Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.