret - är fullständigt osynlig och gör inte sitt jobb. Med tankar kring detta får jag alldeles säkert anledning att återkomma... På plats i parken räddas dock situationen av fantastiska HoF- och frivilligkrafter!

På Försvarsmaktens pluskonto står i alla fall att min chef, Flygvapeninspektör Anders Silwer, gjorde ett besök vid öppningstid igår. Senare idag kommer hans marina kollega, Anders Grenstad, att göra motsvarande. Det uppskattas storligen.

På seminariefronten skulle jag behöva celldela mig idag. I brist på sådana möjligheter kommer jag tyvärr missa HoF:s seminarium på Armémuseet klockan 14.00. Strax dessförinnan avslutar jag nämligen ett moderatoruppdrag för MSB i Kulturhuset. Seminariet ställer frågan "Varför finns det så få öppna hbt-brandmän?" och i panelen finns bland andra Jan Wisén som är chef för Storstockholms Brandförsvar. Det ska bli klart intressant att höra vad som skett sedan deras Pridedebut för två år sedan! Varmt välkommen dit klockan 13.00-13.45.

För övrigt kan min enkla nuna beskådas på ett par bilder från blandade invigningsmingel igår...

måndag 26 juli 2010

Pride - ett fokus som behövs!



Få kan väl ha missat att årets Pride-festival rullar igång idag med seminarier och evenemang på bred front. Som alltid ligger en hel del förväntan i luften så här precis i starten... Årets upplaga innebär ju också en spännande ansiktslyftning med området kring Sjöhistoriska som nav i stället för Tantolunden.

Säkert som Amen i kyrkan är också att Pride och hbt-rörelsen kommer dra på sig kritik. En favoritingång brukar vara att tingens allmänna ordning är god och att Pride (sedan länge) spelat ut sin roll. Jag håller inte med.

På Brännpunkt i dagens SvD finns en artikel vars budskap på ett sätt är sympatiskt men som inte går att tugga i sig helt utan reservation. Skribenten Elin Grelsson talar där om en missriktad hbt-politik och vänder udden mot hbt-rörelsen själv. Enligt henne skulle den inte ha genomskådat "toleransfernissan" och därmed ha missat att lyfta fram och problematisera heteronormen.

Hrmmm... Jag vågar nog påstå att bland annat RFSL varit synnerligen drivande i denna process. Sedan flera år bygger exempelvis RFSL:s utbildningar för skolor och arbetsplatser just på ett normkritiskt förhållningssätt. Väldigt lite finns kvar av gamla tiders "vittnesbörd" och offerperspektiv. Jag menar därför att Grelsson i all sin välmening sparkar in vidöppna dörrar.

Jag tycker mig också i artikeln uppfatta en underton av att ifrågasätta om hbt-frågor specifikt behöver synliggöras. Rätt tolkat eller ej i just detta fall så är det en invändning jag ofta möts av i olika sammanhang. Och här är mitt budskap glasklart: Vi får aldrig låta en rosenskimrande dröm om total mainstreaming leda till att vi inte vågar lyfta fram enskildheterna!

Vi behöver både spets och bredd i diskussionen och jag är övertygad om att vi faktiskt klarar av att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det faktum att en vecka som Pride stenhårt fokuserar på hbt-rättigheter innebär inte att vi förlorar helhetssynen - det vill säga visionen om ett samhälle präglat av respekt, mångfald och likvärdiga möjligheter för ALLA. Jag tror tvärtom att olika skiftande fokus stärker varandra och utvecklar helheten.

Nåväl; i huvudsak är min ambition att vara "ledig" under denna Pride och för första gången ta mig an festivalområdet som glad privatperson. Vi får se hur det går... Två seminarier har jag dock tackat JA till att medverka i som moderator. Det första går av stapeln i eftermiddag under rubriken "Förtryck eller förändring? Chefens betydelse för en öppen och inkluderande arbetsmiljö." Intresserad? Kom till Bandlerrummet på Kulturhuset klockan 14.00.

torsdag 22 juli 2010

Alliansfrihet utan försvar

I dagens Aftonbladet kommer Lars Ohly ut som försvars- och utrikespolitiker. Det är bra. Därmed blir det tydligt att de rödgrönas säkerhetspolitiska analys kommer att hämta sin näring ur vänsterns fundamentala naivitet och okunskap. Jag är tämligen säker på att det skrämmer iväg åtskilliga väljare.

Ohly och Linde klamrar sig fast vid alliansfriheten. Gott så. Problemet är att de inte är beredda att ta några som helst konsekvenser av det. Ett Sverige som försvarsmässigt ska stå på helt egna ben kommer på sikt förutsätta en både större och dyrare försvarsmakt. Vänsterns krav har i alla tider varit de motsatta, det vill säga mångmiljardnedskärningar i en redan hårt bantad organisation.

Trovärdigt? Nej, knappast. Jag vill i stället se ett betydligt närmare samarbete med våra vänner och grannar. Det nära utbyte som etablerats med bland annat Norge och Finland är en utmärkt modell. Samövningar i NATO:s regi är heller inget att rädas över. Isolering à la Ohly skapar vare sig inflytande eller kostnadseffektivitet. Tvärtom.

Vidare skriver man:
"Vi rödgröna lämnar tydliga besked om att vi kommer kräva FN-mandat för att svenska soldater ska delta i internationella insatser. Kan borgerligheten ge samma löfte?"

Välkomna till verkligheten, säger jag! Just så fungerar det sedan länge. Alla våra insatser vilar på FN-mandat, så även den i Afghanistan. Vänsterns okunskap (eller avsiktliga försök att vilseleda?) kring detta är direkt anmärkningsvärd!

Vapenexportreglerna tycker jag förtjänar en översyn men inte på det svart/vita sätt som herrar Ohly & Linde indikerar. Kravet på att dra sig ur ledartröjan för NBG-11 - EU:s snabbinsatsstyrka som ställs i beredskap nästa år - betraktar jag som fullständigt huvudlöst. Det vore att slänga rejält med pengar i sjön, göras till offentligt åtlöje i Europa och att själviskt lämpa över ansvaret på någon annan.

För en prat- och kravmaskin som Ohly är det måhända en logisk hållning. Men för den som gör anspråk på att vara en seriös säkerhetspolitisk aktör är det ett självmål av sällan skådat slag.

söndag 18 juli 2010

International Mandela Day



Jag vet. Det är inte särkilt unikt... Men jag är en stor beundrare av Nelson Mandela. Hans kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter överträffar det mesta i modern historia.

Idag fyller han 92 år och det sammanfaller med det första officiella firandet av International Mandela Day. Frihetskämpens egen önskan är att vi alla ägnar 67 minuter av vår dag till en god gärning. Det är en minut för varje år som Mandela själv gav den politiska människorättskampen.

Mina 67 minuter kommer bli läsning av Sudan-litteratur. Dit bär det av i januari och som bekant saknas inte utmaningar där heller.

torsdag 15 juli 2010

Argentina mer progressivt än Hägglund

Argentina sällar sig nu till skaran av länder som inför könsneutrala äktenskap. På mina ILGA-resor har jag träffat många modigt kämpande hbt-aktivister från Sydamerika och jag gläds oerhört med dem idag! Jag hoppas förstås också att beslutet på sikt får andra länder på kontinenten att följa efter.

På hemmaplan noterar vi att KD-ledaren Hägglund inte vågar/vill möta verklighetens folk i en partiledardebatt under Pride. Därmed följer han Göran Perssons exempel från valåret 2006. Framgångsrikt? Knappast!

tisdag 13 juli 2010

Skyldighet med fördelar

En månad går fort och det har återigen blivit dags för mig att publicera ett inlägg på Jämställd.se. Denna gång handlar det om jämställdhetsfördelarna med tjänstgöringsskyldighet i internationella insatser för försvarets personal. Det brukar vara ett ämne som triggar... Läs gärna & kommentera!

tisdag 6 juli 2010

Bild och text från gårdagen...

... har min kära Kusin lagt ut på sin blogg.

I mitt anförande berättade jag om hur vi jobbade med genderperspektivet under förra årets president- och provinsrådsval. Det är återigen högaktuellt eftersom afghanerna går till val även i höst. Nu är det FS19:s ansvar att stötta säkerheten i norr och min efterträdares arbete inför just parlamentsvalet finns förtjänstfullt beskrivet på Försvarsmaktens hemsida. Spännande tider är att vänta!

I morgon bär det av till Almedalen igen för att Smaka på Gotland och lyssna på Maud. Fram till dess familjeaktiviteter!

måndag 5 juli 2010

Härliga, underbara Gotland!

Idag bär det traditionsenligt av till Gotland. Även om jag inleder med ett nedslag i Almedalsveckan så kommer huvuddelen av tiden att tillbringas hos mina kära släktingar på södra delen av ön. Det ser jag verkligen fram emot och kommer förhoppningsvis kunna dela med mig mera av här!

Seminariet jag medverkar i idag går under rubriken "Kvinnor, fred och säkerhet – en fråga för Försvaret?". Det pågår kl 14.00-15.30 på Strandgatan 1 och lite mer info går att finna via denna länk.

Vi ses på ön!

torsdag 1 juli 2010

Välkomna, kära kollegor!

Nog för att jag genom alla år har betraktat våra värnpliktiga som fullvärdiga kollegor! Men den 1 juli 2010 är ändå en dag som kommer skrivas in i den svenska militärhistorien. Det är dagen då vi övergår till ett yrkesförsvar och värnplikten upphör. Såväl officerare som civil personal och soldater är därmed anställda på avtalsmässiga grunder.

Många är de som sörjer. Jag tillhör inte dem. Visst, plikten tjänade sitt syfte väl under efterkrigstiden. Men knappast de senaste 20 åren. Det ska inte förväxlas med kritik mot kvalitén på våra soldater. Tvärtom! Det ska istället ses som kritik mot ett framväxande systemhaveri.

I praktiken har Försvarsmakten nämligen utbildat ihjäl sig. Värnpliktskull efter värnpliktskull har utbildats och muckat - och sen... Ingenting. Några har förvisso - på helt frivillig väg - sökt sig till internationell tjänst, men det stora flertalet har försvunnit in i ett stort svart hål. Resultatet är att mängder med soldater utbildats till oanvändbarhet.

Nu vänder vi på det. Den som söker sig till försvaret gör det av intresse och kontrakteras för 8-12 år. Det skapar grund för professionalism och effektivitet. Från ideologisk utgångspunkt tilltalas jag också av normaliseringen av Försvarsmakten som arbetsplats. Ingen annan samhällssektor tvingas tvinga till sig personal. Inte polisen. Inte sjukvården. Inte kriminalvården. Inte..... Jag menar därför att tiden är mer än mogen att även försvaret blir en arbetsgivare dit både män och kvinnor söker sig därför att man VILL!

Pliktkramarnas sista argument brukar vara vikten av folkförankring och insyn. Men, allvarligt - är det verkligen motiv nog för att upprätthålla ett tvång? Att unga män (som det ju har varit) ska tvingas tillbringa ett år av sina liv för att utgöra någon slags insynsalibi? Nej, lägg av! Insyn är viktigt men ska, liksom för polisen och andra auktoritära samhällsinstitutioner, utövas av Riksdagen. För ingen kan väl på allvar tro att svensk militär, vare sig i närtid eller i en avlägsen framtid, ska bli del av en statskupp eller på något annat sätt hota vår demokrati?

Jag tackar av hela mitt härta alla de värnpliktiga som under 109 år ställt upp för Sverige. Men var sak har sin tid och jag dricker mitt gravöl utan allt för mycket sorg. Mitt nostalgiska jag kan visserligen känna så, men inte mitt förnuftsmässiga. Nästa välkomna steg i reformeringen av en stelbent personalförsörjning är att göra alla försvarets uppgifter (det vill säga även utlandstjänst) obligatoriska för ALL personal. Måhända är vi där redan om någon dag...?

Men till dess: Varmt välkomna, kära nya kollegor!!