Galenskap i stort & smått

Att Försäkringskassan betraktar skadestånd för vistelse i förintelseläger som retroaktiv ersättning för arbete är ren och skär galenskap. Jag skulle också önska att vi slapp belasta rättssystemet med detta men i den uppkomna situationen hoppas jag förstås att regeringsrätten landar i ett beslut där juridiken och det sunda förnuftet möts.

Från Gotland kommer rapporter om en annan typ av galenskap. Kommunens mycket lovvärda beslut att öppna en husvagnscamping för hemlösa på det gamla P18-området har mötts av våldsamma protester. Jag läser:

"Ungdomarna drog kraftiga spännband runt var och en av husvagnarna, medan de boende var kvar där inne. Med andra ord, man gjorde de boende instängda. Därefter besköts husvagnarna med raketer, både mot husvagnarna och i luften. Dessutom sparkade ungdomarna sönder lås och dörrar till de husvagnsboendes gemensamma toalett- och duschutrymmen i intilliggande byggnader, och elkablar kopplade till husvagnarna slets sönder. Utöver detta trakasserades de som bor i husvagnarna av allmän buskörning med bilar och av skrik och skrän."

Jag vill gärna tro att det inte har skett. Inte på Gotland, inte i Sverige överhuvudtaget. Men det har det. Nu gäller det att återställa säkerhet, ordning och de boendes värdighet. Positivt är i alla fall att kommunens tjänsteman verkar ha insett var grundproblemet ligger:

- Jag har viss förståelse för grannarnas oro, men om vi skulle flytta på campingen så gör vi det för de husvagnsboendes utsatthet, snarare än för de kringboendes oro, resonerar Per-Johan Fernström.

Levande historia - snart historia?

När jag var i 10-årsåldern arrangerade jag en frågesport för mina klasskamrater. Det var mitt bidrag till roliga timmen. En fråga har särskilt etsat sig fast;

"Vilken är gepardens favoritutsiktsplats?"

Rätt svar skulle vara "på en sten på en savann i Afrika". Och här var domaren sträng. Alla delkomponenter i svaret skulle finnas med. Geparder finns ju som bekant (?) inte på några andra kontinenter, de lever inte i djungeln och de klättrar inte i träd. Naturligtvis lyckades ingen av mina klasskamrater svara "rätt" på frågan. Besviket drog jag slutsatsen att deras kunskaper om geparder var undermåliga.

På motsvarande sätt tycks Forum för Levande historia resonera. Undersökningen om lärares erfarenhet av och uppfattning kring undervisning om förintelsen reser onekligen en del frågetecken om myndighetens trovärdighet. DN:s ledare idag är i sammanhanget utmärkt läsning.

Det är inte med glädje jag konstaterar detta. Tvärtom. Jag har tidigare försvarat Levande historias existensberättigande, även när det blåst. Men att slå fast att "många lärare saknar nödvändiga kunskaper för att på ett förtjänstfullt sätt kunna förmedla insikter om en av den moderna historiens viktigaste händelser" utifrån de detaljfrågor som ställts (jo, jag har läst dem!) känns helt enkelt inte seriöst.

Så vad göra? Nedläggningskrav vore förhastade. Krav på överintendentens huvud på ett fat är knappast heller särskilt konstruktivt. Däremot skulle jag oerhört gärna se att Riksrevisionen sätter tänderna i Forum för Levande historia och gör en ordentlig genomlysning av verksamhet, styrning och resultat.

43 årliga miljoner kronor (2007) bör kunna göra bättre folkbildande nytta än att gå till beställningsverk som enbart synes syfta till att framhålla myndighetens oumbärlighet. Fortsätter det på den inslagna vägen är jag rädd att man gräver sin egen grav.