Leave och död

Det är leavetider här. Igår var det dags för flera av mina närmaste kollegor att bege sig hemåt för 12 stärkande dygn i Sverige. För egen del är det tre veckor kvar till första leave och det innebär förstås midsommarfirande på campen.

På något oklart sätt har jag också lyckats bli anmäld till den halvmara som går av stapeln på midsommaraftonens kväll. Senast jag gjorde något dylikt var i samband med Broloppet år 2000 och dessförinnan Stockholmsloppet 1996. Jag återkommer - måhända - med rapport...!



Kvällen före hemfärd bjöds det på ett riktigt bra trubadurframträdande på mässen. Det finns oanade talanger i personalstyrkan.



Förberett och klart för transport till flygplatsen.



Här kommer Marie med raska steg.



Nu är det riktigt nära...



Idag är det betydligt mer ödsligt på flaggplan. Och dessvärre är flaggorna återigen på halv stång. Tre danska soldater omkom igår kväll efter en attack i Helmand-provinsen. Det är ganska långt härifrån och en betydligt oroligare del av landet. Likväl blir det en tung påminnelse om allvaret i läget runt omkring oss.

På motsvarande sätt följer jag förstås med spänning vad som sker i vårt grannland Iran. Kraften i folkets protester är imponerande men jag undrar hur länge regimen kommer låta dem hållas. I det långa loppet är jag övertygad om att kampen för frihet kommer att segra. Det gör den alltid när locket väl har lyfts på. I det korta perspektivet är risken för en presidentregisserad våldsupptrappning påtaglig.

Om två veckor tar Sverige över ordförandeskapet i EU. Iran-frågan ser ut att segla upp som en av de mest prioriterade på den utrikespolitiska agendan.