Verkliga hjältar i Försvarsmakten

Nu är det klart. I morgon kväll flyger jag till Finland för att medverka i ett seminarium om implementeringen av FN-resolution 1325, "Kvinnor, fred och säkerhet". För ungefär ett år sedan gjorde jag ett motsvarande inhopp i samband med en konferens i USA.

Utan att slå sig för bröstet känns det fantastiskt bra att få - och kunna - göra detta, både för egen del och för Försvarsmaktens. Att våra erfarenheter efterfrågas internationellt säger en hel del om hur (relativt) långt vi faktiskt har kommit!

Mycket lite hade dock varit möjligt utan Charlotte Isakssons oförtröttliga arbete genom åren. Hon var tidigare jämställdhetsansvarig i Försvarsmakten men jobbar sedan ungefär ett år vid insatsstaben. Konkret handlar hennes uppdrag om att utveckla strategier och inarbeta rutiner för att anlägga ett genusperspektiv på internationella insatser.

Budskapet är att med genusglasögon på kan vi utveckla en högre operativ effekt. Om just detta handlade också ett seminarium i Nordic Battlegroups regi för någon vecka sedan. Läs gärna mer om det här och därifrån är även bilden hämtad.

Två andra hjältar i det här arbetet är Linda och Paul. Att ni bitvis jobbar i intellektuell motvind vet vi alla. Jag hoppas NI vet att ni har all min uppskattning och kärlek!

NBG-chefen Karl Engelbrektsson, JämO Anne-Marie Bergström, biståndsminister Gunilla Carlsson och Gender Adviser Madeleine Jufors. (Foto: David Gernes/Combat Camera )

Kanervas comeback?

Senare i veckan ska jag sannolikt åka till Finland för att medverka i ett seminariesamtal kring genusfrågor. Det är förstås både hedrande och något av en utmaning.

Jag kan inte låta bli att förundras över den grabbighet som fortfarande sätter sin prägel på vårt östra grannland. Den slog senast ut i full blom i samband med förre utrikesministerns ihärdiga sex-sms:ande. Mest underligt var egentligen inte att han initialt fick fortsatt förtroende, utan att han erbjöds jobbet från första början. Kanerva hade nämligen ertappats med brallorna nere redan tidigare...

Nu kan det möjligen verka som att jag sparkar på någon som ligger. Men faktum är att Kanerva försöker sig på något av en motattack i finska medier idag. SvD publicerar här en resumé och det finns egentligen ingen hejd på hur förfördelad ex-ministern känner sig. Det blir faktiskt rätt underhållande läsning. Självkritiken lyser med sin frånvaro så till den milda grad att och någon slags comeback redan utannonseras;

"Han förklarar att han nu ska resa runt på fältet och göra sitt bästa för Samlingspartiet inför kommunalvalet."

Vad tänker partiledningen på (eller med) egentligen...? Vågar man gissa på att den i huvudsak består av män? Oppositionen måste jubla.

Våldtäkt som krigföringsmetod

Vi vet det redan allt för väl. Flickors och kvinnors situation i konfliktområden är extremt utsatt. Inte sällan används våldtäkter och andra övergrepp som metod för att söndra och härska. Om detta har Anna Husarska skrivit en skakande och läsvärd artikel med utgångspunkt i krigets Kongo.

År 2000 antog FN:s säkerhetsråd resolutionen 1325 om "kvinnor, fred och säkerhet". Den är tänkt att genomsyra alla fredsbevarande och fredsframtvingande insatser runt om i världen. Sverige är ett av de länder som har kommit längst i arbetet med att implementera resolutionen i den dagliga verksamheten. Exempelvis finns en befattning som Gender Advisor i staben för Nordic Battlegroup (NBG).

I morgon arrangerar NBG ett genusseminarium där bland annat biståndsminister Gunilla Carlsson medverkar. Hon betonar ofta betydelsen av resolution 1325 i det utrikespolitiska arbetet. Det är bra. Sammantaget är detta också ett tungt vägande skäl till att just svenskt truppbidrag behövs i olika konflikthärdar. Någon måste våga - och kunna - gå före. En insats som bara når halva befolkningen är knappast värd namnet.