Bo Pellnäs är en synnerligen kunnig och engagerad debattör. Men han är knappast sinnebilden av en förnyare av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Inte så att förnyelse per definition har ett egenvärde men någonstans måste vi ändå inse att det kalla kriget faktiskt är över. Det faktum att den "ryska björnen" morrat till förändrar inte i grunden detta förhållande.
Hans debattartikel på Brännpunkt i SvD idag utgör inget undantag i den Pellnäska retoriken. Mirakelkuren stavas "återtåg" (underförstått: till gamla tiders invasionsförsvar). Hans avslutande budskap (nu ändå med glimten i ögat?) kan bli smått klassiskt:
"För övrigt anser jag att Gotland - som alltid - måste försvaras."
Jag anser att såväl Gotland som Sverige i övrigt ska försvaras. Jag tror också att det kan behövas tillförsel av resurser. Men vi måste tänka för framtiden.
Samarbete med andra länder är ett måste, renodling av förmågor likaså. Det internationella perspektivet måste ges utrymme. Fred och säkerhet i vår omvärld byggs inte enbart på ett övningsfält på Tofta. Sist men inte minst måste vi få en effektivare personalförsörjning där plikttjänstgöring inte nödvändigtvis utgör basen.
Flera av dessa processer är förvisso på gång men någon debatt i bredare mening ser vi tyvärr inte mycket av. Det är synd. Heder dock åt Pellnäs att han vågade lyfta på NATO-stenen i ett inlägg förra hösten. Måhända finns det ändå hopp för ett mått av nytänkande...!?
Visar inlägg med etikett Bo Pellnäs. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bo Pellnäs. Visa alla inlägg
tisdag 9 september 2008
tisdag 12 augusti 2008
Rauken Pellnäs
Återigen - jag har verkligen inget emot svensk militär närvaro på Gotland! Jag har till och med en "Bevara P18-keps" i min ägo. Men jag kan ändå inte låta bli att fascineras av hur Bo Pellnäs lyckas (?) koka ner varje säkerhetspolitisk analys - också på global nivå - till slutsatsen att Gotland måste tillföras förband...
Läs hans senaste inlägg på dagens Brännpunkt i SvD. To be continued.
Läs hans senaste inlägg på dagens Brännpunkt i SvD. To be continued.
måndag 11 augusti 2008
Föredettingars försvarsdebatt
På senare tid har flera förvirrade utspel gjorts i försvarsdebatten. Inte sällan med före detta yrkesmilitärer som upphovsmän och med ett stänk av nostalgisk bitterhet i tonen.
Först ut - och med dårens envishet - var gamle översten Bo Pellnäs. Hans övertygelse är att militär närvaro på Gotland är av yttersta nödvändighet. Den tesen har han försökt leda i bevis på debattplats i bland annat SvD och i Världen idag.
Inte så att jag skulle ha något emot ett regemente på Gotland. Tvärtom. Men det är knappast den viktigaste säkerhetspolitiska slutsatsen vi har att dra. Dessutom förlorades denna kamp redan i samband med försvarsbeslutet 2004. Att försöka vrida klockan tillbaka är inte särskilt konstruktivt.
Näste man ut var förre generallöjtnanten Johan Kihl. Tillsammans med ett par konsulter slog han fast följande på Brännpunkt igår:
"Pengarna räcker inte till att satsa internationellt och samtidigt behålla ett trovärdigt försvar hemma. [...] Regeringen bör alltså skjuta på beslutet att satsa på en ny EU Battle Group 2011 tills vi fått ett försvar med balans mellan det nationella och det internationella."
Denna motsättning finns inte (även om budgetfrågan givetvis har viss relevans). Vi ska ha ETT försvar. Inte ett för hemmabruk och ett för bortabruk. Det handlar alltså om att skapa och upprätthålla förmåga att lösa olika typer av uppgifter beroende på vad situationen i omvärlden för stunden kräver.
Så idag ger sig försvarsutskottets ordförande in i debatten med krav på tredubbling av antalet värnpliktiga. Det är just antalet i sig som lyfts fram som ett självändamål. Vilka uppgifter soldaterna ska lösa förblir oklart. Anders Karlsson (s) är förvisso ingen föredetting men lite mer analys skulle jag ändå önska av en person som aspirerar på försvarsministerposten.
Och det leder oss givetvis in på Sten Tolgfors roll. Om inte försvarsdebatten ska spåra ur fullständigt krävs att han nu visar politiskt ledarskap på en helt annan nivå än vad som hittills varit fallet. Förvirring måste bytas mot färdriktning och det folkbildande inslaget ska i sammanhanget inte förringas.
Jag tror dessutom att tiden är den rätta. Intresset för försvars- och säkerhetspolitiska frågor är större än på länge - inte minst mot bakgrund av vad som sker i Georgien. Men ingen vinner på att diskussionen leds av ex-militärer med fast förankring i en tid då den egna karriären tog slut!
Först ut - och med dårens envishet - var gamle översten Bo Pellnäs. Hans övertygelse är att militär närvaro på Gotland är av yttersta nödvändighet. Den tesen har han försökt leda i bevis på debattplats i bland annat SvD och i Världen idag.
Inte så att jag skulle ha något emot ett regemente på Gotland. Tvärtom. Men det är knappast den viktigaste säkerhetspolitiska slutsatsen vi har att dra. Dessutom förlorades denna kamp redan i samband med försvarsbeslutet 2004. Att försöka vrida klockan tillbaka är inte särskilt konstruktivt.
Näste man ut var förre generallöjtnanten Johan Kihl. Tillsammans med ett par konsulter slog han fast följande på Brännpunkt igår:
"Pengarna räcker inte till att satsa internationellt och samtidigt behålla ett trovärdigt försvar hemma. [...] Regeringen bör alltså skjuta på beslutet att satsa på en ny EU Battle Group 2011 tills vi fått ett försvar med balans mellan det nationella och det internationella."
Denna motsättning finns inte (även om budgetfrågan givetvis har viss relevans). Vi ska ha ETT försvar. Inte ett för hemmabruk och ett för bortabruk. Det handlar alltså om att skapa och upprätthålla förmåga att lösa olika typer av uppgifter beroende på vad situationen i omvärlden för stunden kräver.
Så idag ger sig försvarsutskottets ordförande in i debatten med krav på tredubbling av antalet värnpliktiga. Det är just antalet i sig som lyfts fram som ett självändamål. Vilka uppgifter soldaterna ska lösa förblir oklart. Anders Karlsson (s) är förvisso ingen föredetting men lite mer analys skulle jag ändå önska av en person som aspirerar på försvarsministerposten.
Och det leder oss givetvis in på Sten Tolgfors roll. Om inte försvarsdebatten ska spåra ur fullständigt krävs att han nu visar politiskt ledarskap på en helt annan nivå än vad som hittills varit fallet. Förvirring måste bytas mot färdriktning och det folkbildande inslaget ska i sammanhanget inte förringas.
Jag tror dessutom att tiden är den rätta. Intresset för försvars- och säkerhetspolitiska frågor är större än på länge - inte minst mot bakgrund av vad som sker i Georgien. Men ingen vinner på att diskussionen leds av ex-militärer med fast förankring i en tid då den egna karriären tog slut!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)