Samma skrot och korn

Jag har alltid haft svårt för Thomas Bodströms politikertyp. Det var därför med viss munterhet jag läste GW Perssons krönika i gårdagens Expressen: Bodström har tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il.

Inom Alliansen upplever jag att Jan Björklund är lite av samma skrot och korn i termer av medial framtoning. De är båda utpräglade utspels- och attackpolitiker med ödmjukhet som en väl dold egenskap. Det funkar säkert i vissa läger men avsaknaden av reflektion och ideologiskt djup gör att man i alla fall förlorar mig i rappet.

Säkerhetspolitik är ett av de ämnesområden som jag önskar se betydligt mer av i valrörelsen. I gårdagkvällens Agenda gjordes ett försök att debattera Sveriges militära insats i Afghanistan. Men med herrar Björklund och Ohly i vardera ringhörnan försvinner tyvärr nyanserna.

Jag tycker det är synd att Alliansen titt som tätt låter just Björklund fronta i Afghanistanfrågan. Vi har åtminstone tre andra företrädare som skulle göra insatsen mycket större rättvisa. Jag tänker förstås på de ansvariga ministrarna Bildt och Tolgfors men även på Birgitta Ohlsson.

Nåväl; tillbaks till Bodström. Honom kommer vi förstås få se mer utav framgent - inte minst som fånge på fortet i TV4... Däremot noterar jag att han ogärna låter sig drogtestas för Sveriges Radio. Vi gör alla våra val.

Alliansfrihet utan försvar

I dagens Aftonbladet kommer Lars Ohly ut som försvars- och utrikespolitiker. Det är bra. Därmed blir det tydligt att de rödgrönas säkerhetspolitiska analys kommer att hämta sin näring ur vänsterns fundamentala naivitet och okunskap. Jag är tämligen säker på att det skrämmer iväg åtskilliga väljare.

Ohly och Linde klamrar sig fast vid alliansfriheten. Gott så. Problemet är att de inte är beredda att ta några som helst konsekvenser av det. Ett Sverige som försvarsmässigt ska stå på helt egna ben kommer på sikt förutsätta en både större och dyrare försvarsmakt. Vänsterns krav har i alla tider varit de motsatta, det vill säga mångmiljardnedskärningar i en redan hårt bantad organisation.

Trovärdigt? Nej, knappast. Jag vill i stället se ett betydligt närmare samarbete med våra vänner och grannar. Det nära utbyte som etablerats med bland annat Norge och Finland är en utmärkt modell. Samövningar i NATO:s regi är heller inget att rädas över. Isolering à la Ohly skapar vare sig inflytande eller kostnadseffektivitet. Tvärtom.

Vidare skriver man:
"Vi rödgröna lämnar tydliga besked om att vi kommer kräva FN-mandat för att svenska soldater ska delta i internationella insatser. Kan borgerligheten ge samma löfte?"

Välkomna till verkligheten, säger jag! Just så fungerar det sedan länge. Alla våra insatser vilar på FN-mandat, så även den i Afghanistan. Vänsterns okunskap (eller avsiktliga försök att vilseleda?) kring detta är direkt anmärkningsvärd!

Vapenexportreglerna tycker jag förtjänar en översyn men inte på det svart/vita sätt som herrar Ohly & Linde indikerar. Kravet på att dra sig ur ledartröjan för NBG-11 - EU:s snabbinsatsstyrka som ställs i beredskap nästa år - betraktar jag som fullständigt huvudlöst. Det vore att slänga rejält med pengar i sjön, göras till offentligt åtlöje i Europa och att själviskt lämpa över ansvaret på någon annan.

För en prat- och kravmaskin som Ohly är det måhända en logisk hållning. Men för den som gör anspråk på att vara en seriös säkerhetspolitisk aktör är det ett självmål av sällan skådat slag.

Obama levererar!

Jag har tillbringat arbetsveckan i Bryssel. "Gender Perspectives in NATO" stod på programmet och det är verkligen bra drag under de galoscherna nu! Äntligen, får man väl tillägga, eftersom vi i år faktiskt firar 10-årsjubiléet av FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet.

På det säkerhetspolitiska området har det också hänt andra riktigt bra saker de senaste dagarna. President Obama har presenterat USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin som gör upp med företrädarens idé om offensiv krigföring i förebyggande syfte. Det är en viktig förändring. För hela det internationella samfundets trovärdighet är det helt centralt att även stormakten USA bekänner sig till folkrättsliga principer.

En annan riktigt god och efterlängtad nyhet från USA är att representanthuset i torsdags natt röstade JA till att häva förbudet mot öppet homosexuella i det amerikanska försvaret. "Don't Ask, Dont't Tell" kom till 1993 och har under årens lopp lett till smärtsamma avsked för mer än 13000 officerare och soldater. Nu återstår "bara" senatsbehandling och därefter Obamas namnteckning innan lagen en gång för alla kan förpassas till historiens skräphög!

Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.

Mera besök

Jag har haft ett par bråda dagar, bland annat som värd för ett politikerbesök från Sverige. Gäster denna gång var Urban Ahlin, Jens Orback och Oskar Stenström, samtliga inflytelserika socialdemokrater. Vi har försökt bjuda på ett varierat program med balans mellan militära delar (security) och vårt stöd till återuppbyggnadsprocessen (development & governance). Jag hoppas att vi lyckats!



Jens och Urban gör sig redo för att följa med en fotpatrull. Syftet är att upprätthålla bästa möjliga relationer med kvinnor i män i omgivningarna runt campområdet.



Tisdag: Efter besök vid vår högre stab (RC North på Marmal) vidtog en NGO-tung eftermiddag. Först hälsade vi på hos Youlduzlar, en liten organisation som driver hantverksutbildning för kvinnor. Här blev det också utdelning av gåvor till barnen. I bärsäcken denna gång fanns inte minst kläder och skor från Levide på Gotland. Tack kära Kusin, med grannar!



Föredragning hos Svenska Afghanistankommittén i Mazar. Deras verksamhet är både omfattande och respekterad.



Skymningen faller efter en lång dag...



... men vi är på väg till ännu ett stopp, nu hos organisationen Afghan for Afghan Women. De erbjuder stöd till utsatta kvinnor, bland annat genom juridisk rådgivning och safehouse-verksamhet.

På kvällen gav fältartisterna sin finalkonsert vilket inbjöd till en fantsatisk stämning på campen! Ett par bilder därifrån kan tänkas komma i senare inlägg.

Kvinnor sätter prägel

Bra artikel i Svenskan idag:

"Våldtäkt ska betraktas som krigsförbrytelser, diskussioner om våld mot flickor, höjda krav på utbildning för kvinnor. De här ärendena tillhör självklarheterna numera och visar att det skett en ­”feminisering” av den inter­nationella storpolitiken – delvis tack vare fler starka kvinnor på scenen."

Hela texten läser du här.

På väg

De senaste två veckorna har vi varit inblandade i tre allvarligare incidenter. Jag är oerhört glad över att kunna konstatera att vi klarade oss ur även den senaste utan personskador bland de våra. Samtidigt växer insikten om att det inte kommer gå lika bra hur länge som helst.

Vi känner oss också ganska övertygade om att trycket mot oss kommer vara fortsatt högt. Inte minst hänger det ihop med valen den 20 augusti. Vår tydligt definierade uppgift är att stödja den afghanska polisen och militären så att valen kan genomföras på säkrast möjliga sätt.

Igår hade jag möjlighet att följa med ut till Sar-e-Pol som är den mest avlägset belägna provinsen vi arbetar i. På grund av kameratekniska skäl (som jag nu lyckats lösa, alldeles själv...!) blev bilderna få men här följer i alla fall några.



Ju mer vi närmar oss Sar-e-Pol, desto mer ökenlikt blir landskapet.



Vi kan också konstatera att solen och värmen är tillbaka efter en (!) dags uppehåll.



Framme, efter stopp även i Sheberghan. En god lunch väntar.



Våra Provincial Offices (PO) är inte stora men fyller en viktig funktion. Närheten till lokalbefolkningen är en helt annan än inne på Camp Northern Light.



Om några dagar bär det av hem på leave - men sedan kommer jag gärna åter!

En bra dag

Äntligen - idag tar Sverige över ordförandeskapet i EU! Ett spännande halvår väntar och utmaningarna är många, inte minst på det säkerhetspolitiska området.

Idag är det också exakt en vecka kvar till min första leave. Det är inte utan att jag börjar längta ordentligt... Därtill säger vi tack och adjö till våra gäster från försvarsutskottet som nu styr kosan mot Sverige. Ert besök har varit uppskattat! Här följer lite bilder från gårdagens program.



På förmiddagen besökte vi en lokal NGO som jobbar för att kvinnor ska få bättre möjligheter att stå på egna ben. Hantverksutbildning och läs- och skrivträning är viktiga inslag. Resurserna är knappa och lokalerna enkla men engagemanget enormt!



Barnen följer ofta med mammorna och får del av undervisningen på sina villkor.



Maliha och hennes familj som driver organisationen bjöd på generöst fika. Afghanerna är kända för sin gästfrihet.



På en bakgård har man också byggt upp en liten träningslokal. Här testar Gunilla sina boxningsfärdigheter.



Obligatoriskt gruppfoto (Maliha i ljusblå dräkt).

Avslutningsvis känner jag förstås stor ödmjukhet och lättnad över att gårdagens eldstrid i utföll utan skador för vår och de afghanska soldaternas del.

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, ISAF, säkerhetspolitik, försvarsutskottet, EU

Födelsedag i Afghanistan

Födelsedagar måste förstås uppmärksammas även i Afghanistan och igår var det Staffans tur. Riksdagskollegorna sjöng hjärtligt redan till frukost och en sprillans ny ISAF-keps överlämnades. Grattis!



Därefter bar det av med besökarna till det svenska Herculesförbandet på närliggande Camp Marmal. De flyger personal och materiel över hela Afghanistan och är en både efterfrågad och uppskattad resurs.



Som sig bör bjöds det på ståndsmässigt fika. Det känns alltid tryggt att vara bland Flygvapenvänner!



Lunch hos norrmännen på Marmal och sedan vidare till UNAMA-kontoret inne i Mazar.



En lång dag avslutas med att Isabella gör ett inhopp som barpersonal på mässen. Inspirerad av sin partiordförande, månne...?

Bloggande parlamentariker

Igår kväll anlände fyra riksdagsledamöter till Camp Northern Light. De sitter alla i försvarsutskottet och deras besök är förstås uppskattat. Den folkliga förankringen av Sveriges uppdrag i Afghanistan är utomordentligt viktigt och här har våra parlamentariker en central roll uppgift att fylla.

I och med detta kommer också den allmänna bloggaktiviteten att öka. Staffan Danielsson (C) skriver på sin ordinarie blogg. Isabella Jernbeck och Ulf Grape (M) bloggar genom Aftonbladet. Gunilla Wahlén (V) förefaller däremot hålla en lägre profil - åtminstone bloggmässigt.

Varmt välkomna, allesammans!

Läs även andra bloggares åsikter om Afghanistan, ISAF, FS17, Försvarsutskottet

Leave och död

Det är leavetider här. Igår var det dags för flera av mina närmaste kollegor att bege sig hemåt för 12 stärkande dygn i Sverige. För egen del är det tre veckor kvar till första leave och det innebär förstås midsommarfirande på campen.

På något oklart sätt har jag också lyckats bli anmäld till den halvmara som går av stapeln på midsommaraftonens kväll. Senast jag gjorde något dylikt var i samband med Broloppet år 2000 och dessförinnan Stockholmsloppet 1996. Jag återkommer - måhända - med rapport...!



Kvällen före hemfärd bjöds det på ett riktigt bra trubadurframträdande på mässen. Det finns oanade talanger i personalstyrkan.



Förberett och klart för transport till flygplatsen.



Här kommer Marie med raska steg.



Nu är det riktigt nära...



Idag är det betydligt mer ödsligt på flaggplan. Och dessvärre är flaggorna återigen på halv stång. Tre danska soldater omkom igår kväll efter en attack i Helmand-provinsen. Det är ganska långt härifrån och en betydligt oroligare del av landet. Likväl blir det en tung påminnelse om allvaret i läget runt omkring oss.

På motsvarande sätt följer jag förstås med spänning vad som sker i vårt grannland Iran. Kraften i folkets protester är imponerande men jag undrar hur länge regimen kommer låta dem hållas. I det långa loppet är jag övertygad om att kampen för frihet kommer att segra. Det gör den alltid när locket väl har lyfts på. I det korta perspektivet är risken för en presidentregisserad våldsupptrappning påtaglig.

Om två veckor tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Iran-frågan ser ut att segla upp som en av de mest prioriterade på den utrikespolitiska agendan.

Fredsprojektet EU

Jag skriver på Politikerbloggen: Återskapa bilden av EU som ett fredsprojekt!

Ängsligt, trist och utan visioner

Hetsigt och hett? Nej, nog var väl gårdagens slutdebatt riktigt, riktigt trist?! Var fanns visionerna? De rappa replikskiftena? Och några av de viktigaste EU-frågorna...? Exempelvis valde SVT att lägga debattid på parlamentarikernas löner men missade helt att lyfta frågan om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Det är fullständigt obegripligt!

Jag saknade dessutom de värderingsfrågor som är något av EU:s kitt. Mänskliga rättigheter nämndes som i föregående. Jämställdhet nämndes överhuvudtaget inte alls. Och ändå vet vi att det inte precis saknas utmaningar, vare sig inom unionen eller i arbetet på den globala arenan. Besked om var partierna står i frågan om EU:s utvidgning hade kanske också varit klädsamt...?

En ängsligare tillställning får man leta efter. Den förmodat EU-skeptiska allmänheten ska tydligen strykas medhårs så här i valrörelsens slutskede. Det blir liksom farligt att säga att EU i grunden är bra. Därmed försvinner också den politiska drivkraften och de osäkra väljarna står förmodligen mer vilsna än någonsin. Vinnarna på det riskerar att bli ett eller två av de partier som inte fanns representerade i TV-soffan...

Jag tror på EU som politisk idé och kraft. Jag vill se mer av samarbete för fred och säkerhet. Jag vill skapa tryck i arbetet för mänskliga rättigheter. Sist men inte minst måste vi våga värna öppenheten och den fria rörligheten - också i praktiken!

Delar du min vision? Kryssa nummer 15 på C-listan. På köpet får du handlingskraft. Och förstås också ett parti som aldrig kommer svika miljö- och klimatfrågorna!

Polissamverkan

Jag har varit "out of camp" några dagar och därför har det också blivit lite glesare mellan blogguppdateringarna.

Vår huvuduppgift här är att stödja de afghanska myndigheterna med säkerhetsarbetet. En del av detta är att genomföra gemensamma patruller med exempelvis ANP, the Afghan National Police. Nedan följer lite bilder från ett sådant uppdrag som jag hade möjlighet att haka på häromdagen.



Hjälp med tankning av de afghanska fordonen ingår i förberedelserna på polisstationen.



På väg ut i terrängen.



Samordning inför byte av tarnsportmedel - från bilar till apostlahästar.



På väg upp i bergen för att söka efter ett gäng beväpnade män som oroat lokalbefolkningen.



Ett antal höjdmeter senare... Som tur är höll sig temperaturen kring beskedliga 25 grader. Något gripande blev det inte denna gång men insatsen bedömdes ändå lyckad.

Peacekeepers Day

Idag uppmärksammas Peacekeepers Day världen över. I somliga länder mer, i andra mindre... Dagen instiftades av FN 2002 och syftar till att hedra de som deltar i internationella insatser och högtidlighålla minnet av dem som omkommit i fredens tjänst.

Sverige har för närvarande ca 850 utlandsstationerade soldater. Vi finns i huvudsak i Afghanistan, Kosovo och sedan några veckor till sjöss utanför Somalias kust. Regeringens ambition är att fördubbla denna numerär.

Det är bra, men vad som saknas är en betydligt starkare förankring av det uppdrag som våra kvinnor och män i uniform har att utföra i konfliktområden världen över. Många gör stora personliga uppoffringar och tillvaron är förstås inte riskfri. Den krassa verkligheten är att skador och dödsfall kommer att ske.

För att kunna prestera sitt bästa under dessa komplexa förutsättningar gäller det att uppbackningen hemifrån är total - i såväl goda som tuffa tider. Häri ligger en stor politisk utmaning som måste höjas över inrikespolitiskt poängplockeri. En bra början vore representation från samtliga riksdagspartier under dagens ceremoni vid FN-minnesmärket utanför Sjöhistoriska. Välkomna dit kl 14.00!

Löprundor och storpolitik

Camp Northern Lights har nu varit mitt hem i snart två veckor. Sakta men säkert börjar ett vardagsliv ta form. I det ingår träning. Hittills har jag avverkat 11 löprundor á 5 km, i huvudsak i gryningen. Det är en fantastiskt skön start på dagen!

Med den verklighet som råder i vårt närområde är det inte heller särskilt svårt med motivationen till att hålla sig i form. Vi har ständigt en säkerhetssituation att hantera och inför valen i augusti ställs det ytterligare på sin spets. Vårt uppdrag är att tillsammans med afghansk miltär och polis skapa säkrast möjliga förutsättningar för både kandidater och väljare att utöva sina demokratiska rättiigheter.

Till det kommer ett mycket besvärligt humanitärt läge just nu. Bakgrunden är svåra översvämningar i flera av de provinser vi ansvarar för. FN-samordnare i området flaggar för behov av omfattande hjälpinsatser från det internationella samfundets sida.

Storpolitiskt påverkas vi också indirekt av det allt mer spända läget i Pakistan. Allt hänger ihop i en regional kontext. Expressens Anna Dahlberg konstaterar på gårdagens ledarsida att "Det är inte omvärldens närvaro som är problemet i Afghanistan. Det är vår frånvaro." Jag kan bara hålla med. Jag välkomnar också varmt det toppmöte mellan EU och Pakistan som nu planeras.

Europadagen - väl värd att fira!

Europadagen - jag undrar hur många som egentligen känner till att den infaller idag...? Ett år som detta borde Europafrågan i Sverige vara mer levande än någonsin. Vi har ett EP-val mindre än en månad bort och ytterligare några veckor senare tar vi över ordförandeklubban i EU. Ändå är det så tyst...

Jag tycker att Europadagen är väl värd att fira med pompa och ståt. Den har sin historiska uppkomst i att dåvarande franske utrikesministern den 9 maj 1950 förde fram den så kallade Schumandeklarationen. Syftet var att ena Europa och skapa förutsättningar för långsiktig fred.

EU som fredsprojekt har varit - och är - fantastiskt framgångsrikt. Låt oss vara stolta över det! Men jag vill också bygga vidare. 17 europeiska länder och ca 230 miljoner européer står fortfarande utanför EU-gemenskapen. Vissa av egen fri vilja, andra otåliga att komma in. Oaktat vilket vill jag se ett EU med dörren öppen mot resten av världen. Nya murar är inte lösningen, vare sig inom eller utom den egna kontinenten.

Jag ser också EU som en plattform för att stärka mänskliga rättigheter. Här finns det oändligt mycket kvar att göra. Det handlar om så grundläggande frågor som kvinnors rätt till abort, erkännande av ursprungsbefolkningar och hbt-personers rätt att leva sina liv i öppenhet. Det är en ständigt pågående kamp som vi aldrig får svika.

Det minsta vi alla kan göra är att rösta den 7 juni. Röstningsinstrumentet är alldeles för viktigt för att slarvas bort. En väl fungerande demokrati är själva basen för fredlig samexistens och mänskliga rättigheter. Ännu ett svenskt röstdeltagande på mindre än 40% vore inget annat än ett stort misslyckande.

Den rätt vi tar för given offrar andra sina liv för. Jag ser det själv på nära håll i Afghanistan just nu. Den 20 augusti går denna bräckliga demokrati till sitt andra fria val i modern tid. Vägen fram kommer inte att bli enkel. Jag träffade senast för någon dag sedan en kvinna som vill men inte vågar ställa upp som kandidat till det regionala provinsrådet. Om inget annat så för hennes skull är det värt att pallra sig upp från sofflocket den 7 juni!

Afghanistan - Örebro - Bryssel

Idag inleds centerstämman i Örebro och jag skulle förstås gärna ha varit med där. Men Afghanistan - där jag just nu befinner mig - är lite för långt borta... Åtminstone geografiskt.

I tanken är avståndet betydligt kortare. Mitt nuvarande uppdrag handlar om fred och säkerhet med ett särskilt fokus på kvinnor och barn. Det är frågor som sammanfaller helt med mina politiska drivkrafter.

Idag är det också exakt en månad kvar till EP-valet. Delar du min vision om ett EU med dörren öppen mot resten av världen? Där frihet, mänskliga rättigheter och vår gemensamma säkerhet är ledstjärnorna. Kryssa i så fall nummer 15 till Bryssel den 7 juni!

För övrigt gläds jag med att den tjeckiska senaten sagt JA till Lissabonfördraget. Ju förr vi får det på plats, desto bättre. Inte minst skapar det förutsättningar för en starkare utrikespolitisk röst som EU så väl behöver.

Förberedelser

Idag inleds på allvar slutövningen inför kommande Afghanistantjänstgöring. Därmed rullar vi på dygnet runt fram till onsdag kväll. Dagen till ära har jag beslutat mig för att det är långkalsonger av och ökenkängor på som gäller. Det gäller ju att vara förberedd!

Strax bär det av till ordergivning. Dessförinnan hinner jag i alla fall glädjas över att stödet för NATO-medlemskap ökar, enligt en undersökning från SOM-institutet. Gott.

Grattis, NATO!

Idag blir det pukor och fanfarer i Strasbourg när försvarsalliansen NATO fyller 60 år. Grattis, säger jag!

Sverige har sedan länge ett mycket nära samarbete med NATO inom ramen för PfP - Partnership for Peace. Båda de stora utlandsinsatserna vi ingår i (KFOR i Kosovo och ISAF i Afghanistan) står också under NATO-befäl. Inget konstigt med det. Det som däremot blir allt mer underligt är vår ovilja att få delta i beslutsprocesserna.

Jag säger inte att NATO är den ultimata lösningen på världens alla säkerhetsproblem. Men det är bland det bästa vi har för att samordna militära insatser i oroshärdar. Jag vill därför se en utveckling där vi löper linan fullt ut och blir medlemmar på riktigt. Ensam är nämligen inte stark. Att ensidigt fortsätta bygga nationella försvar är varken kostnadseffektivt eller förankrat i någon modern hotbildsanalys.

Den omstridda Artikel 5 om ömsesidiga försvarsgarantier brukar lyftas fram som ett problem. Men faktum är att den lämnar stort utrymme för nationell beslutanderätt. Såväl FN-stadgans Kapitel 7 som kommande Lissabonfördrag inom EU innehåller motsvarande solidaritetsförklaringar som egentligen är minst lika långtgående.

Den heliga ko av alliansfrihet som länge präglat den säkerhetspolitiska debatten är i praktiken död. Låt oss nu också begrava den. Ett första spadtag togs i samband med regeringens senaste utrikesdeklaration. Nu är det dags för nästa steg. En realistisk målbild borde vara att vi finns med som fullvärdiga deltagare vid NATO:s 70-jubileum 2019.

För övrigt gläds jag åt att Livgardets planerade Rinkeby-övning ställs in. Frågar du mig så var konceptet feltänkt från början.