Diskrimineringsdravel

I förmiddags träffade jag ett hundratal elever på Björknäsgymnasiet i Boden. Vi hade ett bra samtal om hbt-frågor, mänskliga rättigheter och fördomar. Den typen av möten känns alltid lika stimulerande.

Jag konstaterar också att de ungdomar jag mötte var oändligt mycket mer verklighetsförankrade och reflekterade än dagens debattörer på Sidan 4 i Expressen. Herrar Rennerfeldt och Eriksson hävdar där i ytterst raljant ton att det utvecklats någon slags överkänslig diskrimineringskultur i Sverige. Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner" från i våras framstår jämförelsevis som ett under av saklighet och analys. Och det vill inte säga lite...

R & E skriver bland annat:

"Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga."

Intressant. Rätten till icke-diskriminering är en grundläggande mänsklig rättighet, stadfäst redan i FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna från 1948. Denna rätt till likvärdig behandling reduceras av skribenterna till "att hävda sin särställning". Det gör mig ledsen, trött och arg.

Herrarnas blåögdhet är häpnadsväckande. Att förneka förekomsten av strukturell diskriminering är synonymt med att förneka att kvinnor tjänar mindre än män, att Mustaffa har sämre chans än Magnus att kallas till anställningsintervju eller att många homosexuella fortfarande inte vågar vara öppna med sin sexuella läggning på grund av rädsla för omgivningens reaktioner.

Till detta kommer mer öppen form av främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism, det vill säga de fenomen som ger syre åt bland annat Sverigedemokraterna. Även inför detta tycks R & E både blunda och hålla för öronen. Det är väl enklast så. Då slipper man ju rannsaka sig själv.

Utmärkt, Linderborg!

Åsa Linderborg kommenterar idag Zarembas senaste DN-utspel. Jag bloggade om det i torsdags. Kanske kan vi göra varandra sällskap till Bahamas...?!

Zarembas nya fruktcocktail

Nu är Zaremba igång igen. I dagens DN blandar han inte bara äpplen och päron utan allsköns annat till en gigantisk fruktcoktail. Sin vana trogen kryddar han också anrättningen med godtyckliga 'exempel'. Vid en första anblick kan skapelsen möjligen te sig lockande men vid en närmare bekantskap inställer sig en besk eftersmak.

Dagens artikel gör anspråk på att sammanfatta debatten. I det ljuset ter det sig märkligt att att en delvis ny teori lanseras, nämligen "skolan som kundtjänst". Jag säger inte att den diskussionen är ointressant, bara att det blir än svårare att hålla isär begreppen.

Ursprungsteorin handlade om att samhället i allmänhet, och skolan i synnerhet, lider av lättkränkthet och anmälningsnoja. Denna utveckling skulle vara produkten av en förfelad och politiserad lagstiftning.

Tidigare har han försökt leda i bevis att Lagen om likabehandling i högskolan missbrukas. Det är grovt överdrivet. Totalt fick de fyra Ombudsmännen in 35 anmälningar med stöd av den under hela 2007. Det motsvarar ganska precis en per lärosäte. Hur ohanterligt låter det?

Nu övergår han till att förfasas över den nya Barn- och elevskyddslagen, vilken enkelt uttryckt är en antimobbningslag (d v s den tar inte enbart sin utgångspunkt i de skyddade diskrimineringsgrunderna). Zaremba skriver:

"I februari fick vi larmrapporten: nästan 500 anmälningar till Skolverket om 'kränkande behandling'."

Och visst är det alarmerande att så många barn och unga upplever sig utsatta i sin vardag. Men det är inte Zarembas oro. Det han finner problematiskt och missvisande är i stället den oerhörda anmälningsfrekvensen ("anarkin på kränkthetens område").

Vakna upp, säger jag! Finns det verkligen någon som på allvar tror att 500 mobbade skolungdomar är en överdrift...? Jag gör det i alla fall inte. Tvärtom - mörkertalet är sannolikt stort. Att vi har en lagstiftning som tar dessa problem på allvar borde vi vara stolta över, snarare än att försöka skjuta den i sank med soppa kokad på en spik!