Mer sex på schemat

Sigbrit Franke överlämnade häromdagen sin utredning om en hållbar lärarutbildning. Dessvärre har hon missat (?) en utomordentligt central fråga vilket RFSU uppmärksammar på Brännpunkt idag.

"Sex och samlevnad är ett kunskapsområde som behöver professionaliseras. För att bli ett ämne med likvärdig och säkerställd kvalitet för alla elever måste det ses som just ett kunskapsämne, både beträffande den kunskap en lärare behöver och de kunskaper eleverna ska ha efter genomgången utbildning.

Detta är omöjligt så länge sex- och samlevnadsfrågorna inte är obligatoriska på lärarutbildningen."

Helt sant. Nu är det därför läge att påverka våra utbildningspolitiker. Jag har gott hopp om att det ska lyckas. Vad gäller Frankes inställning är jag dessvärre inte särskilt förvånad. Hon har tidigare sagt till tidningen Ottar att hon anser att sex och samlevnad är föräldrarnas ansvar och att skolan vid behov kan ta in experter från exempelvis Socialstyrelsen. Snacka om att sticka huvudet i sanden!

Igår skrev jag om SBAB:s räntesvek. Det föranledde signaturen "Sune" att anklaga mig för ekonomisk inkompetens i ett par kommentarer. Jag konstaterar hur som helst att flera seriösa bedömmare, bl a Maria Croft i DN, delar min enkla analys. Storbankerna måste ta ett större ansvar.

Normkritik + pedagogik = sant

I DN idag finns en klart inspirerande artikel om normkritisk pedagogik i skolan. En av de intervjuade lärarna, Pia Kangas, är en god vän till oss.

"- I dag ska vi prata om Folkhemmet.

Läraren Pia Kangas håller lektion om svensk historia för årskurs 2 på musikergymnasiet Rytmus i Stockholm. Hon läser ur Per Albin Hanssons tal om samhället som det goda hemmet som utgår från var och ens lika värde och berättar om hur den svenska offentliga sektorn växer fram. Sedan visar hon filmen 'Folkhemmets baksida' från Utbildningsradion. Eleverna får i uppgift att fundera på vilket folk folkhemmet byggs för. Vilka platsar inte? Och hur straffas de?

Att Pia Kangas ställer dessa frågor är ingen slump. Hon använder normkritisk pedagogik, vilket innebär att belysa och diskutera vilka normer som råder och hur de förändras. [...] Pia Kangas ritar en ram på tavlan och ber klassen berätta vilka som hamnade utanför. Resande, samer, judar, psykiskt sjuka, funktionshindrade, svarar klassen.

- Kan vi döma folkhemmet utifrån det vi vet nu? frågar Pia Kangas."

Att normkramarna Siewert Öholm och Carin Stenström kommer gå i taket är lika säkert som Amen i kyrkan. Det om något är bevis för att Pia och hennes kollega är på rätt spår.

Zarembas nya fruktcocktail

Nu är Zaremba igång igen. I dagens DN blandar han inte bara äpplen och päron utan allsköns annat till en gigantisk fruktcoktail. Sin vana trogen kryddar han också anrättningen med godtyckliga 'exempel'. Vid en första anblick kan skapelsen möjligen te sig lockande men vid en närmare bekantskap inställer sig en besk eftersmak.

Dagens artikel gör anspråk på att sammanfatta debatten. I det ljuset ter det sig märkligt att att en delvis ny teori lanseras, nämligen "skolan som kundtjänst". Jag säger inte att den diskussionen är ointressant, bara att det blir än svårare att hålla isär begreppen.

Ursprungsteorin handlade om att samhället i allmänhet, och skolan i synnerhet, lider av lättkränkthet och anmälningsnoja. Denna utveckling skulle vara produkten av en förfelad och politiserad lagstiftning.

Tidigare har han försökt leda i bevis att Lagen om likabehandling i högskolan missbrukas. Det är grovt överdrivet. Totalt fick de fyra Ombudsmännen in 35 anmälningar med stöd av den under hela 2007. Det motsvarar ganska precis en per lärosäte. Hur ohanterligt låter det?

Nu övergår han till att förfasas över den nya Barn- och elevskyddslagen, vilken enkelt uttryckt är en antimobbningslag (d v s den tar inte enbart sin utgångspunkt i de skyddade diskrimineringsgrunderna). Zaremba skriver:

"I februari fick vi larmrapporten: nästan 500 anmälningar till Skolverket om 'kränkande behandling'."

Och visst är det alarmerande att så många barn och unga upplever sig utsatta i sin vardag. Men det är inte Zarembas oro. Det han finner problematiskt och missvisande är i stället den oerhörda anmälningsfrekvensen ("anarkin på kränkthetens område").

Vakna upp, säger jag! Finns det verkligen någon som på allvar tror att 500 mobbade skolungdomar är en överdrift...? Jag gör det i alla fall inte. Tvärtom - mörkertalet är sannolikt stort. Att vi har en lagstiftning som tar dessa problem på allvar borde vi vara stolta över, snarare än att försöka skjuta den i sank med soppa kokad på en spik!