Försmak av Afghanistan

Jag förbereder mig som bäst inför kommande utlandsinsats i Afghanistan. Igår kväll innebar det en traditionell afghansk middagsbjudning. Sittande på golvet och ätande med fingrarna intog vi en kryddig specialitet med ris, lammbiffar och grönsaker som basråvaror. Klart gott!

Till det kom trevlig samvaro med ett tjugotal exilafghaner som verkligen bjöd på sig själva och sin kultur. Idag fortsätter vi tillsammans genom olika moment och rollspel. Det är en ovärderlig hjälp inför de utmaningar som väntar under maj-december.

Hederskompetens

Nu har jag äntligen löst mitt medlemskap i Stockholms centerkvinnor. Det känns bra. Jag gillar det politiska drivet hos ledarduon, Catrin och Stina. Fortsätt så!

Igår kväll sattes fokus på hedersrelaterat våld mot kvinnor. Kickis Åhré Älgamo delade engagerat med sig av sina kunskaper och erfarenheter, bland annat från polisen.

Det som främst slog mig är hur viktigt det är att vi lär oss känna igen hederskulturers symbolik och subtila språk. Att kunna ställa de rätta frågorna - men också att undvika de farliga - kan utgöra skillnaden mellan liv och död för utsatta personer.

Hederskompetens är viktigt ur en annan aspekt också. Och det är att vi lär oss utgå från individer och situationer - inte från kollektiv. För det är förstås inte så att alla som kommer från vissa länder eller folkgrupper per automatik också omfattas av en hederskultur. Generaliseringar är alltid av ondo.

Utmaningen ligger i att inte hamna i en retorik av "vi och de". Underförstått; vår kultur är lite bättre, deras lite sämre. Samtidigt måste vi med kraft fördöma yttringar och beteenden som strider mot demokratiska värderingar och grundläggande mänskliga rättigheter. Sådant kan aldrig ursäktas med hänvisning till vare sig kultur eller religion.

Det innebär ibland en hårfin balansgång. Men gårdagens pass gjorde mig övertygad om att ökad hederskompetens är ett ovärderligt verktyg.

24 år sen sist

Ikväll ska vi gå på Dramaten. Det känns som första gången men fullt så illa är det faktiskt inte... Våren -84 gick jag ut 9:an och då bar det minsann av på skolresa till Stockholm. Vid sidan av obligatoriskt besök på Gröna Lund stod Ingmar Bergmans uppsättning av "Kung Lear" på programmet. Jarl Kulle hade visst huvudrollen men det är också allt jag minns.

Och nu är det alltså dags igen. Vi har fått presentkort av goda vänner och det förpliktigar förstås. Efter nogsamma studier av repertoaren fastnade vi för "Drottningens Juvelsmycke" av Carl Jonas Love Almqvist:

"Förtrollande, karismatisk och gäckande. Den androgyna skönheten Tintomara är en av den svenska litteraturens mest mytomspunna figurer. Nära två sekler efter att Carl Jonas Love Almqvist skrev mästerverket Drottningens juvelsmycke fortsätter hon att fascinera. Pjäsen utspelar sig före och under mordet på Gustav III och skildrar spänningen mellan den fria anden och samhällets normer. Tintomara speglar den eviga drömmen om den nya människan bortom ont och gott."

Det ska bli riktigt trevligt. Och dessutom ett klart skönt avbrott i tankar och debatt kring det könsneutrala äktenskapet. För övrigt väntar jag fortfarande ivrigt på respons från partikamrat Danielsson.