Föredettingars försvarsdebatt

På senare tid har flera förvirrade utspel gjorts i försvarsdebatten. Inte sällan med före detta yrkesmilitärer som upphovsmän och med ett stänk av nostalgisk bitterhet i tonen.

Först ut - och med dårens envishet - var gamle översten Bo Pellnäs. Hans övertygelse är att militär närvaro på Gotland är av yttersta nödvändighet. Den tesen har han försökt leda i bevis på debattplats i bland annat SvD och i Världen idag.

Inte så att jag skulle ha något emot ett regemente på Gotland. Tvärtom. Men det är knappast den viktigaste säkerhetspolitiska slutsatsen vi har att dra. Dessutom förlorades denna kamp redan i samband med försvarsbeslutet 2004. Att försöka vrida klockan tillbaka är inte särskilt konstruktivt.

Näste man ut var förre generallöjtnanten Johan Kihl. Tillsammans med ett par konsulter slog han fast följande på Brännpunkt igår:

"Pengarna räcker inte till att satsa internationellt och samtidigt behålla ett trovärdigt försvar hemma. [...] Regeringen bör alltså skjuta på beslutet att satsa på en ny EU Battle Group 2011 tills vi fått ett försvar med balans mellan det nationella och det internationella."

Denna motsättning finns inte (även om budgetfrågan givetvis har viss relevans). Vi ska ha ETT försvar. Inte ett för hemmabruk och ett för bortabruk. Det handlar alltså om att skapa och upprätthålla förmåga att lösa olika typer av uppgifter beroende på vad situationen i omvärlden för stunden kräver.

Så idag ger sig försvarsutskottets ordförande in i debatten med krav på tredubbling av antalet värnpliktiga. Det är just antalet i sig som lyfts fram som ett självändamål. Vilka uppgifter soldaterna ska lösa förblir oklart. Anders Karlsson (s) är förvisso ingen föredetting men lite mer analys skulle jag ändå önska av en person som aspirerar på försvarsministerposten.

Och det leder oss givetvis in på Sten Tolgfors roll. Om inte försvarsdebatten ska spåra ur fullständigt krävs att han nu visar politiskt ledarskap på en helt annan nivå än vad som hittills varit fallet. Förvirring måste bytas mot färdriktning och det folkbildande inslaget ska i sammanhanget inte förringas.

Jag tror dessutom att tiden är den rätta. Intresset för försvars- och säkerhetspolitiska frågor är större än på länge - inte minst mot bakgrund av vad som sker i Georgien. Men ingen vinner på att diskussionen leds av ex-militärer med fast förankring i en tid då den egna karriären tog slut!