Happy Independance Day - and Farewell!

9 juli 2012; idag firar Sydsudan 1-årsdagen av sin självständighet. Det känns stort! Själv lämnade jag landet för exakt två veckor sedan. 15 månaders FN-tjänst för UNMIS och UNMISS var därmed till ända.

Det har varit en utmanande tid men samtidigt grymt inspirerande. Den sista tiden var också något lugnare än månaderna före. Förvisso fortsatte småskalig rebellverksamhet i vårt ansvarsområde men det mest akuta problemet var otvivelaktigt flyktingströmmarna från norr. Hjälpbehovet är enormt och den regnsäsong man nu är inne i kommer inte underlätta omvärldens ansträngningar. För er som vill göra en insats rekommenderar jag stöd till Läkare Utan Gränser. Jag har på nära håll sett vilken fantastisk nytta de gör under svårast tänkbara omständigheter.

Med detta inlägg kommer bloggen också att ta en paus. Måhända återuppstår den lite tillfälligt i samband med kommande Sydafrikaresa under senare delen av augusti. Men bortom det får ni snällt vänta in framtida utlandstjänstgöring. Åter till Sydsudan 2014/15…?

Nåväl; några bilder från min avslutande tid i Malakal vill jag förstås också dela med mig av – håll till godo!

Min sista patrull gick till Owachi, högkvarter för SPLA’s 7:e division. Det var ett kärt återseende. Dagen till ära (och nu menas inte till min ära) hade man dragit ihop till ett seminarium om civilmilitär samverkan med efterföljande festligheter. Det blev verkligen minnesvärt och här ser vi Sydsudans variant av fältartister.

Ledarskapet för dagen – i ökenuniform min norske chef, överste Ove Rio.

Framtidens ledare!

Någon dag senare for jag vidare till Juba för utcheckning. Slumpens lyckliga skördar gjorde att jag kunde återförenas med min gode vän Niño som nu återvände till Sydsudan efter ett år på hemmaplan i Filippinerna...

… och som sig bör firade vi ståndsmässigt!!

To all my UN friends – take care out there! See you in another mission.

Måltavla: Malakal

I förrgår kom kriget nära. Under tidig eftermiddag började vi höra skottlossning och detonationer från andra sidan av Nilen. Det visade sig vara en rebellgrupp – sponsrad av Sudan – som kommit i strid med den Sydsudanesiska armén (SPLA). Till och från pågick striden under ca 7 timmar.

På kvällen åkte jag ner till den UN Camp vi har vid floden, där den Bangladeshiska båtenheten tidigare huserade. Tung eldgivning pågick alltjämnt på ett avstånd av ca 400-500 meter. Ett flertal rikoschetter hade också träffat byggnader inne på campen. Ungefär en timme tidigare avlossades två raketer (RPG’s) från stridsområdet in mot vår sida av Nilen. De slog ner ca 300 meter norröver, mycket nära en liten by. Ingen skadades men människor flydde hals över huvud. Ett 30-tal kvinnor och barn sökte skydd omedelbart utanför grindarna till vår förläggning.

Det här var den fjärde hyggligt avancerade rebellattacken i Upper Nile State över den senaste tvåveckorsperioden. Det är ett tydligt och illavarslande trendbrott. Vi tror oss också veta att det egentliga målet för fredagens attack var Malakal stad. Turligt nog upptäcktes de innan man hunnit korsa floden. Annars hade det kunnat sluta riktigt illa. To be continued…

Nu och då…

Igår, den 23 april, var det ett år sedan Kaldak-massakern (ja, den förtjänar att benämnas så). Det känns onekligen både avlägset och en smula overkligt…

Konflikten ser delvis annorlunda ut idag men konsekvenserna är förstås de samma; civilbefolkningen hamnar i skottlinjen med barn, kvinnor och äldre som de hårdast drabbade. I helgen tyckte vi oss ana en viss ljusning och hoppades att de diplomatiska påtryckningarna burit frukt. Den Sydsudanesiska armén (SPLA) meddelade att man frivilligt drar sig tillbaka från Higlig-området och striderna verkade mattas.

Våra förhoppningar kom kraftfullt på skam igår morse. Sudanesiskt stridsflyg (SAF) bombade återigen Bentiu – huvudstaden i vår grannprovins, the Unity State – som ligger drygt 200 km väster om Malakal. Ingen FN-personal ska ha drabbats men ett barn dog och flera andra människor skadades. Vapenlasterna fälls urskiljningslöst och är inte i närheten av att begränsas till militära mål.

Oroväckande är också att omkringliggande länder nu förefaller positionera sig på endera sidan. Bland annat sägs Uganda utlova direkt stöd till Sydsudan om konflikten trappas upp ytterligare. Det är förstås inte bra alls. En försvårande omständighet är också att UNMISS mandat egentligen inte omfattar att hantera det som nu sker, med undantag för skydd av civilbefolkningen. Vårt mandat i övrigt går sedan den 9 juli ut på att stödja utveckling och säkerhet i Sydsudan, inte att monitorera och opartiskt medla mellan två länder i krig...

Känner jag mig otrygg? Nej, egentligen inte. De senaste dagarna har jag varit ute på två helikopterburna patruller till områden av strategisk betydelse i vårt ansvarsområde. Jag skulle säga att det vi möts av är ett behärskat lugn. Jag känner också tillit till den omfallsplanering som finns om situationen skulle gå över styr. Så, summa summarum – det finns en anledning till att FN är här och givetvis fortsätter vi att göra vårt jobb utan att för den sakens skull ta några onödiga risker.

Krig?

Det har förstås hänt en del se’n sist… Februari präglades av ledighet. Vi åkte än en gång till vårt älskade St Lucia, denna gång i sällskap av min underbara kusinfamilj. Mars kom att domineras av mammas bortgång och det medförde också ett par extra veckor i Sverige.

Men nu till läget här nere. Jag har sagt det förut och det måste sägas igen; konflikten har otroligt många ansikten och det gör UNMISS – och min – roll väldigt komplex. Innan jag åkte på ledighet var stamrelaterat våld i Jonglei State (söder om Malakal) vårt stora huvudbry. Glädjande nog har striderna där mattats betydligt. Den avväpningsprocess som de civila myndigheterna initierat har säkert haft positiv inverkan.

Det som istället har skett är att en öppen konflikt utvecklats mellan Sudan och Sydsudan. Sedan en dryg vecka tillbaka är situationen otroligt spänd och för att tala klarspråk så står de båda länderna på randen till ett fullskaligt krig. Vi bedömer att de kommande 48 timmarna blir helt avgörande för framtiden.

Hittillsvarande epicentrum är området kring Bentiu i Unity State och norrut in i Sudan. Det som i grova drag hänt är att Sudan (SAF) utfört ett antal bombraider in i Sydsudan. Precisionen är förvisso låg men faktum kvarstår; på daglig basis faller bomber över området runt Bentiu. Där finns också en UN Camp, motsvarande den vi har här i Malakal. Reaktionen från Sydsudan (SPLA) lät inte vänta på sig. För några dagar sedan intog marktrupp ett strategiskt viktigt område i Higlig. Det ligger i norr och rymmer en av de viktigaste oljefyndigheterna i Sudan. Man har också tagit kontrollen över ett flygfält och i största allmänhet förskansat sig väl i omgivningarna.

African Union (AU) har försökt medla de senaste veckorna, med Sydafrikas förre president Thabo Mbeki i sptesen, men i onsdags bröt förhandlingarna samman. Retoriken från båda håll är högt uppskruvad och Sydsudans president, Salva Kiir, sägs även ha gjort klar för Ban Ki-moon att han inte tar order av FN. Det är med andra ord en betydande utmaning vi står inför om ett krig i större skala ska kunna undvikas.

Upper Nile State (UNS), där jag verkar, har ännu inte berörts militärt av stridigheterna. Strikt geografiskt kan man dock konstatera att UNS representerar ungefär hälften av gränsytan mellan Nord och Syd. Om konflikten eskalerar vore det således naivt att tro att inte även vi blir direkt berörda. I det korta perspektivet bedömer vi det dock inte som sannolikt att en ny front kommer öppnas upp. Det troliga är ett motanfall i Higlig-området.

Jag inser att det här inte är några upplyftande nyheter. Men låt oss alla ställa vårt hopp till att de diplomatiska påtryckningarna gör verkan och att nästa inlägg kan gå i mer positiv anda!

Spänningar och avsked

Varför känns det som att jag inleder var och varannat inlägg med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterat bloggen på länge? Jag tycker ju om att skriva och jag vill dela med mig av vad som händer här nere... Jag antar att det beror på att vi faktiskt har riktigt mycket att göra. Det har visserligen (tillfälligt) lugnat ner sig en smula i södra Jonglei där stamstrider på allvar blossade upp i julhelgen. Men i gengäld har det politiska tonläget höjts betydligt mellan Sydsudan och Khartoumregimen i Sudan. Inte helt otippat bråkar man om oljan och Sydsudan – som förfogar över de flesta oljefälten - har beslutat att stänga av all produktion.

Sanningen att säga så har det inte stannat vid retorik. Vid två olika tillfällen i förra veckan genomförde Sudan regelrätta attacker mot mål i Sydsudan, det ena med attackflyg (en variant av klusterbomber) och den andra med en mindre marktrupp. Båda ägde rum i trakten av Bunj i nordöstra Upper Nile State, det vill säga den delstat som jag verkar i. I området finns stora flyktingläger med människor som flytt från norr till söder och som ännu inte har någon annanstans att ta vägen. Tursamt nog skördades inte särskilt många offer denna gång men det är rejält illavarslande ändå.

För mig personligen har det också skett lite förändringar. Min ”vapendragare” Dennis, som jag jobbat och umgåtts med i 10 månader, håller på att checka ut och lämnade Malakal i förrgår. Det känns förstås en smula tomt. De ständiga avskeden är onekligen en av baksidorna med att jobba i FN-systemet… Det har också kommit att innebära att jag nu tagit över som ”Teamleader” för den grupp på 12 samverkansofficerare (MLO’s) som finns kvar. Sedan tidigare är jag även ansvarig för att planera alla de operationer vi genomför, både här men också vid de något mindre baserna i Melut och Nasser.

Med andra ord ska det bli skönt med ledighet. Den känns mer välbehövlig nu än vid något av de tidigare tillfällena. Upplägget blir en mix av Sverige och Sydafrika och jag ser verkligt mycket fram emot bådadera!

Som kontrast till livet där ute kommer här lite bilder från den senaste tidens sociala samvaro på campen. På återhörande!

För några veckor sedan checkade en annan utav mina vänner ut, Borey från Kambodja. Här sista kvällen, stekandes nyfångad fisk från Nasser.

Jodå, julpaketet från Armétaktiska staben har letat sig fram. Det ankom, som sig bör, den 24:e. Januari... Förseningen ska dock inte skyllas på någon därhemma utan på senfärdighet i FN:s godshantering. Utöver julgåvorna gjordes också en uppgradering av vår utrustning, kopplat till de förändrade uppgifterna. Bland annat tillfördes jägartält, sovsäck, patrullryggsäck och GPS. Tackar och bockar!

Mindre bra hade kylvarorna (!) klarat sig efter sisådär två månader på resande fot (varav den senaste i 50-gradig tältvärme i Juba)… Mandel och russin kändes också en aning malplacerade då glöggen lös med sin frånvaro. Desto mer uppskattades knäckebröd, kaffe, kaviar och nyponsoppa. Plus det lilla bokpaketet. Till min egen förvåning tog jag mig omedelbart an Thomas Bodströms ”Inifrån – Makten, Myglet, Politiken” och fann den faktiskt riktigt läsvärd.

Även den indiska bataljonen är inne på finalen och översten bjöd till avskedsmingel förra helgen. Jag och Dennis utgjorde två av bara fyra ickeindiska gäster som var bjudna. Hedrande och trevligt! Här ses en APC (bandgående trupptransportfordon) framkörd som blickfång utanför hans mäss. Entrén är mellan de färgglada lamporna till vänster.

I fredags hade vi vår egen avskedsmiddag för Dennis och ytterligare tre kollegor som åker hem de närmaste dagarna. Grillad get stod på menyn och vi dukade upp utanför vårt eget lilla HardRock.

Vedergällning

Den senaste veckan har varit minst sagt hektisk och bloggandet har fått stryka på foten. I mitt senaste inlägg uttryckte jag stark oro för hämndaktioner från Murle-stammens sida. Den har tyvärr besannats. Vi får nu rapporter om dagliga (eller nattliga, snarare) attacker mot byar som bebos av Lou Nuer-folket. Det innebär också att våldet kryper allt närmare Malakal-basens egentliga ansvarsområde, Upper Nile State.

De unga frustrerade männen går tämligen urskiljningslöst fram, beväpnade med AK 47:or och machetes. Som alltid är det kvinnor, barn och gamla som är mest sårbara och drabbas hårdast. Från UNMISS sida gör vi vad vi kan, med de relativt begränsade resurser vi har, för att skydda och undsätta civilbefolkningen. Givetvis finns också ett nära samarbete med myndighetspersoner och de NGO’s som vågar vara kvar. Läkare Utan Gränser (MSF) är en av dem och de gör ett fantastiskt bra jobb.

Byn Duk Padiet utsattes för veckans hittills värsta hämndattack i måndags kväll. Jag har noterat att händelsen kortfattat nämnts även i svenska media. Ett 50-tal människor dödades och många skadades. Vi lyckades få in ett team redan på tisdagmorgonen där två nära kollegor till mig höll i trådarna. Insatsen inriktades helt på evakuering av skadade och totalt flögs 30 personer ut till lokala sjukhus.

Min huvudsakliga uppgift har varit att koordinera vårt arbete från basen här i Malakal men i torsdags fick jag möjligheten att ge mig ut på fältet. Jag ledde en patrull till Lankien, vilket är en av centralorterna i det område som nu är i fokus. Läget var för stunden lugnt fast spänt och vi hade flera bra samtal med personer på plats. Men även om jag genuint känner att FN-närvaron verkligen uppskattas och spelar roll så går det inte att komma ifrån en viss känsla av otillräcklighet…

Jag hoppas få återkomma med mer positiva inlägg efterhand men sedan julhelgen är det dessvärre så här vår vardag ser ut. Nedan följer lite bilder, samtliga tagna av kollegorna som var på plats i Duk Padiet i tisdags.

Första hjälpen.

Evakuering av skadade.

Min kollega från Fiji samtalar med lokala ledare.

Uppskattningsvis 70-75 hyddor brändes ner och marknadsplatsen förstördes.

En av ca 30 nygrävda gravar som observerades.

Mediciner till Haat

Igår tog jag täten för en patrull med tydlig humanitär inriktning. Vi bistod myndigheterna med att transportera 34 lådor medicin och medicinsk utrustning till byn Haat i nordvästra Jonglei State. Läget i det våldshärjade sydöstra Jonglei State återkommer jag till längre fram.

Haat ligger ca 50 minuters helikopterflygning från Malakal. Området är helt omgärdat av vattendrag och träskmark och därför oerhört svårtillgängligt med varje annat transportmedel. Det finns ingen skola, ingen marknadsplats, ingen klinik… Närmaste ”centralort” ligger ca 4 dagar bort, till fots. Därtill saknar man helt kommunikationer i form av telefon eller radio. Så ser livsvillkoren ut för många människor på den sydsudanesiska landsbygden.

Hur som helst var vår ankomst synnerligen välkommen och en Community Health Worker (sjuksköterska, ungefär) tog stolt emot leveransen. Han lovade också säkerställa att medicinerna kommer andra närliggande byar till del. Det kändes förtroendeingivande och bra.

Lådorna invägda och på väg ut till helikoptern.

Här har vi just landat i Haat och arbetet organiseras.

Alla hjälper till. Eller, ja… Det är kvinnor och barn som står för bärandet.

Efteråt satte vi oss ner för att prata om säkerhetsläget och tillvaron i övrigt.

I patrullen ingick även en poliskollega och vi tog bland annat en titt på den mycket provisoriska fängelselokalen.

Hur är då läget om vi förflyttar fokus några tiotals mil sydost ut? Det positiva är att striderna klingat av och att den stora massan av anfallande Lou Nuer-män nu rör sig norrut, hemåt. Det innebär inte att faran på något vis är över. Tvärtom är det mycket sannolikt att vi inom kort får se hämndaktioner från Murle-stammen och historiskt sett brukar de vara mycket blodiga.

Det finns också ett akut behov av humanitär hjälp till det drabbade området. Omkring 60000 människor uppskattas ha tvingats på flykt och många har absolut ingenting att återvända till, eftersom allt är nedbränt. Sydsudans regering, olika FN-organ och hjälporganisationer försöker nu kraftsamla för att få undsättning till stånd men utmaningarna är gigantiska.

Ett land i brand

Det är fortsatt mycket oroligt i sydöstra Jonglei State och situationen är långt ifrån under kontroll. Presidenten talar om undantagstillstånd och han har nu beordrat ett betydande antal soldater och poliser till området. Bilderna nedan är tagna från en FN-helikopter för någon dag sedan.

Beväpnade män från Lou Nuer-stammen på väg att inta byn Pibor (vilket nu också skett). Totalt sträckte sig kolonnen över en yta på mer än 5 km. Notera också att de driver boskap med sig.

Hyddor sticks i brand allteftersom männen avancerar. Flertalet invånare i området är på flykt och kommer inte ha mycket att återvända till - om det ens någonsin blir möjligt...