Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…
Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.
Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.
Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...
Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar