Måltavla: Malakal

I förrgår kom kriget nära. Under tidig eftermiddag började vi höra skottlossning och detonationer från andra sidan av Nilen. Det visade sig vara en rebellgrupp – sponsrad av Sudan – som kommit i strid med den Sydsudanesiska armén (SPLA). Till och från pågick striden under ca 7 timmar.

På kvällen åkte jag ner till den UN Camp vi har vid floden, där den Bangladeshiska båtenheten tidigare huserade. Tung eldgivning pågick alltjämnt på ett avstånd av ca 400-500 meter. Ett flertal rikoschetter hade också träffat byggnader inne på campen. Ungefär en timme tidigare avlossades två raketer (RPG’s) från stridsområdet in mot vår sida av Nilen. De slog ner ca 300 meter norröver, mycket nära en liten by. Ingen skadades men människor flydde hals över huvud. Ett 30-tal kvinnor och barn sökte skydd omedelbart utanför grindarna till vår förläggning.

Det här var den fjärde hyggligt avancerade rebellattacken i Upper Nile State över den senaste tvåveckorsperioden. Det är ett tydligt och illavarslande trendbrott. Vi tror oss också veta att det egentliga målet för fredagens attack var Malakal stad. Turligt nog upptäcktes de innan man hunnit korsa floden. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. To be continued…

Nu och då…

Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…

Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.

Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.

Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...

Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!