An Afghan voice

Det finns många uttolkare av det Afghanska folkets vilja i dessa dagar. Mest tvärsäker är kamrat Ohly som ju för övrigt aldrig satt sin fot i landet.

Efter de rödgrönas utspel om att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande om några månader skickade jag ett mail till en av mina afghanska vänner. Det här är svaret jag fick;

"As my point of view most Afghans wants or need the presence of ISAF in Afghanistan as long as the Afghan National Security Forces become able to maintain the security of all Afghans and our borders.

Building a strong and professional army in a country requires really long time, especially a country such as Afghanistan, which has passed 3 decades of war and conflict.

I am totally confident that with the help or support of our foreign friends from any nations around the world we can achieve our goals and commitments towards our country, which is of course peace, stability and development.

So my answer to this question is that presence of ISAF, especially Swedish PRT, is a MUST in Northern regions. IF the Swedish troops leaves us in the beginning of next year the result will be really bad and security will get worse in the Mazar."

Tänkvärt. För ordningens skull ska sägas att min vän inte står i någon som helst beroendeställning till ISAF och själv har valt att vara anonym.

När Ohly får diktera...

I förmiddags var jag på ett seminarium om förbättrat anhörigstöd för soldater i utlandstjänst. Det var bra och högst välkommet! Starkast intryck gjorde den danska psykologen Rikke Hogsted. Hon har satt barnens perspektiv i fokus och skapat en bok som hjälper till att att förklara och sätta ord på känslor för våra minsta anhöriga. Den har nu köpts in och översatts av Försvarsmakten. Själv hoppas jag kunna testa boken på mina kusinbarn (10 och 7 år) som kommer på besök till helgen.

Samtidigt som seminariet pågick på Armémuseum passade de rödgröna på att presentera sin Afghanistanstrategi. Kontrasten blir onekligen märklig, på gränsen till surrealistisk. Deras vilja att satsa mer på bistånds- och utvecklingsinsatser är inget att säga om. Det är däremot deras naiva - och i mina ögon ansvarslösa - idé om att påbörja en svensk truppminskning redan i början av nästa år för att slutföra den 2013.

Jag har nyligen upplevt verkligheten på nära och håll och vågar påstå att de rödgrönas prognoser är helt orealistiska. Vill vi inte skapa kaos måste ett successivt tillbakadragande styras av den faktiska utvecklingen på marken, inte av Lars Ohly. Nu har man dessvärre valt den omvända ordningen och det är bara att beklaga - å det afghanska folkets vägnar.

Personligen hade jag både hoppats och trott på mer av statsmannaskap från Mona Sahlins sida. Hon är klok och lyssnande och jag har mycket svårt att tro att dagens uppgörelse speglar den känsla hon tog med sig från sin egen Afghanistanvistelse nyligen. Jag kan förstås ha fel men jag tror ändå Mona om mycket bättre än så här.

Som en avslutning på programmet på Armémuseum fick vi en guidad visning av utställningen Fredssoldater. Den har funnits där i ungefär ett år och uppdateras ständigt. Vårt land en stolt tradition att leva upp till, delvis obekant för svenskar i allmänhet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök för den som har vägarna förbi huvudstaden! Men Lars Ohly har förmodligen inte varit där, på samma sätt som han inte satt sin fot i Afghanistan...



Läs gärna även hur Wiseman, Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren kommenterar det rödgröna beskedet.

Soldatyrket - ett förtroendeuppdrag

När jag gav mig in i diskussionen om sexköpssoldaternas framtid insåg jag förstås att det skulle bli ett eller annat mothugg. Men den etikett av "moralkonservatism" som anonyma kommentatorer försöker klistra på mig köper jag inte. For the record: Jag har en synnerligen liberal syn på sex, kärlek och relationer. Människors fria val måste alltid vara ledstjärnan, så länge de inte skadar andra.

I vanliga fall skulle jag alltså inte bli överdrivet upprörd över ett bordellbesök (även om jag anser att handel med människokroppar är en dålig idé). Saken är den att detta inte är ett vanligt fall. Soldatyrket är nämligen inte bara självuppoffrande och farligt. Det är också ett förtroendeuppdrag. Du är utsänd i det svenska folkets och det internationella samfundets tjänst för att värna fred, frihet och mänskliga rättigheter. Det kräver omdöme - i varje enskilt moment.

Ytterst handlar det om att vinna lokalbefolkningens respekt. Hela befolkningen - det vill säga kvinnor, män och barn. I den rollen är man inte särskilt trovärdig om man i grupp, bara några månader tidigare, utan större betänkligheter köpt kroppar för egen njutnings skull. Och dessutom i anslutning till tjänsten.

I min värld måste karantäntiden för den här typen av beteenden vara något längre än ett halvår. Om 1, 5 eller 18 av sexköpssoldaterna i detta nu sitter på ett flyg på väg till Afghanistan bör de därför erbjudas plats på vändande flyg hem. Så enkelt är det. Eller?

Expressen: Diska torskarna

Expressens ledarsida hakar på (apropå mitt förra inlägg från i fredags). Du hittar deras artikel här.

Nu återstår att se om någon vågar undersöka de eventuella/troliga kopplingarna till den förstärkningspluton som beger sig till Afghanistan i veckan som kommer... För mig är det kristallklart en fråga om ledarskap - och trovärdighet.

Sexköpssoldater till Afghanistan?

Pierre Schori skriver på DN Debatt idag om soldaterna som i somras firade en avslutad övning i Tyskland med att köpa sex på bordell. Många har uttryckt berättigad ilska över att det befintliga regelverket inte tycks medge någon som helst påföljd.

Pierre Schoris slutsats är att saken bör utredas vidare för att se om det kan finnas kopplingar till minderåriga. Jag känner mig klart tveksam till det rimliga och realistiska i det. Däremot anser jag att han har en annan - och viktig - poäng när han argumenterar för "att de 18 ska utestängas för all framtid från FN-tjänst eller annan utlandstjänst."

Just så. Och faktum är att Försvarsmakten sannolikt har möjlighet att visa handlingskraft precis i detta nu. Den förstärkningspluton på ca 30 personer som nästa vecka kommer skickas till Afghanistan är nämligen från den enhet som sexköpsgrabbarna tillhör. Utan att ha koll på individnivå misstänker jag att åtminstone några av soldaterna sammanfaller.

Nog borde det väl vara värt att följa upp...? Och ingen blir gladare än jag om jag har fel.

Kondoleanser

En dag som denna går förstås extra många tankar till Afghanistan, kollegerna där och alla anhöriga. Många är drabbade, både direkt och indirekt. Desto viktigare är det då att få känna att Sveriges närvaro faktiskt gör skillnad för det afghanska folket. Hur hopplöst det än kan verka.

På FS18:s blogg ges en bild av stämningsläget. Det finns också möjlighet att skicka kondoleanser via epost-adressen nedan. Gör gärna det.

swecon.afghanistan@gmail.com

Massör - man eller kvinna?

Här ovan syns samtliga tre generationers Gender Field Advisers i Afghanistan. Bilderna finns på kontoret i Mazar-e-Sharif och kommer förhoppningsvis bli en tradition!

En av de sista sakerna jag gjorde i min befattning var att ifrågasätta ett befintligt avtal mellan Försvarsmakten och Supreme, en underleverantör som tillhandahåller diverse arbetskraft på vår camp i Mazar-e-Sharif. Just detta unika avtal rör massagetjänster - i dess allra mest profesionella bemärkelse.

Men hur det än är så stipulerades att jobbet skulle utföras av MÄN. Endast. Därav min reaktion och skrivelsen har nu uppmärksammats av utländsk media, med start i The Local. Av läsarreaktionerna att dömma förstår jag att en del klarlägganden kan vara på sin plats... Jag ska försöka sammanfatta mina utgångspunkter kort:

* Massage är en oerhört välbehövlig tjänst bland soldater som dagligen bär på (illasittande) utrustning som väger omkring 50% av den egna kroppsvikten. Det handlar om att säkerställa stridsvärde över tiden.

* Soldater är både kvinnor och män.

* All den personal som anställs genom oss eller Supreme är kompetenta i sin YRKESroll, vare sig det handlar om kökspersonal, hantverkare, lokalvårdare - eller massörer/massöser.

* Supreme använder sig i stor utsträckning av arbetskraft från länder som Indien och Pakistan.

* Oavsett vem som i slutändan anställs är det helt centralt att förutsättningarna är könsneutrala. Säkerhetsprövningar (utifrån en kulturell kontext) görs i varje enskilt fall - vare sig den sökande är man eller kvinna.

* Det är ett självändamål att den betydande microekonomi som campen utgör kommer både kvinnor och män till godo. Just därför har vi också framgångsrikt anställt kvinnliga tolkar och öppnat upp vår lilla lokalmarknad för affärer drivna av kvinnor.



Nåväl; det är också tid för kontemplation... Och så här fridfullt är det en födelsedagskväll i stugan!

Hemkomsten

Ja, då börjar jag landa så smått i vardagen efter tiden i Utlandsstyrkan. Det ska förhoppningsvis också leda till ökad aktivitet här på bloggen! Nedan följer lite bilder från förra veckans hemkomstverksamhet.



Undertecknad uppställd på Armémuseums borggård - en väl vald plats att genomföra medaljceremoni på!



Delar ur FS17. Dessvärre var de sista kollegorna försenade från Afghanistan och anlände först på natten.



Försvarsminister Sten Tolgfors var på plats och talade väl till soldater och anhöriga.



Julbord på Livgardets mäss på kvällen och här syns mitt trevliga sällskap!



Och nu är jag i stugan utanför Hällefors... Bilden är tagen i morse vid 8-tiden.

Överlämning

Jag har nu varit tillbaks på svensk mark i några dagar. Var sak har sin tid och mina dryga sju månader i Afghanistan är till ända. Det känns bra även om det finns massor jag också kommer sakna - inte minst alla härliga människor!

Hur som helst känner jag mig väldigt nöjd med överlämningen till Ulrika, min efterträdare. Varmt lycka till, säger jag - 1325-arbetet vid PRT Mazar-e-Sharif är i mycket goda händer!!



Utsikt från den campens södra mur. Notera snön på bergstopparna...



Bild från Change of Command-ceremonin i måndags.



Jag och Ulrika - Gender Field Adviser nummer tre och fyra i Afghanistan.



Ett uppskattat besök vid vårt provinskontor i Sheberghan hanns också med under våra intensiva överlämningsdagar.



Sista mötet med de underbara affärskvinnorna, Shah Jahan och Shakila. På bilden även Friba Majeed, Director of Department of Women's Affairs i Balkh. Hon har varit en mycket god och uppskattad samarbetspartner!

Sandstorm

Vädret är nyckfullt nu och det svänger fort. Våra efterträdare hälsades exempelvis välkomna med ett rejält hällregn. Och för min personliga del har långkalsongerna åkt på...!

Häromdagen deltog vi vid bygget av en liten moské i en by som ligger mitt i öknen (se även föregående inlägg). Strax efter lunch blåste det upp...

Veckan som gått

Slutspurt! Så kan man nog bäst sammanfatta arbetsläget här. Det är full fart och igår anlände också min efterträdare. Härligt! Nedan följer ett litet collage som åskådliggör de senaste dagarnas aktiviteter för min del.



Lördag: Besök hos organisationen Youlduzlar, en liten lokal NGO som jobbar med stöd till utsatta kvinnor. Här upprättar vi en enkel sjuksköterskemottagning under en timme vilket blev mycket uppskattat.



Många av er där hemma har skickat ner paket med kläder den senaste tiden (TACK!!). Hos Youlduzlar delade jag framförallt ut en rejäl laddning som skänkts av Anna och Anette och deras familjer. Jag överlämnade förstås också de teckningar som några av sysslingbarnen där hemma ritat. En liten gåva kommer i retur...



Söndag: Vårt PRT har stöttat bygget av en liten moské i en by norr om Mazar. Jag följde med när slutmonteringen gjordes på plats. Dagen efter förrättades invigningen i närvaro av bland andra Aqutillah Ansari, chef för den Blå Moskén. Då passade vi också på att överlämna en symbolisk gåva (som jag fixat) i form av en personlig hälsning från Eva Dahlgren. Atiqullah råkar nämligen vara en hängiven beundrare av hennes musik - världen är liten!



Måndag: Jag åker ut till våra provinskontor i Sheberghan och Sar-e-Pol för att stämma av läget en sista gång. På vägen hem kör vi in i efterdyningarna av en IED-attack tidigare på dagen. Måltavlan denna gång var civila fordon men tack och lov skadades ingen människa allvarligt. Men långa köer blev det...



Tisdag: Sex kvinnliga kollegor, jag och skytteeskort ger oss av på fotpatrull till Women's Garden som ligger ca två kilometer norrut. Parken kommer inte öppnas för allmänheten förrän den 8 mars men igår invigdes den minigolfbana som vi skänkt. Utöver det har vi även hjälpt till med att förbättra säkerheten. På bilden ser vi sannolikt det första minigolfslaget någonsin i Afghanistan. Vid klubban: Friba Majeed som är chef för Department of Women's Affairs i Balkh-provinsen. Klart häftigt!

Idag uppmärksamms förstås the International Day for the Elimination of Violence against Women.

Nya tider

Det ska sägas först som sist: jag har haft en riktigt bra leave! Inte minst gäller det den avslutande helgen i London. Och till alla er som undrar (och eventuellt tvivlat?) kan jag meddela att Priscilla - the musical är en alldeles fantastiskt underbar föreställning!! Se den om ni får chansen.

Här på campen sjuder det av liv. På vägen ner reste jag tillsammans med förtrupperna ur FS18 och det märks tydligt att det är överlämningstider. För egen del innebar det redan igår kväll att jag fick flytta ut från den barack som varit mitt hem de senaste 7 månaderna och in i ett provisoriskt boende. Men det är helt OK. Idag gäller det att komma ikapp jobbmässigt och planera upp de sista två veckorna för mig och min efterträdare som kommer om några dagar.

Avslutningsvis vill jag rikta ett STORT TACK för alla kommentarer till mitt förra inlägg! De värmer. Jag kan också nämna att jag haft möjlighet att framföra motsvarande budskap till ett par lyssnande vänner i riksdagshuset.

Läs även gärna Johanne Hildebrandts artikel på Newsmill häromdagen.

Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.

Inför leave

Dagarna före leave hann jag med ett bra besök vid vårt provinskontor i Aybak. Som vanligt blev jag synnerligen väl mottagen. TACK - det uppskattas!



På tur med lokalt stationerade kollegor och tanken för dagen är att det ska genomföras skarpskjutning i ett grustag.



Vaktpost med utsikt. Av säkerhetsskäl ställs skjutningen in just denna gång.



Efter lunch i det fria bär det av till besök hos Shakila med familj. De har kommit att bli goda vänner till både mig personligen och PRT som helhet. Här ses lillflickan med gosedjur från Gotland i famnen. Måhända får hon behålla ett men resten kommer delas ut till de mer behövande barn som dagligen vistas där tillsammans med sina mammor.



Vintern är i annalkande och med den kommer nederbörden. De flesta som kan förstärker därför sina hustak med lera för att undvika läckage. Gyttjepölen på familjens bakgård fyller således en viktig funktion - inte bara för hönorna!



På väg ut och tillbaks till bilarna. Som alltid har de kollegor som stått vakt varit flitigt uppvaktade av nyfikna barn. Den sociala samvaron på utsidan är minst lika viktig som den som sker inne på mötena.

Butiksinvigningen - del 4(4)

Vägen fram till måndagens invigning har inte varit helt rak. Idén till butikerna föddes för drygt ett år sedan och ärvdes av FS16. Under vårvintern jobbade min företrädare febrilt med att få de rätta besluten på plats men det subtila motståndet visade sig svårt att bryta...

Det tog mig ytterligare ett par månader av förankringsarbete innan ett positivt beslut kunde fattas. Då befinner vi oss tidsmässigt i slutet av juli och det första spadtaget kan äntligen tas!



Slutet av juli - OCH september, skulle det sedermera visa sig...: Grunden är lagd.



Början av augusti: Två moderna containrar har kommit på plats och arbetet förefaller flyta fint.



Slutet av augusti: Så gott som klart, bara elinstallationer kvarstår...

... trodde vi. I september blir vi emellertid berörda av en uppseglande kontraktstvist om leveransen av de nya containrarna. De är betydligt fler till antalet än bara dessa två och diskussionerna förs långt över våra huvuden. Raskt fattar vi därför beslut om att byta ut containrarna till en annan modell. Allt som är byggt rivs och kvar finns bara betongbottenplattorna...



Slutet av september: Nya - fast äldre - containrar har letats fram (TACK Kent!) och återuppbyggnadsarbete pågår. Till sist får vi också elarbetena gjorda och damerna kan börja flytta in i mitten av oktober.



24 oktober, två dagar före invigningen. Fint, eller hur? Från min horisont var det definitivt värt allt slit!

Butiksinvigningen - del 3(4)

Nu finns även en artikel att läsa på Försvarsmaktens hemsida - du hittar den här.

Själv följer jag upp med lite närbilder på människor och möten i samband med måndagens öppningsceremoni. Samtliga foton är tagna av min kollega Fredrik.



Shakila.



Carl - en nöjd kund!



Anja och Nazanin.



Shah Jahan.



Möte.

Butiksinvigningen - del 2(4)

Här följer lite fler bilder från den formella delen av måndagens ceremoni.



En del av åhörarskaran samlad på marknadsområdet.



Kvinnor i glatt samspråk framför de nya butikerna.



Musikalisk närbild. Bland annat framfördes den mycket vackra Afghanska nationalsången.



Spontant tal av Sayed, Chef för Department of Trade and Commerce i Balkhprovinsen.



Jag och Tommi i samspråk med Sayed efter invigningen och stolta bärare av var sin Chapan.

Butiksinvigningen - del 1(4)

Ett av de projekt jag föresatt mig att ro i land är att öppna upp campens lilla lokalmarknad för butiker som drivs av kvinnor. Ursprungsidén väcktes för av min företrädare på FS15, Madeleine, och ett drygt år senare är vi nu äntligen i mål! Därmed får inte bara män möjlighet att dra nytta av den köpstarka målgrupp som vår personal utgör.

I måndags eftermiddag förrättade vi högtidlig invigning i en härlig blandning av tal, musik och gränsöverskridande mingel. Förbandet och de nya affärskvinnorna, Shah Jahan och Shakila, fick också ta emot två prominenta hälsningar hemifrån. Både ÖB, general Sverker Göranson, och näringsminister Maud Olofsson hade skickat skriftliga välgångsönskningar. Stort TACK för det och till alla andra som gjorde invigningen till en verkligt fin stund att minnas!

I detta och kommande inlägg följer lite bilder som förhoppningsvis kan återspegla något av stämningen.



Några av gästerna i samspråk före invigningen.



Shekiba Shakib från Department of Women's Affairs i Balkhprovinsen talar. De har varit en mycket konstruktiv samarbetspartner under hela processen.



Dagens två huvudpersoner: Shah Jahan och Shakila.



Jag agerade konferencier för ceremonin, här i talarstolen tillsammans med tolk.



Bandklippning hör förstås till - även i Afghanistan. Vår ställföreträdande chef, Tommi Härkönen från Finland, höll i saxen.

Women's Garden

Det händer många bra saker här just nu. Inte minst senare idag då vi ska inviga två nya butiker på vår lilla lokalmarknad här inne på campen. Det unika är att de kommer drivas av två kvinnor från trakten. Vidare rapportering följer förstås.

Igår besökte jag den blivande Women's Garden här i Mazar-e-Sharif. Trots att parken ännu inte öppnat för allmänheten pågår en hel del aktivitet. Vårt bidrag är att bättra på skalskyddet och därmed bidra till en högre säkerhet. Till det ska vi försöka skapa förutsättningar för lite annorlunda sociala aktiviteter...!



Lastbilen anländer.



Febrilt arbetande kvinnor som del av en pågående trädgårdskurs.



Resultatet. En hel del framsteg har gjorts sedan jag var där i juni!



Leverans av en byggsats...



Taggtråden är dessvärre ett nödvändigt ont och en del av de säkerhetsåtgärder som vi stöttar med.