International Mandela Day

Jag vet. Det är inte särkilt unikt... Men jag är en stor beundrare av Nelson Mandela. Hans kamp för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter överträffar det mesta i modern historia.

Idag fyller han 92 år och det sammanfaller med det första officiella firandet av International Mandela Day. Frihetskämpens egen önskan är att vi alla ägnar 67 minuter av vår dag till en god gärning. Det är en minut för varje år som Mandela själv gav den politiska människorättskampen.

Mina 67 minuter kommer bli läsning av Sudan-litteratur. Dit bär det av i januari och som bekant saknas inte utmaningar där heller.

Vardag igen

Afghanernas tillvaro har sett klart annorlunda ut de senaste dagarna. Utöver torsdagens val har man högtidlighållit Independence Day (självständighet från britterna) och firat inledningen av Ramadan. Däremellan har det också varit fredag vilket ju innebär ordinarie helgdag i den muslimska världen. Men idag är det alltså vardag igen och det mesta återgår till det vanliga, även om fastemånaden förstås sätter sin prägel.

Vad gäller valet tycker jag att afghanerna har all anledning att känna sig stolta. Helhetsintrycket är försiktigt positivt. Preliminära siffror spår ett valdeltagande på ca 40-50% och farhågorna om utbrett våld och systematiskt valfusk har inte besannats. Därmed inte sagt att allt varit lugnt och friktionsfritt. Valprocessen är inte heller över eftersom röster fortfarande räknas och valsedlar transporteras kors och tvärs över landet, med slutdestination Kabul.

Även denna del tycks dock gå över förväntan. Officiella källor uppger att ett någorlunda säkert valresultat kommer tillkännages på tisdag vilket är en vecka tidigare än beräknat. Får Karzai eller någon av utmanarna över 50% av rösterna? Om inte blir det en andra valomgång efter Ramadan. Klart spännande tider!

På väg

De senaste två veckorna har vi varit inblandade i tre allvarligare incidenter. Jag är oerhört glad över att kunna konstatera att vi klarade oss ur även den senaste utan personskador bland de våra. Samtidigt växer insikten om att det inte kommer gå lika bra hur länge som helst.

Vi känner oss också ganska övertygade om att trycket mot oss kommer vara fortsatt högt. Inte minst hänger det ihop med valen den 20 augusti. Vår tydligt definierade uppgift är att stödja den afghanska polisen och militären så att valen kan genomföras på säkrast möjliga sätt.

Igår hade jag möjlighet att följa med ut till Sar-e-Pol som är den mest avlägset belägna provinsen vi arbetar i. På grund av kameratekniska skäl (som jag nu lyckats lösa, alldeles själv...!) blev bilderna få men här följer i alla fall några.



Ju mer vi närmar oss Sar-e-Pol, desto mer ökenlikt blir landskapet.



Vi kan också konstatera att solen och värmen är tillbaka efter en (!) dags uppehåll.



Framme, efter stopp även i Sheberghan. En god lunch väntar.



Våra Provincial Offices (PO) är inte stora men fyller en viktig funktion. Närheten till lokalbefolkningen är en helt annan än inne på Camp Northern Light.



Om några dagar bär det av hem på leave - men sedan kommer jag gärna åter!

Röster ska förtjänas, inte köpas!

Bravo! Efter en vecka har 140.000 svenskar förtidsröstat i EP-valet. Det är en fördubbling mot 2004. Låt oss hoppas att trenden står sig - det är demokratin värd.

Samtidigt har Aftonbladet dragit igång en kampanj som bygger på att köpa människors röstvilja. Det känns extremt osmakligt. Överför tanken till kommande val i Afghanistan, där jag just nu befinner mig, och de flesta inser hur absurd idén är. Röster ska förtjänas, inte köpas!

Hjälplöse Sällström

Sven-Olof Sällström är Sverigedeomkraternas toppkandidat i EP-valet. Ekot avslöjar idag att han inte röstat i något av de tre senaste valen till Europaparlamentet. Sällström själv förklarar:

–Jag var inte tillräckligt engagerad. Det var ingen som sa åt mig att, du behöver gå och rösta nu för att vi ska få rätt personer i parlamentet.

Hmmm - låt mig se... Sällström är dryga 40 år gammal och har varit medlem i flera olika politiska partier sedan decennier. Och han behöver fortfarande någon som håller handen hela vägen till vallokalen...?

Jag kan förstå att många känner sig dåligt införstådda med hur EU påverkar vår vardag och hur vi kan påverka EU. Däri ligger en stor pedagogisk utmaning, både nu och för framtiden. Men av någon som aspirerar på en plats i parlamentet tror jag att de flesta förväntar sig rätt mycket mer av insikt och framåtanda. Sällström ser ut att bli ett sänke för sitt SD. I mitt tycke har han effektivt diskvalificerat sig själv som trovärdig kandidat!

Löprundor och storpolitik

Camp Northern Lights har nu varit mitt hem i snart två veckor. Sakta men säkert börjar ett vardagsliv ta form. I det ingår träning. Hittills har jag avverkat 11 löprundor á 5 km, i huvudsak i gryningen. Det är en fantastiskt skön start på dagen!

Med den verklighet som råder i vårt närområde är det inte heller särskilt svårt med motivationen till att hålla sig i form. Vi har ständigt en säkerhetssituation att hantera och inför valen i augusti ställs det ytterligare på sin spets. Vårt uppdrag är att tillsammans med afghansk miltär och polis skapa säkrast möjliga förutsättningar för både kandidater och väljare att utöva sina demokratiska rättiigheter.

Till det kommer ett mycket besvärligt humanitärt läge just nu. Bakgrunden är svåra översvämningar i flera av de provinser vi ansvarar för. FN-samordnare i området flaggar för behov av omfattande hjälpinsatser från det internationella samfundets sida.

Storpolitiskt påverkas vi också indirekt av det allt mer spända läget i Pakistan. Allt hänger ihop i en regional kontext. Expressens Anna Dahlberg konstaterar på gårdagens ledarsida att "Det är inte omvärldens närvaro som är problemet i Afghanistan. Det är vår frånvaro." Jag kan bara hålla med. Jag välkomnar också varmt det toppmöte mellan EU och Pakistan som nu planeras.

Europadagen - väl värd att fira!

Europadagen - jag undrar hur många som egentligen känner till att den infaller idag...? Ett år som detta borde Europafrågan i Sverige vara mer levande än någonsin. Vi har ett EP-val mindre än en månad bort och ytterligare några veckor senare tar vi över ordförandeklubban i EU. Ändå är det så tyst...

Jag tycker att Europadagen är väl värd att fira med pompa och ståt. Den har sin historiska uppkomst i att dåvarande franske utrikesministern den 9 maj 1950 förde fram den så kallade Schumandeklarationen. Syftet var att ena Europa och skapa förutsättningar för långsiktig fred.

EU som fredsprojekt har varit - och är - fantastiskt framgångsrikt. Låt oss vara stolta över det! Men jag vill också bygga vidare. 17 europeiska länder och ca 230 miljoner européer står fortfarande utanför EU-gemenskapen. Vissa av egen fri vilja, andra otåliga att komma in. Oaktat vilket vill jag se ett EU med dörren öppen mot resten av världen. Nya murar är inte lösningen, vare sig inom eller utom den egna kontinenten.

Jag ser också EU som en plattform för att stärka mänskliga rättigheter. Här finns det oändligt mycket kvar att göra. Det handlar om så grundläggande frågor som kvinnors rätt till abort, erkännande av ursprungsbefolkningar och hbt-personers rätt att leva sina liv i öppenhet. Det är en ständigt pågående kamp som vi aldrig får svika.

Det minsta vi alla kan göra är att rösta den 7 juni. Röstningsinstrumentet är alldeles för viktigt för att slarvas bort. En väl fungerande demokrati är själva basen för fredlig samexistens och mänskliga rättigheter. Ännu ett svenskt röstdeltagande på mindre än 40% vore inget annat än ett stort misslyckande.

Den rätt vi tar för given offrar andra sina liv för. Jag ser det själv på nära håll i Afghanistan just nu. Den 20 augusti går denna bräckliga demokrati till sitt andra fria val i modern tid. Vägen fram kommer inte att bli enkel. Jag träffade senast för någon dag sedan en kvinna som vill men inte vågar ställa upp som kandidat till det regionala provinsrådet. Om inget annat så för hennes skull är det värt att pallra sig upp från sofflocket den 7 juni!

Om två tredjedelar

Läsare av denna blogg vet att jag är djupt engagerad i Sydafrikas framtid. Jag gläds förstås därför över beskrivningen av gårdagens val som en "stor och fredlig framgång".

Rösterna räknas nu som bäst och det riktigt intressanta är huruvida ANC kommer få två tredjedels majoritet eller inte. Skulle man lyckas med det får Jacob Zuma möjlighet att dribbla med konstitutionen vilket vore djupt olyckligt. Jag håller således tummarna för att de första indikationerna står sig hela vägen ut... Ur sydafrikansk media nu på morgonen;

Although it's still early and only 2,6 million votes have been tallied nationally, the ruling party has received 62,5% of the counted votes nationally, with its closest rival being the Democratic Alliance which has received just over 20% of the votes.

Att rösta är frihet

Idag går uppemot 23 miljoner sydafrikaner till rösturnorna. Det är verkligen en glädjens dag! Sydafrika har bara haft öppna och fria val sedan 1994, efter apartheidregimens fall.

För första gången finns också COPE - Congress of the People - som en verklig utmanare till ANC. Allt tyder ändå på att Jacob Zuma med betryggande majoritet kommer ta hem valet för sitt ANC och därmed bli landets nästa president.

Oaktat vad vi eventuellt tycker om honom och hans förflutna förtar det inte den härliga känslan av demokratins kraft. De fri- och rättigheter som vi här hemma så lätt tar för givna tvingas andra fortfarande ge sina liv för. Jag menar därför att rösta inte bara är en möjlighet. Det är snudd på en skyldighet. Nästa gång det gäller är den 7 juni!

Bönhörd

Igår bloggade jag både om kommande val i Sydafrika och om en önskan att få läsa mer av Anna Koblancks rapportering i DN. Idag blev jag "bönhörd". Den som till äventyrs delar mina intressen kan med fördel ta del av artiklarna här och här.

Live your dream

Jag är ledig några dagar och har tagit stugan utanför Hällefors i besittning. För mig finns nog ingen plats som är mer lämpad för eftertanke.

För snart 10 år sedan började jag drömma om ett framtida liv i Sydafrika. Numera har jag även en underbar man att leva den drömmen med. Sydafrika är ett fantastiskt land, inte minst genom sin nutidshistoria. Resan från apartheid till demokrati och motor i den afrikanska unionen är overkligt häftig.

Nästa vecka går Sydafrikas 48 miljoner invånare till öppna och fria val. Det är givetvis inte helt okomplicerat. Som den unga demokrati man är har ANC intagit en närmast enpartiliknande ställning och dess nya ledare, Jacob Zuma, omgärdas av allehanda korruptionsanklagelser (i vilka Sverige för övrigt figurerar flitigt...). Likväl förväntas han bli landets näste president och det bör vi konstruktivt förhålla oss till. Personligen håller jag ändå tummarna för COPE, Congress of the People, i ännu några dagar.

För egen del är detta också en stor dag. Nyss undertecknade vi köpehandlingarna för lägenheten i St Lucia, norr om Durban. Jag inser förstås att vi är extremt lyckligt lottade som fått denna chans. Samtidigt är det inget att be om ursäkt för. Vi har själva jobbat ihop slantarna (eller åtminstone till förtroendet för bankkrediten...) utifrån en gemensam målmedvetenhet. Det gäller att våga leva sin dröm!

En annan dröm jag har är om ett enat Europa. Dela den gärna med mig! Jag kandiderar i valet till Europaparlamentet för centerpartiets räkning. Men oaktat sympatier är det viktigaste att rösta överhuvudtaget. Jag är rätt säker på att våra vänner i Sydafrika håller med om det.

Polisiär härdsmälta

"Den lille apajäveln. Ska jag göra han steril när jag får tag på honom?"

Orden kommer från en av de poliser som arbetade i samband med Rosengårdskravallerna i december. Flera direkt rasistiska uttalanden finns på den film som poliserna själva tog inifrån sin buss. Det rapporteras i bland annat Sydsvenskan och TV-nyheterna nu på morgonen.

Att de berörda polismännen ska ställas till svars är självklart. Jag menar dessutom att de borde stängas av under den tid som utredningen pågår. All min erfarenhet säger mig också att den här typen av språkbruk inte handlar om en tunga som slinter i stridens hetta utan står för något betydligt djupare.

Slående är också att sanningen rullas upp först nu när filmen används som bevisning mot en av upprorsmakarna och därmed når offentligheten. Trots att mängder av begåvade människor rimligen har sett och hört filmen under snart två månaders tid har ingen reagerat. Och de direkt inblandade kollegorna har förstås tigit som muren. Det är i alla fall vad jag tror.

ÖB brukar säga att "ingen ledarskapssituation är så svår att man ska behöva kränka andra människor". Det är klokt. Polis och militär har en särställning i samhället då vi med vapenmakt har att skydda (alla!) enskilda medborgare, vår demokrati och de världen den vilar på. Malmöpolisernas attityd står i direkt konflikt med detta uppdrag.

Jag ser därför fram emot en prövning. Vid sidan av den hanteringen hoppas jag också att ledningen tar initiativ till en mer övergripande intern diskussion om värdegrund och förhållningssätt. Att isolera frågan till enstaka "rötägg" är sannolikt inte särskilt konstruktivt.

Congress of the People

Jag har just avverkat mitt första träningspass som 40-åring. Det blev 25 minuter på löpbandet i bra tempo. Än finns det hopp för gubben...!

Jag noterar också att jag numera delar födelsedag med en spännande politisk kraft i Sydafrika. DN rapporterar:

Temperaturen steg avsevärt i sydafrikansk politik på tisdagen då det nya politiska partiet Cope, Congress of the People, officiellt lanserades i staden Bloemfontein, med sikte på att utmana regeringspartiet ANC i valet nästa år.

Copes politiska ideologi och program är ännu något oklara, men de nyvalda ledarna ställde sig på tisdagen bakom den marknadsinriktade ekonomiska politik som fördes under Mbekis regering, lovade att arbeta för kvinnors rättigheter, utveckla landsbygden, och verka för en "sann multikulturalism" i Sydafrika. Tre av partiets fem högsta poster hålls av kvinnor, de två högsta ledarna är dock båda män.

ANC har betytt allt för Sydafrikas utveckling från statsledd rasism till en hyggligt väl fungerande demokrati. Men att i praktiken upprätthålla ett enpartisystem är förstås inte gångbart i längden. Dessutom känner jag oro inför Jacob Zumas person och ledarskap.

Det är därför med stor glädje jag välkomnar och lyckönskar Copes inträde på Sydafrikas politiska scen!

Demokrati á la SD

"Sverigedemokraternas partistyrelse beslutade idag att fastställa toppkandidaterna till valet till Europaparlamentet."

Så lät det från SD-håll i lördags. Förvånad över enigheten? 4 av 10 kandidater sitter själva i partistyrelsen...

Nåja - var och en efter sin förmåga. För mig vittnar det om ett i grunden smalt och mycket elitistiskt parti.

Hederskompetens

Nu har jag äntligen löst mitt medlemskap i Stockholms centerkvinnor. Det känns bra. Jag gillar det politiska drivet hos ledarduon, Catrin och Stina. Fortsätt så!

Igår kväll sattes fokus på hedersrelaterat våld mot kvinnor. Kickis Åhré Älgamo delade engagerat med sig av sina kunskaper och erfarenheter, bland annat från polisen.

Det som främst slog mig är hur viktigt det är att vi lär oss känna igen hederskulturers symbolik och subtila språk. Att kunna ställa de rätta frågorna - men också att undvika de farliga - kan utgöra skillnaden mellan liv och död för utsatta personer.

Hederskompetens är viktigt ur en annan aspekt också. Och det är att vi lär oss utgå från individer och situationer - inte från kollektiv. För det är förstås inte så att alla som kommer från vissa länder eller folkgrupper per automatik också omfattas av en hederskultur. Generaliseringar är alltid av ondo.

Utmaningen ligger i att inte hamna i en retorik av "vi och de". Underförstått; vår kultur är lite bättre, deras lite sämre. Samtidigt måste vi med kraft fördöma yttringar och beteenden som strider mot demokratiska värderingar och grundläggande mänskliga rättigheter. Sådant kan aldrig ursäktas med hänvisning till vare sig kultur eller religion.

Det innebär ibland en hårfin balansgång. Men gårdagens pass gjorde mig övertygad om att ökad hederskompetens är ett ovärderligt verktyg.

Sd:s väljarsvek

I valet 2006 plockade Sverigedemokraterna mandat i 144 av landets kommuner. Men många stolar gapar tomma. Enligt Expos granskning från i höstas saknar man företrädare i 21 av dessa, alltså en av sju!

SvD rapporterar i helgen att partiveteranen Johan Rinderheim lämnar Sd efter interna motsättningar. Därmed blir han politisk vilde i Nynäshamns kommunfullmäktige och vi adderar ytterligare en kommun till listan över bortkastade Sd-röster. Väl förvaltat förtroende...?

Sd i medvind?

I gårdagens NA/Bergslagsposten toppade man med nyheten om Sverigedemokraternas opinionsframgångar. Enligt en väljarundersökning som partiet själv beställt skulle det nu vara raka spåret till Riksdagen.

Därtill planeras det för lokalavdelningar i ett antal kommuner i Örebro län. (Dock inte Hällefors ännu så länge och det är ju alltid något!) Sd:s trackrecord på det kommunpolitiska området är ju annars inget som imponerar. Många stolar gapar tomma i landets fullmäktigesalar och antalet förslag är få. Personligen kan jag tycka att vår svenska demokrati förtjänar betydligt bättre än så.

Likväl måste risken för att missnöjesyttringar kommer Sd till godo i nästa val tas på största allvar. Vi som tror på en annan världsbild än Åkesson & co måste ta varje tillfälle till debatt - såväl på riks- som lokalplanet. Tanken på ett nytt Ny Demokrati förskräcker. Jag lovar försöka dra mitt strå till stacken!

Stort & smått från veckan som gått

Så ska jag då försöka återuppta bloggandet efter en härlig minisemester i Aten. Det har onekligen varit fascinerande att få röra sig bland mångtusenåriga byggnadsverk och att känna in demokratins födelse!

Vad har då hänt i nyhetsflödet under tiden? Ja, jag konstaterar med glädje att ex-general Stigsson slutligen fått sparken. Låt oss hoppas att han har insikt nog att inte överklaga (även om jag tillåter mig att tvivla på just den detaljen...).

Vidare har socialdemokraterna presenterat en skuggbudget som bekräftar bilden av en opposition utan riktning och udd. Det är synd. Svensk politik skulle må bra av tydliga alternativ. Några fräscha utspel idag är väl knappast heller att vänta. Än så länge verkar traditon viktigare än visioner.

Även i Grekland uppmärksammades förstås familjetragedin i Österrike. Här hemifrån noterar jag en undersökning som visar att var femte ungdom menar att våldtagna kvinnor i någon mening får skylla sig själva... Otroligt skrämmande! På vilket sätt skulle exemplevis Elisabeth Fritzl vara medskyldig till de ofattbara övergrepp hon utsatts för?

Till sist lägger jag också märke till att SVT beslutat sig för att direktsända Englas begravning. Det är tydligen något som faller Siewert Öholm på läppen (och bara det borde ju stämma till eftertanke...). Själv känner jag stor tvekan inför det kloka i detta. Att exponera en familjs stora sorg låter inte som bra TV i mina öron.

Försvarsmaktens pris - del 1 (av 3)

Försvarsmakten beslutade igår att en soldat med nära anknytning till Nationalsocialistisk Front (NSF) ska få fortätta sin tjänstgöring i den Nordiska snabbinsatsstyrkan. Jag har tidigare uttryckt min stora besvikelse över detta beslut och ska i tre kommande inlägg fördjupa en del resonemang kring det pris Försvarsmakten nu riskerar att få betala.

Sammanfattningsvis handlar det om följande konsekvenser:

1. Förlorad trovärdighet
2. Sämre arbetsmiljö
3. Försvårad rekrytering

I detta första inlägg ska jag uppehålla mig vid trovärdighetsaspekten.

Försvarsmaktens yttersta uppdrag är att med vapenmakt värna demokrati och mänskliga rättigheter - i Sverige såväl som utomlands. Det är en oerhört komplex uppgift som ställer höga krav på omdöme och personlig mognad. Kunskap och förståelse för kulturella skillnader och människors olikheter är helt centrala delar av detta. Försvarsmakten driver också sedan flera år ett aktivt värdegrundsarbete i syfte att göra organisationen mer samspelt, målinriktad och operativt effektiv.

Högerextremism står i direkt strid med försvarets uppdrag och värdegrund. NSF är en organistion med djupt odemokratiska värderingar. I partiets punktprogram kan man bl a läsa om vikten av rasbiologiska skyddsåtgärder, dödsstraffets återinförande, utträde ur FN och främjande av genetiskt friska familjer. Man talar om att "omvälva samhället" och kräver fullständig lojalitet från sina medlemmar.

Förrförra försvarsministern, Leni Björklund, var tydlig. "Det ryms inga nazistiska värderingar i en verksamhet som ytterst syftar till att med vapenmakt försvara alla svenskar", sa hon i april 2006. Försvarsmakten uttrycker samma tydlighet i den policy mot främlingsfientlighet som antogs redan 2001. Där framgår att "Försvarsmakten skall engagera sig i kampen mot rasismen. Målet är att inom Försvarsmakten motverka etniskt grundad främlingsfientlighet och rasism."

Med gårdagens beslut uppstår ett klart besvärande glapp mellan ord och handling. Det skadar trovärdigheten rejält. Inte bara för ledarskapet - ytterst ÖB själv - utan också för vår förmåga att lösa fredsfrämjande uppgifter med den kvalitet svenska folket har rätt att kräva. Vi blir inte bättre på en patrullering i Afghanistan eller Tchad än vad vi är i fikarummet eller på kaserngården här hemma!