Blodigt nytt år...

Med risk för att lägga lite sordin på nyårsstämningen kommer här en lägesrapport från min nuvarande del av världen.

Det är allt annat än lugnt i vår grannprovins, Jonglei State. Strax före julhelgen inledde en av de rivaliserande stammarna (Lou Nuer) en storoffensiv mot ett område dominerat av Murle-folket. Fiendskapen går flera decennier bakåt i tiden och handlar mycket om hämnd, boskap och land. I centrum för händelserna står byarna Likuangole och Pibor. Den förstnämnda är nu helt övergiven och alla hyddor nedbrända, den andra löper en mycket stor risk att bli attackerad under de kommande timmarna.

Både FN och Sydsudans regering, med vicepresidenten i spetsen, har försökt medla under den dryga vecka som gått, men hittills utan synbar framgång. Vi har också trupper på plats i Pibor men det förslår inte långt om ett fullskaligt angrepp faktiskt sker. Genom flygspaning vet vi att uppskattningsvis 6000 beväpnade unga män från Lou Nuer-stammen just nu befinner sig i och på väg mot Pibor…

Nedan följer ett kort mediaklipp från gårdagen;

“Sudan Catholic Radio Network – Victims of the tribal clashes between Murle and Lou Nuer communities are in a critical situation under trees without any medical care following fresh attacks in Pibor, Jonglei State.
MSF, Doctors without Borders, withdrew its medical staff from Pibor due to insecurity leaving the wounded with no medical attention under trees.
Pibor County Director Allan Keri told Bakhita Radio over the phone that Lou Nuer fighters were threatening to advance towards Pibor town and people were running to the bush without any food or water.
Mr. Keri said he feared that the Lou Nuer could advance towards Pibor which is 25 miles from Likwangule Payam, which they occupied two days ago.
Yesterday the Red Cross said the humanitarian situation in Pibor County was alarming and could worsen if the Government did not take steps to arrest ethnic violence in the area.”

Mot denna bakgrund till trots vill jag tillönska alla mina bloggläsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR!! Jag kan också rekommendera Del 2 i Försvarsmaktens reportageserie om livet som svensk militär i världens yngsta land.

Om min verklighet på www.forsvarsmakten.se

Försvarsmaktens webredaktion har bestämt sig för att publicera en reportageserie om livet som svensk militär på uppdrag i Sydsudan. Först ut är berättelsen om min långväga patrull från i somras och den kan läsas via länken här.

Jag har fortfarande en stark känsla av att vi gjorde nytta där och då. FN har också behållit och utökat sin närvaro i området då det fortfarande är mycket oroligt. Just som jag skriver detta vet vi att en stor grupp (1500-3000) beväpnade unga män från en av de rivaliserande stammarna mobiliserar för en "slugiltig attack" mot den andra. Civila flyr och flera byar har evakuerats, bland annat Likuangole som ligger strax söder om Akobo och Burmath vilka nämns i artikeln.

Epicentrum för konflikten ligger utanför Malakal-basens egentliga ansvarsområde men vi följer naturligtvis utvecklingen noga och är beredda att rycka in om det behövs. Betydande insatser görs också på högsta politiska nivå för att försöka förmå lokala ledare att inse att fortsatt våld inte kommer leda till ett bättre 2012 - inte för någon.

To be continued...

African Christmas

Det här är andra julen i rad som firas i Afrika. Förvisso under helt skilda omständigheter, men ändå… Förra julaftonen gjorde jag och Daniel en heldagssafari i Imfolozi och var grymt lyckosamma. Inspirerad av minnena lägger jag ut några av mina favoritdjurbilder från den senaste resan till Sydafrika tillsammans med faster och svärmor. Håll till godo. Jag passar samtidigt på att tillönska er alla en riktigt GOD JUL!!

I det här läget var det en aning spänt i baksätet...

White Rhinos.

Koll på läget?

African Buffalo.

Impalas.

En rebelledares död

George Athor, den förre general och rebelledare som bidragit mest av alla till instabilitet efter Sydsudans självständighet, är död. Han skjöts av regeringsstyrkor (SPLA) under måndagkvällen i the Central Equatorial State.

Det är för tidigt att säga om detta kommer inverka positivt eller negativt på säkerheten här. Båda scenariona är möjliga; ledarens död medför att krigströtta män nu lägger ner vapnen ELLER de väljer att hämnas sin martyr... Låt oss hålla tummarna för det förstnämnda.

Klart är i alla fall att vi Military Liaison Officers i Malakal får huvudansvaret för att följa upp utvecklingen i norra Jonglei State där Athors rebellgrupper varit som mest aktiva. Det lär med andra ord hålla oss sysselsatta i mellandagarna...

Resumé

Vänner av ordning undrar förstås var jag befunnit mig de senaste veckorna (uppenbarligen inte i cyberrymden) och jag är svaret skyldig… Här kommer en liten resumé:

Den senare halvan av november tillbringades i vårt älskade Sydafrika. Ledigheten gjorde gott och vi hann med både en sväng till Kapstaden och sköna dagar uppe i St Lucia. Med på resan var också min faster och svärmor, vilket var en spännande – och lyckad! – kombination.

Jag och Aina på Taffelbergets topp.

Noterbart är att det regnat mycket på sistone så det finns hyggligt gott hopp om att Estuaryn ska öppna sig inom kort så att floden får tillförsel av havsvatten. Det är 11 år sedan det på allvar hände sist och mycket efterlängtat! På safarifronten hade vi otur med de stora katterna men tur med det mesta i övrigt. Bland annat kan noteras tre fina kontakter med fläckig hyena, varav en i vår ”egen” park.

Hemma i Sverige hann jag med besök hos mamma, bror med familj i Helsingborg samt avslutningsvis en middag på Patricia med vännerna. Därefter bar det oundvikligen tillbaks till Sydsudan och Malakal där livet går sin gilla gång. Vi har fortfarande mycket att göra, kopplat till pågående rebellaktivitet och stamrelaterade konflikter i vårt ansvarsområde.

Alternativ flodpassage, i brist på broar... Flexibilitet är ett nyckelord.

Personligen har jag varit ute på två patruller sedan återkomsten, den senaste igår. Vi flög då till byn Atar en liten bit västerut i vars omgivningar rebeller genomförde en blodig attack i söndags. Ett 20-tal personer ska ha dödats och ca 30 skadats.

Ett 50-tal nyfikna bybor mötte upp vid vårt besök i Atar igår.

Betydligt mer positiv var den gångna helgens träff med den samlade svenska kontingenten, totalt fem militärer. Det är första gången vi har möjlighet att ses samtidigt eftersom två är stationerade i Juba. Utöver själva mötet försökte vi få till trevliga umgängesformer inkluderande såväl svensk sillunch som tacomiddag och pizzakväll à la Malakal. Dessutom ställde Wellfare Committe till med en julfest på fredagkvällen vilket ju var en trivsam bonus. Som lite extra lök på laxen fick vi också se en ca 3 meter lång svart mamba utmed vårt motionsstråk…

De närmaste dagarna kommer många lämna för julledighet och jag blir ensam svensk militär kvar här. Aktiviteten kommer sannolikt gå ner en smula eftersom jul firas även i Sydsudan. Det känns OK och jag är övertygad om att vi som stannar hittar former för att trivas. Hoppas bara att det utlovade julpaketet från Armétaktiska Staben lyckas leta sig fram…!

On the roads again...

Häromdagen var det dags att lufta våra Nissan Patrols igen. De har inte varit utanför Malakal sedan regnperioden inleddes i juli. Jag körde en av bilarna och vi lyckades faktiskt ta oss till Balieth, vilket också var målet för dagen. Sträckan är inte längre än 60 km men det tog dryga 2 timmar i vardera riktningen. Och det går inte att slappna av för en sekund. Är du det minsta okoncentrerad riskerar ett hjul att skära iväg från fast mark och du sitter obönhörligen fast. Även om vi vanligtvis kan hjälpa varandra loss är det ingen höjdare att hamna i de situationerna långt bortom all ära och redlighet och med den afrikanska solen gassande från en klarblå himmel…

Nåväl; vi fullföljde vårt uppdrag och hade ett bra möte i Balieth. Jag har bara passerat förbi på floden tidigare så det var en ny bekantskap för mig. Det lär bli fler besök!

Ett av de bättre vägavsnitten...

Ungefär 100 meter längre fram försvann bärigheten och det tog tvärstopp. Här har jag just lyckats backa mig åter till fast mark med hjälp av lågväxel och diffspärr.

Avgiftsfri parkering i Balieth.

Obligatoriskt gruppfoto.

Vår tolk för dagen poserar framför Sobat River.

Rebellaktivitet

Under patrullen till Jiech i tisdags gavs en del intressant information och igår fick vi möjlighet att följa upp den. I arla morgonstund stod en helikopter redo och kosan styrdes mot Pagil, också det en by i norra Jonglei State.

Jag var där även den 26 augusti och stämningen var påtagligt annorlunda nu. En större rebellgrupp är verksam i området och sägs nu finnas i en by några timmars gångväg bort. Där ska de ha tagit fullständig kontroll och i kölvattnet på det plundrat, våldtagit och misshandlat… Huruvida det ens är möjligt för oss att ta oss dit vet jag inte men en angelägen rapport ligger i alla fall nu på UNMISS-högkvarterets skrivbord.

För övrigt kan meddelas att det inte regnat på en vecka så det bör bli ett försök till bilpatrull inom de närmaste dagarna. Och bortom det så hägrar ledighet! Nästa måndag påbörjas resan hem för vidare befordran till vårt andra hem i Sydafrika. Behöver jag säga att jag längtar?!!

Lugnet före stormen?

Det har varit förhållandevis lugnt den senaste tiden. Ansträngningarna för att dämpa spänningarna mellan olika stammar verkar ha haft viss effekt. Förtjänsten ska tillskrivas såväl UNMISS som den Sydsudanesiska regeringen.

Även om jag tror på ett optimistiskt förhållningssätt så är faran långt ifrån över. Många menar att konflikten riskerar att blossa upp igen då regnsäsongen är över och det därmed blir lättare att ta sig fram. Regnet öste ner i söndags men det kan mycket väl ha varit det sista… Vi går mot torrare tider nu.

Det gör förstås att även vi blir mer mobila. Bilpatruller utanför Malakal har inte varit möjliga sedan början av juli eftersom de obefintliga vägarna är alldeles för vattensjuka. Då båtförbandet är under avveckling och helikopterresurserna begränsade har vi tidvis varit ganska låsta till campen. Det känns inte helt bra.

Således var jag väldigt frivillig i förrgår när vi hastigt fick uppgiften att leda ett team för att följa upp säkerhetsläget i byn Jiech i norra Jonglei State. En av de större rebellgrupperna hade nyligen varit aktiv i området och därav vårt intresse. Vi togs väldigt väl emot och fick värdefull information. Troligtvis blir det fler patruller till byar däromkring under de närmaste dagarna.

Inflygning till Jiech.

World Food Program hade ett lager i byn men det plundrades helt vid rebellernas senaste ”besök”.

Min tämligen storvuxna grekiska kollega är ett populärt fotoobjekt…

På väg till helikoptern.

Bostadshyddor från ovan.

Mountain Gorilla Safari 4(4)

Tiden med gorillorna är strikt begränsad till en timme och bara en grupp om max 8 personer släpps in per dag. När 55 av våra minuter hade gått gäckade the Silverback oss fortfarande... Men så fann vi honom, lojt utsträckt på mage. Just det här familjeöverhuvudet är 28 år gammal och i sin krafts dagar. Bilden är tagen på ca 3 meters håll.

En avslutande bild på en av ungdomarna innan det var dags att säga farväl...

... och påbörja vandringen nerför igen. Stunden med gorillorna var verkligen helt enastående. Jag känner mig grymt priviligerad som fått chansen att uppleva detta!

Efter diplomutdelning och lunch gick färden mot Kabale, där natten skulle tillbringas. Ungefär halvvägs skar emellertid växellådan ihop... Jag och min guide befann oss nu i ett tämligen avlägset område och det var bara att lappa efter läge. Tursamt nog hade en av våra fyra mobiltelefoner täckning och hjälp kunde tillkallas. Några timmar försenade nådde vi vårt nattlogi, dock utan bilen...

Kväll i Kabale. Det här är utsikten från mitt fönster över Lake Bunyonyi. Dagen efter fick jag skjuts till Kampala av en annan grupp medan min guide fick stanna kvar för att försöka lösa bilproblemet. Riktigt hur det gick vet jag inte. Min resa fortsatte till Kenya där jag unnade mig en natt på Hilton Nairobi före "hemfärd" till Malakal. 5 dagars kortledighet var till ända - och till full belåtenhet!

Mountain Gorilla Safari 3(4)

The Blackback visade upp sig riktigt generöst...

... fullt upptagen med att småäta. Gorillor är som bekant växtätare.

Jag med the Blackback ca 5 meter bakom mig. Häftigt!

En något yngre medlem av the Rushegura Group.

... och ännu en. Totalt omfattar familjen 22 individer.

Mountain Gorilla Safari 2(4)

Fredag förmiddag, 14/10: Efter bara en timmes vandring uppför bergssidan får vi vår första gorillakontakt - en halvårsgammal unge. Och flera lekfulla, nyfikna ungar blir det!

Mountain Gorilla Safari 1(4)

För exakt en vecka sedan plockades jag upp utanför ett hotell i Kampala. Kosan styrdes mot Bwindi Impenetrable National Park i gränslandet mellan Uganda, Kongo och Rwanda. Området är hem för världens enda kvarvarande population av bergsgorillor. Positivt är att antalet djur ökar så sakteliga, tack vare massiva skyddsåtgärder. Just nu finns ca 720 individer och jag hade förmånen att få komma nära en av de större familjerna - the Rushegura Group. Håll till godo!

Ansiktet på the Blackback - familjens andreman, 18 år gammal.

Bilresan till Bwindi tog 11 timmar så en och annan paus var välkommen. Här vid passage av Ekvatorn.

Titeln "De dimhöljda bergens gorillor" är onekligen välfunnen. Här är jag framme i Bwindi och landskapet är verkligen fantastiskt!

Jag var ensam gäst på lodgen där jag bodde första natten vilket förstås innebar extra god service. Så här såg min enkla boning ut.

Genomgång med information och förhållningsorder inför vår vandring ut i gorillaland...

Mera fåglar

Fågelliv

Träning hör vardagen till här nere och vanligtvis blir det snabb gång runt campen. Nyss avverkades det 400:e varvet (= 760 km) men än är det långt kvar till 1000...

Dagen till ära tog jag också kameran med mig ut i spåret för att plåta lite fåglar. Håll till godo!