Försvarsmaktens webredaktion har bestämt sig för att publicera en reportageserie om livet som svensk militär på uppdrag i Sydsudan. Först ut är berättelsen om min långväga patrull från i somras och den kan läsas via länken här.
Jag har fortfarande en stark känsla av att vi gjorde nytta där och då. FN har också behållit och utökat sin närvaro i området då det fortfarande är mycket oroligt. Just som jag skriver detta vet vi att en stor grupp (1500-3000) beväpnade unga män från en av de rivaliserande stammarna mobiliserar för en "slugiltig attack" mot den andra. Civila flyr och flera byar har evakuerats, bland annat Likuangole som ligger strax söder om Akobo och Burmath vilka nämns i artikeln.
Epicentrum för konflikten ligger utanför Malakal-basens egentliga ansvarsområde men vi följer naturligtvis utvecklingen noga och är beredda att rycka in om det behövs. Betydande insatser görs också på högsta politiska nivå för att försöka förmå lokala ledare att inse att fortsatt våld inte kommer leda till ett bättre 2012 - inte för någon.
To be continued...
Visar inlägg med etikett Försvarsmakten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Försvarsmakten. Visa alla inlägg
onsdag 28 december 2011
fredag 27 augusti 2010
När Ohly får diktera...
I förmiddags var jag på ett seminarium om förbättrat anhörigstöd för soldater i utlandstjänst. Det var bra och högst välkommet! Starkast intryck gjorde den danska psykologen Rikke Hogsted. Hon har satt barnens perspektiv i fokus och skapat en bok som hjälper till att att förklara och sätta ord på känslor för våra minsta anhöriga. Den har nu köpts in och översatts av Försvarsmakten. Själv hoppas jag kunna testa boken på mina kusinbarn (10 och 7 år) som kommer på besök till helgen.
Samtidigt som seminariet pågick på Armémuseum passade de rödgröna på att presentera sin Afghanistanstrategi. Kontrasten blir onekligen märklig, på gränsen till surrealistisk. Deras vilja att satsa mer på bistånds- och utvecklingsinsatser är inget att säga om. Det är däremot deras naiva - och i mina ögon ansvarslösa - idé om att påbörja en svensk truppminskning redan i början av nästa år för att slutföra den 2013.
Jag har nyligen upplevt verkligheten på nära och håll och vågar påstå att de rödgrönas prognoser är helt orealistiska. Vill vi inte skapa kaos måste ett successivt tillbakadragande styras av den faktiska utvecklingen på marken, inte av Lars Ohly. Nu har man dessvärre valt den omvända ordningen och det är bara att beklaga - å det afghanska folkets vägnar.
Personligen hade jag både hoppats och trott på mer av statsmannaskap från Mona Sahlins sida. Hon är klok och lyssnande och jag har mycket svårt att tro att dagens uppgörelse speglar den känsla hon tog med sig från sin egen Afghanistanvistelse nyligen. Jag kan förstås ha fel men jag tror ändå Mona om mycket bättre än så här.
Som en avslutning på programmet på Armémuseum fick vi en guidad visning av utställningen Fredssoldater. Den har funnits där i ungefär ett år och uppdateras ständigt. Vårt land en stolt tradition att leva upp till, delvis obekant för svenskar i allmänhet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök för den som har vägarna förbi huvudstaden! Men Lars Ohly har förmodligen inte varit där, på samma sätt som han inte satt sin fot i Afghanistan...
Läs gärna även hur Wiseman, Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren kommenterar det rödgröna beskedet.
torsdag 19 augusti 2010
En kvinna bland ÖB:s närmaste män?
Redan i våras blev det känt att Försvarsmaktens ekonomidirektör ska sluta. Nu ser jag bland platsannonserna att rekrytering av efterträdare pågår.
"Försvarsmakten strävar mot ökad jämställdhet. Vi ser därför gärna kvinnliga sökande."
Uppmaningen ovan finns att läsa i den fördjupade kravprofilen. Det är bra. Jag är också övertygad om att det kommer finnas flera klart kvalificerade kvinnor bland kandidaterna. Återstår att se om det slutliga valet faktiskt faller på en kvinna...
Det vore i så fall på tiden! Försvarsmaktens ledningsgrupp, där ekonomidirektören ingår, utmärker sig i myndighetssverige genom att bestå av 100% män. Det är en helt orimlig ordning. Några aspekter av det har jag bloggat om tidigare, bland annat här.
Hugade spekulanter, oavsett kön, anmäler sitt intresse för jobbet via denna länk. Lycka till!
onsdag 18 augusti 2010
Ett kryss för arbetsskyldighet
Gott. Nu är det gjort. Äntligen fick jag möjlighet att fylla i pappret som klarar ut att min anställning också innebär internationell arbetsskyldighet. JA-krysset är på plats och handlingarna på väg till personalavdelningen.
För mig har detta varit så självklart att det egentligen handlat om ett icke-val. Så är det inte för alla, märker jag. ÖB:s beslut från den 2 juli diskuteras friskt i korridorerna och jag kan inte annat än förvånas över hur många jämnåriga och äldre kollegor som är djupt kritiska. Irritationen riktar sig såväl mot själva hanteringen som beslutet i sak. Motsvarande skepsis finns också återspeglad i en webenkät som Wiseman gjorde för en tid sedan.
Jag har svårt att förstå det rationella i upprördheten. Internationella insatser är sedan många år en utav Försvarsmaktens huvuduppgifter, tydligt uttryckt i direktiv från riksdag och regering. Om detta kan ingen som jobbar i försvaret känna vare sig tvivel eller överraskning. Det fullständigt orimliga med nuvarande ordning är att majoriteten av anställda har rätt att helt välja bort denna huvuduppgift.
I vilken annan verksamhet vore något motsvarande möjligt? ”Jag tänker inte bygga Volvo S80. Jag bygger bara 240 för det är jag trygg med.” Uppdrag förändras över tid och det påverkar verksamheten. Och verksamheten får givetvis återverkningar för personalen. Konstigare än så är det inte. Det är ingen mänsklig rättighet (eller ens eftersträvansvärt) att genom ett yrkesliv upprätthålla exakt samma arbetsvillkor som gällde när man var 20.
”Förutsättningarna är oklara” brukar vara ett argument. Jag håller inte med. Det finns ett utarbetat policydokument som reglerar insatsfrekvens, hänsyn till personliga omständigheter, möjlighet till överklagande, mm. Lön, försäkringar och övriga villkor är precis de samma som när utlandstjänst bygger på frivillig grund. Det samma gäller stöd till anhöriga och veteraner. Här är också förbättringar på väg att sjösättas men det har ingen omedelbar koppling till obligatoriet utan skulle ske i vilket fall som helst.
Jag är övertygad om att svenska folket förväntar sig att försvaret faktiskt löser de uppgifter som det är ålagt att lösa. Det förutsätter att all personal solidariskt delar på både nationella och internationella åtaganden. Kollegor som inte ser detta samband har faktiskt ett och annat att fundera på…
För övrigt anser jag att soldater i utlandstjänst ska skattebefrias. Men det är ett helt annat beslut.
torsdag 29 juli 2010
Pride idag
Försvarsmaktens Pridemedverkan har börjat minst sagt skakigt. Informationsstaben - som har ansvaret - är fullständigt osynlig och gör inte sitt jobb. Med tankar kring detta får jag alldeles säkert anledning att återkomma... På plats i parken räddas dock situationen av fantastiska HoF- och frivilligkrafter!
På Försvarsmaktens pluskonto står i alla fall att min chef, Flygvapeninspektör Anders Silwer, gjorde ett besök vid öppningstid igår. Senare idag kommer hans marina kollega, Anders Grenstad, att göra motsvarande. Det uppskattas storligen.
På seminariefronten skulle jag behöva celldela mig idag. I brist på sådana möjligheter kommer jag tyvärr missa HoF:s seminarium på Armémuseet klockan 14.00. Strax dessförinnan avslutar jag nämligen ett moderatoruppdrag för MSB i Kulturhuset. Seminariet ställer frågan "Varför finns det så få öppna hbt-brandmän?" och i panelen finns bland andra Jan Wisén som är chef för Storstockholms Brandförsvar. Det ska bli klart intressant att höra vad som skett sedan deras Pridedebut för två år sedan! Varmt välkommen dit klockan 13.00-13.45.
För övrigt kan min enkla nuna beskådas på ett par bilder från blandade invigningsmingel igår...
tisdag 13 juli 2010
Skyldighet med fördelar
En månad går fort och det har återigen blivit dags för mig att publicera ett inlägg på Jämställd.se. Denna gång handlar det om jämställdhetsfördelarna med tjänstgöringsskyldighet i internationella insatser för försvarets personal. Det brukar vara ett ämne som triggar... Läs gärna & kommentera!
måndag 25 maj 2009
10 år av stolthet
25 maj 1999. Jag har faktiskt ett datum på det. Dagen då jag slutligen kom ut inför mig själv efter åratal av självförnekelse. Det innebär att jag idag kan se tillbaka på 10 år av kärlek, trygghet och stolthet. Vilken fantastisk känsla! Jag vill också rikta en tacksamhetens tanke till er som fanns i min närhet vid den tidpunkten. Ni vet själva vilka ni är!
År 2000 läste jag på nu nedläggningshotade (SKAM!) Försvarshögskolan och fick möjlighet att skriva en uppsats om situationen för homosexuella i Försvarsmakten. Den blev på många sätt startskottet också för försvarets "komma ut-process". En dag som denna vill jag passa på att dela med mig av inledningen till det förord som jag då skrev:
"För ganska exakt ett år insåg jag slutgiltigt att jag vill leva mitt liv tillsammans med en annan man. Min inre process hade då tagit mer än 10 år. Dessa år sammanfaller i allt väsentligt med de år jag tjänstgjort i Flygvapnet. Så här i efterhand kan jag med visst vemod konstatera, att denna känslomässiga förvirring, detta vacuum, på olika sätt påverkat mitt sätt att vara, såväl privat som i mitt arbete. Så tydligt har jag emellertid inte alltid sett det.
För mig blev det naturligt att berätta för min omgivning. Först familjen och vännerna, sedan i en allt större krets. Några får kanske veta först nu. Jag respekterar att många av er behöver tid att vänja er vid tanken – Krister är bög! Det som numera är naturligt och odramatiskt för mig, kan vara främmande och skrämmande för andra. Jag hoppas givetvis på respekt för den jag är, men inser samtidigt att tiden måste få ha sin gång. Den tiden har vi.
Arbetet med den här studien har varit oerhört berikande. Givetvis också en smula nervöst och inte utan inslag av prestationsångest, men framförallt alltså givande. Den stora drivkraften har utan tvekan varit känslan av att faktiskt kunna göra en insats för andra. Måhända ack så liten, men ändå. Vi är många, vi homosexuella inom försvaret, och vi har hittills varit väldigt osynliga. Både inför varandra och för vår omgivning. Kan jag genom detta arbete medverka till en större vakenhet och öppnare attityd inom Försvarsmakten så har jag nått mitt mål. Därmed inte sagt att resan då slutar. Tvärtom."
Avslutningsvis skickar jag många varma grattiskramar till Bror som minsann fyller 40 idag! Ha ett underbart trevligt födelsedagsfirande i Norge!!
År 2000 läste jag på nu nedläggningshotade (SKAM!) Försvarshögskolan och fick möjlighet att skriva en uppsats om situationen för homosexuella i Försvarsmakten. Den blev på många sätt startskottet också för försvarets "komma ut-process". En dag som denna vill jag passa på att dela med mig av inledningen till det förord som jag då skrev:
"För ganska exakt ett år insåg jag slutgiltigt att jag vill leva mitt liv tillsammans med en annan man. Min inre process hade då tagit mer än 10 år. Dessa år sammanfaller i allt väsentligt med de år jag tjänstgjort i Flygvapnet. Så här i efterhand kan jag med visst vemod konstatera, att denna känslomässiga förvirring, detta vacuum, på olika sätt påverkat mitt sätt att vara, såväl privat som i mitt arbete. Så tydligt har jag emellertid inte alltid sett det.
För mig blev det naturligt att berätta för min omgivning. Först familjen och vännerna, sedan i en allt större krets. Några får kanske veta först nu. Jag respekterar att många av er behöver tid att vänja er vid tanken – Krister är bög! Det som numera är naturligt och odramatiskt för mig, kan vara främmande och skrämmande för andra. Jag hoppas givetvis på respekt för den jag är, men inser samtidigt att tiden måste få ha sin gång. Den tiden har vi.
Arbetet med den här studien har varit oerhört berikande. Givetvis också en smula nervöst och inte utan inslag av prestationsångest, men framförallt alltså givande. Den stora drivkraften har utan tvekan varit känslan av att faktiskt kunna göra en insats för andra. Måhända ack så liten, men ändå. Vi är många, vi homosexuella inom försvaret, och vi har hittills varit väldigt osynliga. Både inför varandra och för vår omgivning. Kan jag genom detta arbete medverka till en större vakenhet och öppnare attityd inom Försvarsmakten så har jag nått mitt mål. Därmed inte sagt att resan då slutar. Tvärtom."
Avslutningsvis skickar jag många varma grattiskramar till Bror som minsann fyller 40 idag! Ha ett underbart trevligt födelsedagsfirande i Norge!!
onsdag 25 mars 2009
Ny ÖB - framtida utmaningar
Idag tillträder Sverker Göranson som Sveriges nya Överbefälhavare. Han har därmed 6 spännande framför sig och jag önskar all lycka till i det arbetet!
Från mina utgångspunkter ser jag tre stora utmaningar:
1) Personalförsörjningen. Vi går mot ett försvar som ska rekryteras på frivillig grund. Det ställer stora krav på stärkt attraktionskraft. En del i detta är utvecklade verktyg för ordnad karriärväxling. En annan del är attitydförändring. Inte minst gäller det att göra soldatyrket attraktivt också för kvinnor.
2) EU-samarbetet. Jag vill se ett ökat militärt samarbete inom EU som en del av en samlad utrikes- säkerhetspolitik. En sådan inriktning gör att en del heliga kor behöver slaktas på vägen. Alliansfriheten blir ett minne blott och vi måste våga lita på andra. Det skulle exempelvis kunna innebära att vi Finland övertar vår artilleriförmåga och att vi står för ett gemensamt ubåtsvapen.
3) Allmänhetens stöd. En stor del av Försvarsmaktens skarpa verksmahet kommer även fortsättningsvis vara i internationella insatser. Det är en potentiellt farlig verksamhet och förr eller senare kommer förluster. Här vill jag se en aktiv debatt, inte minst politiskt, för att föbereda den breda allmänheten på hur verkligheten ser ut. Den dag det smäller måste det absoluta stödet från hemmafronten finnas där. Det handlar om ledarskap.
Från mina utgångspunkter ser jag tre stora utmaningar:
1) Personalförsörjningen. Vi går mot ett försvar som ska rekryteras på frivillig grund. Det ställer stora krav på stärkt attraktionskraft. En del i detta är utvecklade verktyg för ordnad karriärväxling. En annan del är attitydförändring. Inte minst gäller det att göra soldatyrket attraktivt också för kvinnor.
2) EU-samarbetet. Jag vill se ett ökat militärt samarbete inom EU som en del av en samlad utrikes- säkerhetspolitik. En sådan inriktning gör att en del heliga kor behöver slaktas på vägen. Alliansfriheten blir ett minne blott och vi måste våga lita på andra. Det skulle exempelvis kunna innebära att vi Finland övertar vår artilleriförmåga och att vi står för ett gemensamt ubåtsvapen.
3) Allmänhetens stöd. En stor del av Försvarsmaktens skarpa verksmahet kommer även fortsättningsvis vara i internationella insatser. Det är en potentiellt farlig verksamhet och förr eller senare kommer förluster. Här vill jag se en aktiv debatt, inte minst politiskt, för att föbereda den breda allmänheten på hur verkligheten ser ut. Den dag det smäller måste det absoluta stödet från hemmafronten finnas där. Det handlar om ledarskap.
fredag 20 mars 2009
Försvaret och personalen
Turerna har varit många och Tolgfors personliga ledarskap kan diskuteras. Men nu ligger i alla fall försvarspropositionen på riksdagens bord. Det är välkommet.
Detta inlägg blir ingen analys i sin helhet. Jag nöjer mig med att göra en snabb, övergripande reflektion kring det som jag uppfattar som den enskilt största utmaningen, nämligen personalförsörjningen.
Vårt framtida försvar ska bemannas på frivillig grund och med stor personalrörlighet. Det är ett oerhört stort steg både från både pliktkonceptet och den tid då de flesta klev in i officersyrket på livstid. Vid sidan av ett i grunden förändrat mindset kommer det krävas betydande insatser
1) för att göra det verkligt attraktivt att jobba i försvaret
2) för att skapa bra karriärväxlingsinstrument när de bästa soldatåren är över.
Jag tror på idén i grunden men känner mig inte helt trygg med kvaliteten i förändringsarbetet. Fortsättning följer...
Detta inlägg blir ingen analys i sin helhet. Jag nöjer mig med att göra en snabb, övergripande reflektion kring det som jag uppfattar som den enskilt största utmaningen, nämligen personalförsörjningen.
Vårt framtida försvar ska bemannas på frivillig grund och med stor personalrörlighet. Det är ett oerhört stort steg både från både pliktkonceptet och den tid då de flesta klev in i officersyrket på livstid. Vid sidan av ett i grunden förändrat mindset kommer det krävas betydande insatser
1) för att göra det verkligt attraktivt att jobba i försvaret
2) för att skapa bra karriärväxlingsinstrument när de bästa soldatåren är över.
Jag tror på idén i grunden men känner mig inte helt trygg med kvaliteten i förändringsarbetet. Fortsättning följer...
måndag 16 mars 2009
Varannan herrarnas
Kvotering är inte optimalt. Men det kan likväl vara ett nödvändigt ont för att komma till rätta med de grava könsobalanser som finns på olika håll i samhället. Merit Wager ger uttryck för en diametralt motsatt uppfattning i dagens SvD. En inledande formulering är särskilt intressant och avslöjande:
"... det är inte rätt att ersätta en eventuell orättvisa med en annan." (min fetstilning)
Wager är alltså inte ens beredd att erkänna själva grundproblemet. Då säger det sig själv att kraften i förändringsåtgärder blir därefter. Personligen menar jag att det krävs ett rejält norm- och värderingsskifte. Och det låter sig inte göras med mindre än att vi också vågar ta till extraordinära metoder. Kvotering - eller vad vi nu väljer att kalla det - kan under en tid vara ett sådant verktyg.
Vi män har blivit mer eller mindre inkvoterade till statusjobb och inflytande i alla tider. När jag själv blev officer för ca 20 år sedan var det inte ens möjligt för kvinnor att söka sig till alla befattningar i försvaret. Det är förvisso ändrat idag men fortfarande har ingen kvinna nått en generals- eller amiralsgrad. I ÖB:s ledningsgrupp (FML) är samtliga 11 ledamöter män. Glastaket finns där och så ser det ut i flertalet verksamheter.
Intressant är också att Wager betraktar en jämn könsfördelning bland kandidater till riksdagsval som just kvotering. Det bygger på en märklig föreställning om att en man på listan per automatik är kompetent och kvalificerad. En kvinna däremot är just inkvoterad... Jag ställer inte upp på resonemang som utgår ifrån att det inte skulle finnas tillräckligt många kompetenta kvinnor i vissa branscher eller nivåer. Nej, det handlar istället om att skapa förutsättningar och att våga släppa fram!
Kanske borde vi därför vända på begreppen istället...? Varför inte tala om "varannan herrarnas" och ha som målsättning att hälften av styrelseplatserna ska vikas för män? Då kanske vi sätter lite fart på det intellektuella förändringsarbetet!
"... det är inte rätt att ersätta en eventuell orättvisa med en annan." (min fetstilning)
Wager är alltså inte ens beredd att erkänna själva grundproblemet. Då säger det sig själv att kraften i förändringsåtgärder blir därefter. Personligen menar jag att det krävs ett rejält norm- och värderingsskifte. Och det låter sig inte göras med mindre än att vi också vågar ta till extraordinära metoder. Kvotering - eller vad vi nu väljer att kalla det - kan under en tid vara ett sådant verktyg.
Vi män har blivit mer eller mindre inkvoterade till statusjobb och inflytande i alla tider. När jag själv blev officer för ca 20 år sedan var det inte ens möjligt för kvinnor att söka sig till alla befattningar i försvaret. Det är förvisso ändrat idag men fortfarande har ingen kvinna nått en generals- eller amiralsgrad. I ÖB:s ledningsgrupp (FML) är samtliga 11 ledamöter män. Glastaket finns där och så ser det ut i flertalet verksamheter.
Intressant är också att Wager betraktar en jämn könsfördelning bland kandidater till riksdagsval som just kvotering. Det bygger på en märklig föreställning om att en man på listan per automatik är kompetent och kvalificerad. En kvinna däremot är just inkvoterad... Jag ställer inte upp på resonemang som utgår ifrån att det inte skulle finnas tillräckligt många kompetenta kvinnor i vissa branscher eller nivåer. Nej, det handlar istället om att skapa förutsättningar och att våga släppa fram!
Kanske borde vi därför vända på begreppen istället...? Varför inte tala om "varannan herrarnas" och ha som målsättning att hälften av styrelseplatserna ska vikas för män? Då kanske vi sätter lite fart på det intellektuella förändringsarbetet!
söndag 15 mars 2009
Värnpliktiga kvinnor - oviktiga för försvaret?
Enligt Värnpliktsrådet håller Försvarsmakten på att dribbla bort arbetet med nätverket för värnpliktiga kvinnor (NVK). Om uppgifterna stämmer - och det betvivlar jag egentligen inte - är det både beklämmande och ansvarslöst. Att eventuellt skylla på en omorganisation håller verkligen inte!
Genom de årliga attitydundersökningar som genomförs med muckande soldater vet vi att gruppen värnpliktiga kvinnor är mest utsatt av alla. Försvaret kämpar också med att öka andelen kvinnor i uniform betydligt (från dagens ca 5%). Då räcker det inte med prisbelönta kampanjer. Det krävs också ett målmedvetet arbete för att förändra strukturer och normer. Vidare krävs att det finns just fungerande nätverk. Dels som socialt stöd, dels som en väg att kanalisera missförhållanden och förbättringsförslag.
Dessa förutsättningar verkar Personalstaben och HR Centrum nu vara på väg att slå sönder. Jag har själv varit med på flertalet centrala nätverksträffar de senaste 2 åren och vet hur mycket de betyder. Jag hoppas därför att ansvariga chefer nu tar tar Värnpliktsrådets utsträckta hand och säkerställer att vårens träff verkligen blir av. Om inte förutsätter jag att tillträdande ÖB, Sverker Göranson, griper in och skapar rättning i ledet!
fredag 6 mars 2009
Grattis, Sverker!
Sverker Göranson tillträder som ny Överbefälhavare den 25 mars. Hatten av och GRATTIS, säger jag!
Jag känner mig trygg med valet av ny ÖB. Utöver klassiskt militära meriter har Sverker bland annat deltagit i ett årslångt gendercoach-program och helt utan övertalning besökt Pridefestivalen. Det bådar gott - men bygger förstås också en förväntan! Än är det långt kvar till en i grunden jämställd försvarsmakt präglad av respekt och mångfald.
Jag känner mig trygg med valet av ny ÖB. Utöver klassiskt militära meriter har Sverker bland annat deltagit i ett årslångt gendercoach-program och helt utan övertalning besökt Pridefestivalen. Det bådar gott - men bygger förstås också en förväntan! Än är det långt kvar till en i grunden jämställd försvarsmakt präglad av respekt och mångfald.
fredag 20 februari 2009
Utlandstjänst med förhinder
Läsvärt i dagens SvD: "Utlandstjänst ger soldater problem".
Särskilt alarmerande är att vi fortfarande inte lyckats skapa en miljö som gör att kvinnor och män har möjlighet att lösa sin jobb på likartade villkor. Det är oacceptabelt ur ett jämställdhetsperspektiv och direkt kontraprodiktivt kopplat till operativ förmåga och effekt. Mer om detta i kommande inlägg.
Särskilt alarmerande är att vi fortfarande inte lyckats skapa en miljö som gör att kvinnor och män har möjlighet att lösa sin jobb på likartade villkor. Det är oacceptabelt ur ett jämställdhetsperspektiv och direkt kontraprodiktivt kopplat till operativ förmåga och effekt. Mer om detta i kommande inlägg.
lördag 20 december 2008
Till Afghanistan
Jag ska åka till Afghanistan nästa år. Tiden i området blir maj-december och jag kommer ha befattningen som Gender Advisor vid det svenska ISAF-förbandet. Det känns som en oerhört spännande utmaning! Mer om det strax.
Riksdagen beslutade igår om att förstärka truppinsatsen under 2009, från dagens ca 390 personer till 500. Utökningen handlar i huvudsak om tillförsel av transportflyg och länge efterlängtade helikopterresureser. Till detta säger två tredjedelar av vänsterkoalitionen nej...
Parallellt pågår diksussionen om att få tillgång till tyngre fordon vilket är ett beslut som Försvarsmakten har i sin egen hand. SvD rapporterar idag att det ser ut att dröja ytterligare. Det är synd även om jag förstår bakgrunden. Samtidigt kan inte nog betonas att vår säkerhet framförallt grundläggs genom möten med människor och inte sällan med vapnet på ryggen. Möjligheten att uppträda med stridsfordon 90 är därför bara ett nödfallsalternativ. Men likväl ett viktigt sådant.
Så vad ska då jag göra? Uppgiften för en Gender Advisor är att skapa förutsättningar för efterlevnaden av FN-resolutionerna 1325 och 1820 om kvinnor, fred och säkerhet. Ytterst handlar det om att säkerställa att det vi gör kommer hela befolkningen till godo, det vill säga inte bara den manliga halva som normalt utgör samverkansyta. En viktig utgångspunkt är också att uppmärksamma och förebygga allt sexuellt våld.
DN:s utmärkta Afrika-korrespondent Anna Koblanck skrev i gårdagens tidning om just våldtäkt som vapen i krigets Kongo. Det är en extremt gripande artikel. Även om situationen i Afghanistan ser annorlunda ut så ger det någon slags fingervisning om utmaningens karaktär.
Riksdagen beslutade igår om att förstärka truppinsatsen under 2009, från dagens ca 390 personer till 500. Utökningen handlar i huvudsak om tillförsel av transportflyg och länge efterlängtade helikopterresureser. Till detta säger två tredjedelar av vänsterkoalitionen nej...
Parallellt pågår diksussionen om att få tillgång till tyngre fordon vilket är ett beslut som Försvarsmakten har i sin egen hand. SvD rapporterar idag att det ser ut att dröja ytterligare. Det är synd även om jag förstår bakgrunden. Samtidigt kan inte nog betonas att vår säkerhet framförallt grundläggs genom möten med människor och inte sällan med vapnet på ryggen. Möjligheten att uppträda med stridsfordon 90 är därför bara ett nödfallsalternativ. Men likväl ett viktigt sådant.
Så vad ska då jag göra? Uppgiften för en Gender Advisor är att skapa förutsättningar för efterlevnaden av FN-resolutionerna 1325 och 1820 om kvinnor, fred och säkerhet. Ytterst handlar det om att säkerställa att det vi gör kommer hela befolkningen till godo, det vill säga inte bara den manliga halva som normalt utgör samverkansyta. En viktig utgångspunkt är också att uppmärksamma och förebygga allt sexuellt våld.
DN:s utmärkta Afrika-korrespondent Anna Koblanck skrev i gårdagens tidning om just våldtäkt som vapen i krigets Kongo. Det är en extremt gripande artikel. Även om situationen i Afghanistan ser annorlunda ut så ger det någon slags fingervisning om utmaningens karaktär.
fredag 19 december 2008
Arvet efter Dopping
Försvaret motarbetar insyn. Det hävdade fyra mediadebattörer på gårdagens Brännpunkt i SvD. Med viss emfas dessutom.
Den som följt min gärning vet att jag från tid till annan varit kritisk gentemot såväl försvarsledning som informationsstab i ett antal olika sakfrågor. Men jag delar ändå inte debattörernas analys. Den är i mina ögon onyanserad och till del också osaklig. Försvarsmakten "publicerar ogenerat namn på brottsmisstänkta anställda", påstås det bland annat. Jag kan inte erinra mig att det någonsin hänt.
Staffan Dopping har varit Försvarsmaktens informationsdirektör i dryga tre år. Personligen anser jag att han vitaliserat myndighetens kommunikationstjänst betydligt. Inget i detta avseende var bättre förr. Jag hoppas och tror att hans efterträdare kommer fortsätta på den inslagna vägen.
Staffan skrev för övrigt en läsvärd debattartikel i GP i helgen under rubriken Länge leve talesmännen! Den har onekligen sina poänger även om jag lutar åt att ordet "talesperson" har en större könsneutral potential än det historiskt hävdvunna "talesman". Icke desto mindre är själva andemeningen sympatisk. Vår kamp för ett jämställt samhälle får inte lura in oss i språkliga pseudodiskussioner.
Staffan kostar också på sig en reflektion kring transperspektivet (vilken ledamot av försvarsledningen har gjort det tidigare?). Och den vill jag förstås inte undanhålla mina läsare:
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man - så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon.
Tack för gott samarbete genom åren, Staffan, och lycka till i "det okända"! I morgon är en annan dag.
Den som följt min gärning vet att jag från tid till annan varit kritisk gentemot såväl försvarsledning som informationsstab i ett antal olika sakfrågor. Men jag delar ändå inte debattörernas analys. Den är i mina ögon onyanserad och till del också osaklig. Försvarsmakten "publicerar ogenerat namn på brottsmisstänkta anställda", påstås det bland annat. Jag kan inte erinra mig att det någonsin hänt.
Staffan Dopping har varit Försvarsmaktens informationsdirektör i dryga tre år. Personligen anser jag att han vitaliserat myndighetens kommunikationstjänst betydligt. Inget i detta avseende var bättre förr. Jag hoppas och tror att hans efterträdare kommer fortsätta på den inslagna vägen.
Staffan skrev för övrigt en läsvärd debattartikel i GP i helgen under rubriken Länge leve talesmännen! Den har onekligen sina poänger även om jag lutar åt att ordet "talesperson" har en större könsneutral potential än det historiskt hävdvunna "talesman". Icke desto mindre är själva andemeningen sympatisk. Vår kamp för ett jämställt samhälle får inte lura in oss i språkliga pseudodiskussioner.
Staffan kostar också på sig en reflektion kring transperspektivet (vilken ledamot av försvarsledningen har gjort det tidigare?). Och den vill jag förstås inte undanhålla mina läsare:
Det finns ännu en baksida av detta språkliga virus. Det skapar en förstärkt fokus på vilket av två kön som stämmer in på en person. På senare år har allt fler vaknat upp för att det finns människor som antingen har en osäker könstillhörighet (det som förr kallades hermafroditer) eller som av självvalda identitetsskäl vill slippa definieras som kvinna eller man - så kallade transpersoner. De är inte så förtvivlat många, men det handlar i alla fall om hundratals människor i Sverige. Kanske ett par tusen till och med. De åser sannolikt pågående språktrend med undrande ögon.
Tack för gott samarbete genom åren, Staffan, och lycka till i "det okända"! I morgon är en annan dag.
fredag 14 november 2008
Herrarnas fria åkning
Män väljer män. Det är ett klassiskt fenomen. Jag blev därför inte särskilt förvånad när Erik Lagersten igår presenterades som ny informationsdirektör i Försvarsmakten.
Informationsdirektören ingår i Försvarsmaktens högsta ledning (FML) och arbetar direkt under ÖB. FML består av 11 ledamöter varav samtliga numera är män.
Ansvaret för denna obalans (!) är i högsta grad delat mellan den politiska nivån och myndigheten själv. Men grundfrågan kvarstår: i vilken annan offentlig verksamhet skulle man tillåta en total exkludering av kvinnor (eller män) i ledningsgruppen...?
I Försvarsmaktens jämställdhetsplan finns tydliga mål om att öka andelen chefer som är kvinnor. Det uttalas också att ett jämställdhetsperspekiv ska genomsyra alla delar av rekryteringsprocessen. Måhända har dessa ingångsvärden faktiskt varit ledstjärnor även vid val av informationsdirektör. Det har bara inte funnits några tillräckligt kompetenta kvinnor att headhunta, helt enkelt. Så skulle det ju kunna vara - eller...?
Jag tillåter mig att tvivla. Men önskar samtidigt Erik lycka till i sitt nya värv!
Informationsdirektören ingår i Försvarsmaktens högsta ledning (FML) och arbetar direkt under ÖB. FML består av 11 ledamöter varav samtliga numera är män.
Ansvaret för denna obalans (!) är i högsta grad delat mellan den politiska nivån och myndigheten själv. Men grundfrågan kvarstår: i vilken annan offentlig verksamhet skulle man tillåta en total exkludering av kvinnor (eller män) i ledningsgruppen...?
I Försvarsmaktens jämställdhetsplan finns tydliga mål om att öka andelen chefer som är kvinnor. Det uttalas också att ett jämställdhetsperspekiv ska genomsyra alla delar av rekryteringsprocessen. Måhända har dessa ingångsvärden faktiskt varit ledstjärnor även vid val av informationsdirektör. Det har bara inte funnits några tillräckligt kompetenta kvinnor att headhunta, helt enkelt. Så skulle det ju kunna vara - eller...?
Jag tillåter mig att tvivla. Men önskar samtidigt Erik lycka till i sitt nya värv!
söndag 9 november 2008
Genuskompetens = mer pang för pengarna!
Jag har jobbat med mångfalds- och jämställdhetsfrågor i många år - inte minst i försvaret. Med andra ord är jag van vid att ständigt ifrågasättande är en del av normalbilden. Ett visst mått av krypskytte likaså.
Ett trist exempel på detta, i det lite större och publika formatet, var torsdagens artikel på DN Debatt som jag också kommenterat tidigare. Tyvärr hakar nu också Johanne Hildebrandt på genom sin krönika i dagens Aftonbladet. Det känns onekligen extra tråkigt med tanke på att Johanne är en människa jag i högsta grad uppskattar, både som person och i sin yrkesroll. Men jag tycker att hon siktar galet fel med följande formuleringar (apropå tillståndet i försvaret):
"Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder. Däremot satsas det på [...] HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter."
Jag välkomnar verkligen en debatt om försvarets uppgifter, struktur och effektivitet. Det är inte det som stör mig. Nej, det är i stället försöken att framställa något slags motsatsförhållande mellan arbetet för sunda attityder å ena sidan och operativ effekt å den andra. Och värre ändå. Man får det nästan att låta som om vårt arbete för ett medvetet genus- och MR-perspektiv skulle vara roten till allt ont (underförstått: stjäl fokus och resurser?). Här tänker jag att en eller annan skribent blir förklaringen skyldig.
Varför kan vi inte bara enas om det som borde vara så självklart? Nämligen att försvarets yttersta existensberättigande handlar om att med vapenmakt värna frihet och demokrati och de värden den vilar på. Efterlevnad av mänskliga rättigheter är förstås helt centrala delar i dessa. Lägg till det att vi ska lösa uppgifter i otroligt komplexa miljöer, inte minst kulturellt. Grundläggande mänsklig respekt, baserad på kunskap och förståelse, blir därmed något av överlevnadsfrågor för vår organisation och med direkt bäring på kärnverksamheten.
En genuskompetent soldat är alltså inte en sämre soldat. Återigen - det finns verkligen inget motsatsförhållande. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom! En soldats framgång bygger till stor del på förmågan att interagera med andra människor och bygga förtroende. Användning av maktmedel och eldkraft är bara en sista utväg (men som vi självklart också måste behärska till fullo).
Sverige är just nu världsledande i att omsätta FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet till praktisk handling. Och det handlar inte om att exportera svensk jämställdhet i någon slags klassisk bemärkelse. I stället handlar det om insikten att kvinnors aktiva delaktighet är en förutsättning för att kunna bygga långsiktig stabilitet i ett konfliktområde.
Det i sin tur kräver målmedvetenhet, kunskap och verktyg bland oss som verkar där. I slutändan är det en fråga om att uppnå en högre operativ effekt. En insats som bara når halva befolkningen (läs: den manliga) är helt enkelt inte framgångsrik. Kort sagt; genuskompetenta officerare och soldater ger oss mer pang för pengarna!
Så till doktorand Ydén, vännen Johanne, samt en eller annan Världen idag-journalist, har jag en vädjan. Ni menar förmodligen gott med att lyfta en debatt om ett bättre försvar. Men att gå vägen via att undergräva arbetet för en jämställd försvarsmakt präglad av mångfald och respekt är att göra er och oss en rejäl otjänst.
I sammanhanget vill jag också rikta ett tack till generallöjtnant Sverker Göranson som på Försvarsmaktens hemsida med ödmjukhet står upp för den inslagna vägen i dessa avseenden. Det behövs.
Ett trist exempel på detta, i det lite större och publika formatet, var torsdagens artikel på DN Debatt som jag också kommenterat tidigare. Tyvärr hakar nu också Johanne Hildebrandt på genom sin krönika i dagens Aftonbladet. Det känns onekligen extra tråkigt med tanke på att Johanne är en människa jag i högsta grad uppskattar, både som person och i sin yrkesroll. Men jag tycker att hon siktar galet fel med följande formuleringar (apropå tillståndet i försvaret):
"Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder. Däremot satsas det på [...] HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter."
Jag välkomnar verkligen en debatt om försvarets uppgifter, struktur och effektivitet. Det är inte det som stör mig. Nej, det är i stället försöken att framställa något slags motsatsförhållande mellan arbetet för sunda attityder å ena sidan och operativ effekt å den andra. Och värre ändå. Man får det nästan att låta som om vårt arbete för ett medvetet genus- och MR-perspektiv skulle vara roten till allt ont (underförstått: stjäl fokus och resurser?). Här tänker jag att en eller annan skribent blir förklaringen skyldig.
Varför kan vi inte bara enas om det som borde vara så självklart? Nämligen att försvarets yttersta existensberättigande handlar om att med vapenmakt värna frihet och demokrati och de värden den vilar på. Efterlevnad av mänskliga rättigheter är förstås helt centrala delar i dessa. Lägg till det att vi ska lösa uppgifter i otroligt komplexa miljöer, inte minst kulturellt. Grundläggande mänsklig respekt, baserad på kunskap och förståelse, blir därmed något av överlevnadsfrågor för vår organisation och med direkt bäring på kärnverksamheten.
En genuskompetent soldat är alltså inte en sämre soldat. Återigen - det finns verkligen inget motsatsförhållande. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom! En soldats framgång bygger till stor del på förmågan att interagera med andra människor och bygga förtroende. Användning av maktmedel och eldkraft är bara en sista utväg (men som vi självklart också måste behärska till fullo).
Sverige är just nu världsledande i att omsätta FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet till praktisk handling. Och det handlar inte om att exportera svensk jämställdhet i någon slags klassisk bemärkelse. I stället handlar det om insikten att kvinnors aktiva delaktighet är en förutsättning för att kunna bygga långsiktig stabilitet i ett konfliktområde.
Det i sin tur kräver målmedvetenhet, kunskap och verktyg bland oss som verkar där. I slutändan är det en fråga om att uppnå en högre operativ effekt. En insats som bara når halva befolkningen (läs: den manliga) är helt enkelt inte framgångsrik. Kort sagt; genuskompetenta officerare och soldater ger oss mer pang för pengarna!
Så till doktorand Ydén, vännen Johanne, samt en eller annan Världen idag-journalist, har jag en vädjan. Ni menar förmodligen gott med att lyfta en debatt om ett bättre försvar. Men att gå vägen via att undergräva arbetet för en jämställd försvarsmakt präglad av mångfald och respekt är att göra er och oss en rejäl otjänst.
I sammanhanget vill jag också rikta ett tack till generallöjtnant Sverker Göranson som på Försvarsmaktens hemsida med ödmjukhet står upp för den inslagna vägen i dessa avseenden. Det behövs.
fredag 29 augusti 2008
Alla ÖB:s män
Idag meddelades att det blir byte på GD-posten i Försvarsmakten. Marie Hafström går till nya uppgifter i regeringskansliet och efterträds av Ulf Bengtsson som närmast kommer från finansdepartementet.
Därmed är också könsfördelningen "återställd" i försvarsmaktsledningen (FML)... Samtliga 11 FML-ledamöter är nu män. Det torde vara ett svårslaget rekord bland statliga myndigheter.
Oaktat det önskar jag både Marie och Ulf all lycka till i deras kommande uppdrag!
Därmed är också könsfördelningen "återställd" i försvarsmaktsledningen (FML)... Samtliga 11 FML-ledamöter är nu män. Det torde vara ett svårslaget rekord bland statliga myndigheter.
Oaktat det önskar jag både Marie och Ulf all lycka till i deras kommande uppdrag!
fredag 22 augusti 2008
Besvärande tystnad
Alla större medier har på morgonen hakat på Värnpliktsnytts nyhet om att en "spelad order" utgjorde den direkta orsaken till olyckan där en värnpliktig skjöts till döds i våras. Det sägs också att befäl och övningsledning frias från ansvar.
Jag vill inte kommentera utredningen innan jag läst den. Däremot förvånar det mig att Försvarsmakten fortfarande (kl 08.15) inte lämnat någon officiell kommentar på hemsidan. Exempelvis svd.se publicerade nyheten vid midnatt.
Skärpning!
Jag vill inte kommentera utredningen innan jag läst den. Däremot förvånar det mig att Försvarsmakten fortfarande (kl 08.15) inte lämnat någon officiell kommentar på hemsidan. Exempelvis svd.se publicerade nyheten vid midnatt.
Skärpning!
onsdag 20 augusti 2008
Vår beredskap är god - men är vi beredda?
Försvarsministern gav sig i helgen in i försvarsdebatten. Det är förstås bara att välkomna. Nu mer än någonsin krävs tydlighet i det politiska ledarskapet.
Jag delar också hans huvudbudskap - högre tillgänglighet genom att lämna dagens kontraproduktiva uppdelning i en utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Däremot blir jag besviken på den något yviga retoriken. Förespeglingen att nästan alla förband behöver ett år eller mer på sig för att göra nytta är helt enkelt inte sann. Jag menar att vår beredskap är rätt god (och definitivt så god som riksdag och regering beställt).
Men frågan är ändå om vi är beredda...?
Igår stupade 10 franska soldater i strid i Afghanistan. Ytterligare ett 20-tal ska ha sårats. President Sarkozy är redan på väg till området för att visa sitt stöd. I ett uttalande igår sa han också att Frankrike står fast vid sitt åtagande att "delta i kampen mot terrorismen, för demokrati och frihet".
Hur skulle Sverige som nation reagera i en motsvarande situation? Vi har hittills varit väl förskonade från större förluster men så kommer det knappast förbli. Här skulle jag vilja se en mycket mer aktiv och levande diskussion. Fler behöver på djupet inse varför vi befinner oss med soldater i länder som Afghanistan och Tchad. Det gäller såväl våra folkvalda som den breda allmänheten.
Även detta är i högst grad en fråga om politiskt ledarskap och jag önskar mer av den varan. När det värsta inträffar är det helt centralt att uppbackningen på hemmafronten är total. Då duger det inte med populistiska krav på hemtagning av trupp eller "vad var det vi sa?".
Ytterst handlar det om förutsättningarna för att göra bästa möjliga jobb. För att sätta din och din familjs trygghet på spel måste du känna att det du gör är genuint viktigt. I detta nu har vi ca 1000 svenska soldater i fredens tjänst i olika delar av världen. Har de verkligen vårt stöd? Egentligen...?
Jag delar också hans huvudbudskap - högre tillgänglighet genom att lämna dagens kontraproduktiva uppdelning i en utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Däremot blir jag besviken på den något yviga retoriken. Förespeglingen att nästan alla förband behöver ett år eller mer på sig för att göra nytta är helt enkelt inte sann. Jag menar att vår beredskap är rätt god (och definitivt så god som riksdag och regering beställt).
Men frågan är ändå om vi är beredda...?
Igår stupade 10 franska soldater i strid i Afghanistan. Ytterligare ett 20-tal ska ha sårats. President Sarkozy är redan på väg till området för att visa sitt stöd. I ett uttalande igår sa han också att Frankrike står fast vid sitt åtagande att "delta i kampen mot terrorismen, för demokrati och frihet".
Hur skulle Sverige som nation reagera i en motsvarande situation? Vi har hittills varit väl förskonade från större förluster men så kommer det knappast förbli. Här skulle jag vilja se en mycket mer aktiv och levande diskussion. Fler behöver på djupet inse varför vi befinner oss med soldater i länder som Afghanistan och Tchad. Det gäller såväl våra folkvalda som den breda allmänheten.
Även detta är i högst grad en fråga om politiskt ledarskap och jag önskar mer av den varan. När det värsta inträffar är det helt centralt att uppbackningen på hemmafronten är total. Då duger det inte med populistiska krav på hemtagning av trupp eller "vad var det vi sa?".
Ytterst handlar det om förutsättningarna för att göra bästa möjliga jobb. För att sätta din och din familjs trygghet på spel måste du känna att det du gör är genuint viktigt. I detta nu har vi ca 1000 svenska soldater i fredens tjänst i olika delar av världen. Har de verkligen vårt stöd? Egentligen...?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)