Vid Tanganyikasjöns strand

Veckan som gått har varit tämligen händelsefattig, i termer av insatser för världsfreden. Men vardagsupplevelser har inte saknats. Det började med att laddaren till min laptop gick sönder och paniken lurade runt hörnet... Blotta tanken på att
tillbringa flera månader på en enslig team site, utan tillgång till dator, kändes minst sagt skrämmande! Jag och en rysk kollega begav oss sålunda ner på stan. Efter fruktlösa besök i 6 olika elektronikaffärer, varav en utgjorde ett Samsung Service Center, fick vi till sist ge upp tanken på att hitta en ny laddare. Därmed återstod inget annat än att köpa en helt ny dator. Vem kunde tro att en sådan investering skulle göras i Lubumbashi, av alla ställen...?

Incheckningsproceduren går fortsatt väldigt långsamt, vilket medför en hel del fritid. Tack vare att säkerhetsläget här är lugnt har jag därför kunnat ta en hel del promenader. Under en av mina vandringar råkade jag stöta på Lubumbashi Zoo! Av ren nyfikenhet köpte jag en biljett och gick in. Djur i bur är förvisso inte riktigt min grej men anläggningen var ändå
förvånansvärt välskött. Behöver jag säga att jag var i princip den enda gästen?

I torsdags bar det så av till platsen där jag just nu befinner mig. Orten heter Kalemie och ligger fint vid
Tanganyikasjöns strand (karta). Även detta är en mellanlandning för min del, men likväl ska en mängd administration klaras av på
det regionala FN-högkvarteret... Således blir jag kvar här ett par dagar (inte mycket händer under helgen) för att på
onsdag fortsätta till min slutliga destination: Kongolo. De erfarna kollegorna här skämtar friskt om den platsen och
tittar medlidsamt på mig när jag berättar om min stationering... Förhållandena där sägs vara riktigt spartanska. Nåväl;
jag är ändå sugen på att åka och att äntligen få börja göra nytta. Och jag är helt inställd på att göra det bästa av
tillvaron där! Om bara min packning letar sig fram till Kongolo också så kommer allt bli bra...! Men det är en annan
historia.

Flygplatsområdet i Kalemie - Tanganyikasjön i bakgrunden.

Min tillfälliga boning.

Vakthundar...!

Tiger i Afrika.

Katanga Province

Två veckor har nu gått sedan jag anlände till DRC. Intrycken är förstås många även om jag inte börjat jobba än, i egentlig mening. Jag är i huvudsak mycket positiv. De människor jag mött – såväl kollegor inom MONUSCO som kongoleser – känns öppna och trevliga. Landskapet är vackert och klimatet behagligt. Temperaturen har stadigt legat kring 30 grader. På minuskontot hamnar trafikmiljön i Kinshasa – och det evinnerliga tutandet – men det har jag å andra sidan lämnat bakom mig nu…

I tisdags fick jag äntligen min stationeringsorder och i torsdags bar det av. Jag kommer tillbringa de närmaste månaderna i provinsen Katanga som ligger i sydöstra Kongo (ta gärna en titt på kartan). Det ska enligt uppgift vara en av världens rikaste regioner i termer av mineraltillgångar, främst koppar och kobolt. Provinshuvudstaden heter Lubumbashi och det är där jag just nu befinner mig för vidare incheckning i MONUSCO-systemet. Säkerhetsläget här är lugnt och det är inga problem att röra sig fritt på gatorna.

Min tillvaro här är dock tillfällig. Om några dagar tar jag mig via flyg och helikopter till en team site som ligger i Kongolo och det är där jag kommer att tjänstgöra. Det är en ganska avlägsen plats i nordvästra delen av provinsen, ungefär i höjd med Lake Tanganyika. Jag hoppas och tror att det kommer att bli bra!

I vanlig ordning följer lite bilder. På återhörande!

Gatumiljön i Lubumbashi.

Lördagspromenad med paus för att inmundiga en högst lokal öl!

KFC... :-)

Huset där jag tillfälligt bor tillsammans med fyra ryssar.

Min ryske vän, Dimitrij, tog med mig ut på en bar i fredags kväll. Missionslivet behöver inte vara så illa!

På plats i Kongo!

Lördag eftermiddag och i skrivande stund sitter jag på Grand Hotel Kinshasa’s innergård. Det har gått över ett år sedan mitt förra inlägg. Då var jag nyss hemkommen från Sydsudan, nu har jag nyss anlänt till Demokratiska Republiken Kongo (DRC) där jag ska jobba ett år som militärobservatör för FN. Min ambition är – om nätverket medger – att uppdatera bloggen åtminstone en gång i veckan. Jag hoppas att det ska vara till glädje för er där hemma.



Dessa första dagar har präglats av ”inprocessing” i MONUSCO, som FN-insatsen här heter. Det handlar om en mix av administration (förkärleken för blanketter är stor!) och föreläsningar av blandad karaktär och kvalitet. Men det är så det är… Allt som allt är vi 17 militärer som nu checkar in. Kollegorna är från Egypten, Indien, Pakistan, Paraguay och Indonesien. Jag har alltid tyckt att den multinationella miljön är spännande och att den ger mer än vad den tar. Likväl får man väl konstatera att det finns en eller annan kurskamrat som jag hoppas slippa bli stationerad tillsammans med…

Dagarna tillbringas således på en mindre FN camp i stadskärnan. Sedan i tisdags promenerar jag dit från hotellet där jag bor. Att röra sig till fots är generellt sett inget som rekommenderas, särskilt inte på egen hand, men jag har hittat en väg genom ambassadkvarteren som känns säker. Promenaden tar ca 30 minuter, enkel väg, och hittills har jag bara mötts av leenden och glada tillrop – på franska dock… En hel del ”Bonjour” blir det!



Hotellets namn kan leda tankarna i en något glamorös riktning. Och av priset att döma – 330 dollar natten – borde det förstås vara så…! Men jag skulle säga att standarden motsvarar ett svenskt Scandic-hotell på en mellanstor ort. Tråkigt nog är poolen också under renovering så det uppfriskande dopp, efter dagens vedermödor, som jag hoppats på har tyvärr fått utgå. Dessutom är jag mer eller mindre fast här på min lediga tid eftersom möjligheterna att röra sig fritt och tryggt i Kinshasa är ytterst begränsade.

Hur som – jag klagar verkligen inte! Det känns grymt bra att vara ”back in business” och jag ser fram emot kommande utstationering. I början av nästa vecka borde jag få reda på var jag hamnar – förhoppningsvis i provinsen North Kivu där Goma är huvudort. Varför hoppas jag på det? Dels för att övriga 4 svenskar finns i området, dels för att det är där behovet av FN-observatörer känns som störst och uppgiften är mest utmanande!

Nedan följer några ytterligare bilder. Håll till godo och återkoppla gärna!


Klassrumsmiljön.


Hotellet i skymningsljus.


Entren till MONUSCO:s högkvarter.


Kanske man skulle köpa sig ännu en Land Rover...?


Svenska flaggan i cafeterians tak.


Pauserna är många... Här en av mina egyptiska vänner.


Även här gör katterna nytta!

Happy Independance Day - and Farewell!

9 juli 2012; idag firar Sydsudan 1-årsdagen av sin självständighet. Det känns stort! Själv lämnade jag landet för exakt två veckor sedan. 15 månaders FN-tjänst för UNMIS och UNMISS var därmed till ända.

Det har varit en utmanande tid men samtidigt grymt inspirerande. Den sista tiden var också något lugnare än månaderna före. Förvisso fortsatte småskalig rebellverksamhet i vårt ansvarsområde men det mest akuta problemet var otvivelaktigt flyktingströmmarna från norr. Hjälpbehovet är enormt och den regnsäsong man nu är inne i kommer inte underlätta omvärldens ansträngningar. För er som vill göra en insats rekommenderar jag stöd till Läkare Utan Gränser. Jag har på nära håll sett vilken fantastisk nytta de gör under svårast tänkbara omständigheter.

Med detta inlägg kommer bloggen också att ta en paus. Måhända återuppstår den lite tillfälligt i samband med kommande Sydafrikaresa under senare delen av augusti. Men bortom det får ni snällt vänta in framtida utlandstjänstgöring. Åter till Sydsudan 2014/15…?

Nåväl; några bilder från min avslutande tid i Malakal vill jag förstås också dela med mig av – håll till godo!

Min sista patrull gick till Owachi, högkvarter för SPLA’s 7:e division. Det var ett kärt återseende. Dagen till ära (och nu menas inte till min ära) hade man dragit ihop till ett seminarium om civilmilitär samverkan med efterföljande festligheter. Det blev verkligen minnesvärt och här ser vi Sydsudans variant av fältartister.

Ledarskapet för dagen – i ökenuniform min norske chef, överste Ove Rio.

Framtidens ledare!

Någon dag senare for jag vidare till Juba för utcheckning. Slumpens lyckliga skördar gjorde att jag kunde återförenas med min gode vän Niño som nu återvände till Sydsudan efter ett år på hemmaplan i Filippinerna...

… och som sig bör firade vi ståndsmässigt!!

To all my UN friends – take care out there! See you in another mission.

Måltavla: Malakal

I förrgår kom kriget nära. Under tidig eftermiddag började vi höra skottlossning och detonationer från andra sidan av Nilen. Det visade sig vara en rebellgrupp – sponsrad av Sudan – som kommit i strid med den Sydsudanesiska armén (SPLA). Till och från pågick striden under ca 7 timmar.

På kvällen åkte jag ner till den UN Camp vi har vid floden, där den Bangladeshiska båtenheten tidigare huserade. Tung eldgivning pågick alltjämnt på ett avstånd av ca 400-500 meter. Ett flertal rikoschetter hade också träffat byggnader inne på campen. Ungefär en timme tidigare avlossades två raketer (RPG’s) från stridsområdet in mot vår sida av Nilen. De slog ner ca 300 meter norröver, mycket nära en liten by. Ingen skadades men människor flydde hals över huvud. Ett 30-tal kvinnor och barn sökte skydd omedelbart utanför grindarna till vår förläggning.

Det här var den fjärde hyggligt avancerade rebellattacken i Upper Nile State över den senaste tvåveckorsperioden. Det är ett tydligt och illavarslande trendbrott. Vi tror oss också veta att det egentliga målet för fredagens attack var Malakal stad. Turligt nog upptäcktes de innan man hunnit korsa floden. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. To be continued…

Nu och då…

Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…

Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.

Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.

Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...

Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!