I förmiddags träffade jag ett hundratal elever på Björknäsgymnasiet i Boden. Vi hade ett bra samtal om hbt-frågor, mänskliga rättigheter och fördomar. Den typen av möten känns alltid lika stimulerande.
Jag konstaterar också att de ungdomar jag mötte var oändligt mycket mer verklighetsförankrade och reflekterade än dagens debattörer på Sidan 4 i Expressen. Herrar Rennerfeldt och Eriksson hävdar där i ytterst raljant ton att det utvecklats någon slags överkänslig diskrimineringskultur i Sverige. Maciej Zarembas artikelserie "Först kränkt vinner" från i våras framstår jämförelsevis som ett under av saklighet och analys. Och det vill inte säga lite...
R & E skriver bland annat:
"Diskrimineringskulturen ger olika grupper grund för att hävda sin särställning utifrån den offerroll som ges dem. Den ena gruppen kan hävda att man är mer skyddsvärd än den andra och att man upplever sig mer kränkt än någon annan. Intoleransen frodas och anspråken på omgivningens anpassning blir närmast omåttliga."
Intressant. Rätten till icke-diskriminering är en grundläggande mänsklig rättighet, stadfäst redan i FN:s allmänna förklaring för de mänskliga rättigheterna från 1948. Denna rätt till likvärdig behandling reduceras av skribenterna till "att hävda sin särställning". Det gör mig ledsen, trött och arg.
Herrarnas blåögdhet är häpnadsväckande. Att förneka förekomsten av strukturell diskriminering är synonymt med att förneka att kvinnor tjänar mindre än män, att Mustaffa har sämre chans än Magnus att kallas till anställningsintervju eller att många homosexuella fortfarande inte vågar vara öppna med sin sexuella läggning på grund av rädsla för omgivningens reaktioner.
Till detta kommer mer öppen form av främlingsfientlighet, islamofobi och antisemitism, det vill säga de fenomen som ger syre åt bland annat Sverigedemokraterna. Även inför detta tycks R & E både blunda och hålla för öronen. Det är väl enklast så. Då slipper man ju rannsaka sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar