Happy Independance Day - and Farewell!

9 juli 2012; idag firar Sydsudan 1-årsdagen av sin självständighet. Det känns stort! Själv lämnade jag landet för exakt två veckor sedan. 15 månaders FN-tjänst för UNMIS och UNMISS var därmed till ända.

Det har varit en utmanande tid men samtidigt grymt inspirerande. Den sista tiden var också något lugnare än månaderna före. Förvisso fortsatte småskalig rebellverksamhet i vårt ansvarsområde men det mest akuta problemet var otvivelaktigt flyktingströmmarna från norr. Hjälpbehovet är enormt och den regnsäsong man nu är inne i kommer inte underlätta omvärldens ansträngningar. För er som vill göra en insats rekommenderar jag stöd till Läkare Utan Gränser. Jag har på nära håll sett vilken fantastisk nytta de gör under svårast tänkbara omständigheter.

Med detta inlägg kommer bloggen också att ta en paus. Måhända återuppstår den lite tillfälligt i samband med kommande Sydafrikaresa under senare delen av augusti. Men bortom det får ni snällt vänta in framtida utlandstjänstgöring. Åter till Sydsudan 2014/15…?

Nåväl; några bilder från min avslutande tid i Malakal vill jag förstås också dela med mig av – håll till godo!

Min sista patrull gick till Owachi, högkvarter för SPLA’s 7:e division. Det var ett kärt återseende. Dagen till ära (och nu menas inte till min ära) hade man dragit ihop till ett seminarium om civilmilitär samverkan med efterföljande festligheter. Det blev verkligen minnesvärt och här ser vi Sydsudans variant av fältartister.

Ledarskapet för dagen – i ökenuniform min norske chef, överste Ove Rio.

Framtidens ledare!

Någon dag senare for jag vidare till Juba för utcheckning. Slumpens lyckliga skördar gjorde att jag kunde återförenas med min gode vän Niño som nu återvände till Sydsudan efter ett år på hemmaplan i Filippinerna...

… och som sig bör firade vi ståndsmässigt!!

To all my UN friends – take care out there! See you in another mission.

Europadagen - väl värd att fira!

Europadagen - jag undrar hur många som egentligen känner till att den infaller idag...? Ett år som detta borde Europafrågan i Sverige vara mer levande än någonsin. Vi har ett EP-val mindre än en månad bort och ytterligare några veckor senare tar vi över ordförandeklubban i EU. Ändå är det så tyst...

Jag tycker att Europadagen är väl värd att fira med pompa och ståt. Den har sin historiska uppkomst i att dåvarande franske utrikesministern den 9 maj 1950 förde fram den så kallade Schumandeklarationen. Syftet var att ena Europa och skapa förutsättningar för långsiktig fred.

EU som fredsprojekt har varit - och är - fantastiskt framgångsrikt. Låt oss vara stolta över det! Men jag vill också bygga vidare. 17 europeiska länder och ca 230 miljoner européer står fortfarande utanför EU-gemenskapen. Vissa av egen fri vilja, andra otåliga att komma in. Oaktat vilket vill jag se ett EU med dörren öppen mot resten av världen. Nya murar är inte lösningen, vare sig inom eller utom den egna kontinenten.

Jag ser också EU som en plattform för att stärka mänskliga rättigheter. Här finns det oändligt mycket kvar att göra. Det handlar om så grundläggande frågor som kvinnors rätt till abort, erkännande av ursprungsbefolkningar och hbt-personers rätt att leva sina liv i öppenhet. Det är en ständigt pågående kamp som vi aldrig får svika.

Det minsta vi alla kan göra är att rösta den 7 juni. Röstningsinstrumentet är alldeles för viktigt för att slarvas bort. En väl fungerande demokrati är själva basen för fredlig samexistens och mänskliga rättigheter. Ännu ett svenskt röstdeltagande på mindre än 40% vore inget annat än ett stort misslyckande.

Den rätt vi tar för given offrar andra sina liv för. Jag ser det själv på nära håll i Afghanistan just nu. Den 20 augusti går denna bräckliga demokrati till sitt andra fria val i modern tid. Vägen fram kommer inte att bli enkel. Jag träffade senast för någon dag sedan en kvinna som vill men inte vågar ställa upp som kandidat till det regionala provinsrådet. Om inget annat så för hennes skull är det värt att pallra sig upp från sofflocket den 7 juni!

Mankell fabulerar

På måndag smygstartas mina Afghanistanförberedelser. En stor del av befälen vid FS17 samlas då i Boden för lagutveckling och genomgångar. Bortsett från Norrlandskylan ser jag enbart fram emot allt det som väntar.

Henning Mankell förefaller inte lika entusiastisk. Tidigare i veckan gjorde han ett debattinlägg i Expressen som - märkligt nog - har passerat ganska obemärkt. Mankell glider på sanningen (medvetet eller av okunskap?) och fixeringen vid dödandet löper som en röd tråd genom fabulerandet. Han skriver bland annat:

"Men att Sverige i dag skickar unga män till Afghanistan för att dom ska dödas är inte bara en fråga om en uppföljning av en tradition. Det finns också ett nytt inslag. Att Sverige under FN:s mandat har haft soldater i Kongo eller på Balkan är en sak (...) inte som nu, trupp som ska kunna sättas in i direkt krigföring. Då måste vi gå tillbaks till 1809. (...) Nu 200 år senare ska vi alltså se svenska unga män skjutas i bitar i Afghanistan."

Först och främst: Tillvaron i ett konfliktområde är inte riskfri. Förluster har skett och kommer att ske. Det är den nakna sanningen. Men vi är inte där FÖR ATT dödas eller döda. Vi är där för att, i nära samverkan med civila aktörer, bidra till en återuppbyggnad av landet. I detta sammanhang är den militära närvaron bara ett medel - men ett helt nödvändigt sådant - för att skapa den relativa säkerhet som krävs för att andra ska kunna verka. Och oavsett vad Mankell antyder så bygger Sveriges insats fullt ut på ett FN-mandat.

Det riktigt grova övertrampet sparar deckarförfattaren ändå till sist:

"... den undergång som nu hotar det afghanska folket. Bland annat med svenska vapen riktade mot kvinnor och barn..."

Mankell borde veta bättre än att publicera dylikt skitsnack. Det är insinuant, ignorant och direkt kränkande. Våra soldater i utlandsstyrkan förtjänar respekt och stöd. Inte förtäckta anklagelser om att de skulle hota kvinnor och barn. Mankell gör nog bäst i att lägga sin energi på en ny Wallanderhistoria. Den ska jag för övrigt gärna läsa. Måhända i Afghanistan.

Avslutningsvis jag också upplysa herr Mankell om att både män och kvinnor tjänstgör i det svenska försvaret sedan 30 år tillbaka.

Krig och fred

Idag invigs OS i Kina med pompa och ståt (och förstås en del protester). Det rent sportsliga intresserar mig måttligt men jag sympatiserar starkt med spelens signum - idrott som ett medel för försoning och fredlig samexistens.

Paradoxalt nog riskerar samtidigt - och på samma kontinent - ett fullskaligt krig att bryta ut mellan Ryssland och Georgien. Makten att undvika det vilar nu tungt i händerna på det ryska ledarskapet. Hos mig väcks också frågor om vem som styr egentligen... I medierna är det Putin som träder fram med hot om vedergällning. Mig veterligt är det presidenten som är högsta militära beslutsfattare i Ryssland. Den posten innehas sedan några månader tillbaka av Dmitrij Medvedev. Dags att sluta gå i Putins ledband?