Skattechock och internationell isolering

När Göran Persson-wannaben Thomas Östros får fritt spelrum tappar sossarna greppet helt. Presentationen av oppositionens hjälpligt ihopsnickrade skuggbudget visar med all önskvärd tydlighet att ansvarslös vänsterpopulism är deras väg bakåt.

Det börjar redan bli svårt att nämna en skatt som inte ska höjas. Och RUT-avdraget ska avskaffas (men ROT-avdraget behållas - logiskt?). På vilket sätt dessa åtgärder är tänkta att främja köpkraft, entreprenörskap och framtidstro är djupt oklart.

Till detta kommer en favorit i repris från den Perssonska eran: budgetregulatorn försvaret ska spara ytterligare 2 miljarder kronor, bland annat på internationella insatser. Det väcker frågor. Försvarsmakten har över en tioårsperiod genomfört mycket stora rationaliseringar och flera förmågor är idag på en kritisk nivå. En osthyvelsmodell på motsvarande 5% är därför helt orealistisk. Då kvarstår i praktiken två handlingsalternativ:

1) Att helt avstå från militära bidrag i FN-insatser
2) Att avveckla ett eller flera större vapensystem (förmågor)

Det förstnämnda kommer göra vårt land till en klent respekterad pratmaskin i det internationella samfundets ögon och öron. Det sistnämnda kommer innebära ett avancerat risktagande eller ökat beroende av exempelvis NATO. Även om NATO-tanken inte skrämmer just mig tvivlar jag på att det är vad vänsterkartellen de facto vill bidra till...

Jag misstänker därför att man förbereder för att snabbt avbryta insatsen i Afghanistan, vad än s-kongressen må ha sagt i höstas. Det vore i så fall ett rejält svek mot det afghanska folket. Och kortsiktigt också mot de tusentals soldater och deras anhöriga som gjort självuppoffrande insatser i fredens tjänst.

Summa summarum: vänstersidans bidrags-Sverige ska finansieras genom skattechock och internationell isolering. Det är en utveckling som åtminstone jag inte vill se!

Förberedelser

Idag inleds på allvar slutövningen inför kommande Afghanistantjänstgöring. Därmed rullar vi på dygnet runt fram till onsdag kväll. Dagen till ära har jag beslutat mig för att det är långkalsonger av och ökenkängor på som gäller. Det gäller ju att vara förberedd!

Strax bär det av till ordergivning. Dessförinnan hinner jag i alla fall glädjas över att stödet för NATO-medlemskap ökar, enligt en undersökning från SOM-institutet. Gott.

Grattis, NATO!

Idag blir det pukor och fanfarer i Strasbourg när försvarsalliansen NATO fyller 60 år. Grattis, säger jag!

Sverige har sedan länge ett mycket nära samarbete med NATO inom ramen för PfP - Partnership for Peace. Båda de stora utlandsinsatserna vi ingår i (KFOR i Kosovo och ISAF i Afghanistan) står också under NATO-befäl. Inget konstigt med det. Det som däremot blir allt mer underligt är vår ovilja att få delta i beslutsprocesserna.

Jag säger inte att NATO är den ultimata lösningen på världens alla säkerhetsproblem. Men det är bland det bästa vi har för att samordna militära insatser i oroshärdar. Jag vill därför se en utveckling där vi löper linan fullt ut och blir medlemmar på riktigt. Ensam är nämligen inte stark. Att ensidigt fortsätta bygga nationella försvar är varken kostnadseffektivt eller förankrat i någon modern hotbildsanalys.

Den omstridda Artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier brukar lyftas fram som ett problem. Men faktum är att den lämnar stort utrymme för nationell beslutanderätt. Såväl FN-stadgans Kapitel 7 som kommande Lissabonfördrag inom EU innehåller motsvarande solidaritetsförklaringar som egentligen är minst lika långtgående.

Den heliga ko av alliansfrihet som länge präglat den säkerhetspolitiska debatten är i praktiken död. Låt oss nu också begrava den. Ett första spadtag togs i samband med regeringens senaste utrikesdeklaration. Nu är det dags för nästa steg. En realistisk målbild borde vara att vi finns med som fullvärdiga deltagare vid NATO:s 70-jubileum 2019.

För övrigt gläds jag åt att Livgardets planerade Rinkeby-övning ställs in. Frågar du mig så var konceptet feltänkt från början.

Legaliserad våldtäkt

I dagarna står Afghanistans framtid i fokus vid en stor FN-konferens i Haag. Sverige representeras av utrikesminister Carl Bildt. Jag hoppas att kvinnors delaktighet i återuppbyggnadsarbetet lyfts på agendan. Världssamfundet har ett stort ansvar att föregå med bästa möjliga exempel, ställa krav och mentorera i kampen för kvinnors mänskliga rättigheter.

Samtidigt nås vi av oroande rapporter om bakslag i den faktiska utvecklingen. Jag läser:

Afghanistan har antagit en lag som enligt FN förbjuder kvinnor att lämna hemmet utan sin makes tillstånd och som legaliserar våldtäkt inom äktenskapet, skriver The Guardian. [...] De slutgiltiga dokumenten har inte publicerats ännu, men lagen tros innehålla paragrafer som innebär att kvinnor inte kan gå till läkare, söka jobb eller utbildning utan att först ha fått tillstånd från sin man. Att neka sin make sex är inte heller tillåtet enligt den nya lagen.

I stora delar av Afghanistan är soldater ur ISAF de enda utomstående ögonen. Tydliga riktlinjer kring skyldigheten att ingripa och rapportera om eventuella övergrepp måste därför finnas på plats. Ett stort och viktigt steg i den riktningen är den nya NATO-strategi om implementering av FN-resolution 1325 som - äntligen - är på väg att antas. Det var för övrigt den som jag fick möjlighet att diskutera vid ett möte på NATO-högkvarteret SHAPE i måndags. Ur dokumentets inledning:

NATO’s operational effectiveness includes making a contribution to sustainable and lasting peace, within which gender equality is a key factor. This Directive provides a strategy for including women’s as well as men’s concerns and experiences as an integral dimension of the design, implementation, monitoring and evaluation of policies and programmes, not as a separate issue, but in a manner which permeates all activity.

Sverige är blivande ordförandeland i EU och aktiv samarbetspartner till NATO. Jag förväntar mig att Carl Bildt lever upp till även dessa delar av sin ministerportfölj vid alla kommande högnivåsamtal. Vi kan göra skillnad.

NATO-högkvarteret

Tidig morgon och jag är på väg till Arlanda. På dagens program står möte på NATO-högkvarteret (SHAPE) i Bryssel där vi ska tala om strategier för implementering av FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Jag hoppas kunna bidra med kunskap och erfarenheter utifrån min befattning som Gender Field Advisor i kommande Afghanistaninsats. Återkommer med rapport.

Ensam är inte stark

Är det något som blivit uppenbart under den senaste tidens finanskris så är det att ensam inte är stark. Trots att Sverige som nation klarat sig bra har kronan sjunkit som en sten i förhållande till både dollarn och euron.

Några av mina partikamrater i riksdagen föreslog i veckan en ny folkomröstning om anslutning till EMU. Maud öppnar samtidigt för att centern står i begrepp att ompröva sitt tidigare nej. Det är utmärkt bra. Synd bara att det ska krävas en global kris av gigantiska mått för att nå denna insikt.

Ensam är som sagt inte stark. Det gäller valutasamarbetet såväl som vår gemensamma säkerhet. Jag hoppas därför på en seriös och konstruktiv diskussion om svensk anslutning till NATO. Alliansfriheten har tjänat oss väl men den tillhör en svunnen tid. Snart två decennier efter murens fall måste vi våga ta nya grepp för framtiden. För inte ska det väl behöva uppstå en motsvarande säkerhetspolitisk kris först...?

Tolgfors bör prata prostitution!

I morgon ska försvarsminister Sten Tolgfors träffa ordföranden i Natos militärkommitté, general Raymond Henault. På agendan står bland annat samtal om ISAF och KFOR (de Natoledda insatserna i Afghanistan och Kosovo).

Får man föreslå att ett par minuter av tiden ägnas åt att prata prostitution? Rapporterna från tidigare i veckan om Nato-anställdas frekventa bordellbesök i Kabul bör inte sopas under mattan. En artikel ur the Guardian för några år sedan belyser också sambandet mellan trafficking och Nato-närvaron på Balkan.

De överordnade riktlinjerna finns, inte minst genom FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Dessa behöver omsättas i praktisk handling. Tydlighet kring policies och uppförandekoder för soldater på utlandsuppdrag är helt avgörande för trovärdighet och resultat. Jag hoppas att Tolgfors tar chansen att vara pådrivande!

Ge NATO en chans!

Igår skrev jag att ett eventeullt NATO-medlemskap är en lämpligare fråga att folkomrösta om än värnpliktens framtid. Idag presenterar SvD en opinionsundersökning som visar att allt fler svenskar ställer sig positiva till medlemskap.

Personligen anser jag att Sveriges alliansfrihet spelat ut sin roll. Det är också länge sedan vi var alliansfria i praktiken. Att Reinfeldt, Bildt och Tolgfors deltar i NATO-toppmötet i Bukarest talar sitt tydliga språk.

Militärt samarbete med andra länder är inga konstigheter och ger många fördelar. I sin mer systemtiska form handlar det inte minst om att kunna renodla kompetenser och förmågor. Det är väldigt dyrt att ha lite av "allt" vilket på många sätt präglar dagens system. Ett annat område som sannolikt skulle vinna på samordning är olika kvalificerade specialutbildningar, såsom exempelvis stridsflygskola.

NATO-medlemskap har naturligtvis en mer ingripande betydelse än bara samordningsfördelar. Men jag menar nog att det är det bästa alternativ som står till buds idag. Vi har redan ett långtgående övningsutbyte och har under de senaste decennierna blivit allt mer NATO-kompatibla. Det gäller allt från materiel till stabsrutiner. Vad vi fortfarande saknar är det formella inflytandet över besluten.

Medlemskap bör sålunda vara ett naturligt slutmål. Men jag tror det kan vara politiskt klokt att skynda en smula långsamt. Och varför inte en folkomröstning på vägen? Det skulle vara ett sätt att få igång en välbehövlig debatt om framtidens försvar.

Plikt eller NATO-medlemskap?

Värnpliktsrådet gör ett fantastiskt jobb. Vi brukar dessutom ha snarlika åsikter kring det mesta. Utspelet på DN Debatt idag tillhör ett av undantagen. Kravet på en folkomröstning om pliktlagens vara eller inte vara tycker jag känns en smula desperat.

De riktigt intressanta frågorna är vilka försvarets uppgifter ska vara och med vilken ambitonsnivå de ska kunna lösas. Av det följer en dimensionering av förmågor och personal. Men HUR detta system ska personalförsörjas måste ändå anses vara en något underordnad fråga.

Dagens pliktlagstiftning har sina förtjänster men får inte bli en helig ko. Jag har full tilltro till att Anders Svärds utredning kommer att leverera balanserade beslusförslag. Låt oss därför spara folkomröstningsinstrumenetet till en betydligt större framtidsfråga för försvaret, nämligen den om eventuellt medlemskap i NATO.