An Afghan voice

Det finns många uttolkare av det Afghanska folkets vilja i dessa dagar. Mest tvärsäker är kamrat Ohly som ju för övrigt aldrig satt sin fot i landet.

Efter de rödgrönas utspel om att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande om några månader skickade jag ett mail till en av mina afghanska vänner. Det här är svaret jag fick;

"As my point of view most Afghans wants or need the presence of ISAF in Afghanistan as long as the Afghan National Security Forces become able to maintain the security of all Afghans and our borders.

Building a strong and professional army in a country requires really long time, especially a country such as Afghanistan, which has passed 3 decades of war and conflict.

I am totally confident that with the help or support of our foreign friends from any nations around the world we can achieve our goals and commitments towards our country, which is of course peace, stability and development.

So my answer to this question is that presence of ISAF, especially Swedish PRT, is a MUST in Northern regions. IF the Swedish troops leaves us in the beginning of next year the result will be really bad and security will get worse in the Mazar."

Tänkvärt. För ordningens skull ska sägas att min vän inte står i någon som helst beroendeställning till ISAF och själv har valt att vara anonym.

När Ohly får diktera...

I förmiddags var jag på ett seminarium om förbättrat anhörigstöd för soldater i utlandstjänst. Det var bra och högst välkommet! Starkast intryck gjorde den danska psykologen Rikke Hogsted. Hon har satt barnens perspektiv i fokus och skapat en bok som hjälper till att att förklara och sätta ord på känslor för våra minsta anhöriga. Den har nu köpts in och översatts av Försvarsmakten. Själv hoppas jag kunna testa boken på mina kusinbarn (10 och 7 år) som kommer på besök till helgen.

Samtidigt som seminariet pågick på Armémuseum passade de rödgröna på att presentera sin Afghanistanstrategi. Kontrasten blir onekligen märklig, på gränsen till surrealistisk. Deras vilja att satsa mer på bistånds- och utvecklingsinsatser är inget att säga om. Det är däremot deras naiva - och i mina ögon ansvarslösa - idé om att påbörja en svensk truppminskning redan i början av nästa år för att slutföra den 2013.

Jag har nyligen upplevt verkligheten på nära och håll och vågar påstå att de rödgrönas prognoser är helt orealistiska. Vill vi inte skapa kaos måste ett successivt tillbakadragande styras av den faktiska utvecklingen på marken, inte av Lars Ohly. Nu har man dessvärre valt den omvända ordningen och det är bara att beklaga - å det afghanska folkets vägnar.

Personligen hade jag både hoppats och trott på mer av statsmannaskap från Mona Sahlins sida. Hon är klok och lyssnande och jag har mycket svårt att tro att dagens uppgörelse speglar den känsla hon tog med sig från sin egen Afghanistanvistelse nyligen. Jag kan förstås ha fel men jag tror ändå Mona om mycket bättre än så här.

Som en avslutning på programmet på Armémuseum fick vi en guidad visning av utställningen Fredssoldater. Den har funnits där i ungefär ett år och uppdateras ständigt. Vårt land en stolt tradition att leva upp till, delvis obekant för svenskar i allmänhet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök för den som har vägarna förbi huvudstaden! Men Lars Ohly har förmodligen inte varit där, på samma sätt som han inte satt sin fot i Afghanistan...



Läs gärna även hur Wiseman, Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren kommenterar det rödgröna beskedet.

Ett kryss för arbetsskyldighet

Gott. Nu är det gjort. Äntligen fick jag möjlighet att fylla i pappret som klarar ut att min anställning också innebär internationell arbetsskyldighet. JA-krysset är på plats och handlingarna på väg till personalavdelningen.

För mig har detta varit så självklart att det egentligen handlat om ett icke-val. Så är det inte för alla, märker jag. ÖB:s beslut från den 2 juli diskuteras friskt i korridorerna och jag kan inte annat än förvånas över hur många jämnåriga och äldre kollegor som är djupt kritiska. Irritationen riktar sig såväl mot själva hanteringen som beslutet i sak. Motsvarande skepsis finns också återspeglad i en webenkät som Wiseman gjorde för en tid sedan.

Jag har svårt att förstå det rationella i upprördheten. Internationella insatser är sedan många år en utav Försvarsmaktens huvuduppgifter, tydligt uttryckt i direktiv från riksdag och regering. Om detta kan ingen som jobbar i försvaret känna vare sig tvivel eller överraskning. Det fullständigt orimliga med nuvarande ordning är att majoriteten av anställda har rätt att helt välja bort denna huvuduppgift.

I vilken annan verksamhet vore något motsvarande möjligt? ”Jag tänker inte bygga Volvo S80. Jag bygger bara 240 för det är jag trygg med.” Uppdrag förändras över tid och det påverkar verksamheten. Och verksamheten får givetvis återverkningar för personalen. Konstigare än så är det inte. Det är ingen mänsklig rättighet (eller ens eftersträvansvärt) att genom ett yrkesliv upprätthålla exakt samma arbetsvillkor som gällde när man var 20.

”Förutsättningarna är oklara” brukar vara ett argument. Jag håller inte med. Det finns ett utarbetat policydokument som reglerar insatsfrekvens, hänsyn till personliga omständigheter, möjlighet till överklagande, mm. Lön, försäkringar och övriga villkor är precis de samma som när utlandstjänst bygger på frivillig grund. Det samma gäller stöd till anhöriga och veteraner. Här är också förbättringar på väg att sjösättas men det har ingen omedelbar koppling till obligatoriet utan skulle ske i vilket fall som helst.

Jag är övertygad om att svenska folket förväntar sig att försvaret faktiskt löser de uppgifter som det är ålagt att lösa. Det förutsätter att all personal solidariskt delar på både nationella och internationella åtaganden. Kollegor som inte ser detta samband har faktiskt ett och annat att fundera på…

För övrigt anser jag att soldater i utlandstjänst ska skattebefrias. Men det är ett helt annat beslut.

Skyldighet med fördelar

En månad går fort och det har återigen blivit dags för mig att publicera ett inlägg på Jämställd.se. Denna gång handlar det om jämställdhetsfördelarna med tjänstgöringsskyldighet i internationella insatser för försvarets personal. Det brukar vara ett ämne som triggar... Läs gärna & kommentera!

Peacekeepers Day

Idag uppmärksammas Peacekeepers Day världen över. I somliga länder mer, i andra mindre... Dagen instiftades av FN 2002 och syftar till att hedra de som deltar i internationella insatser och högtidlighålla minnet av dem som omkommit i fredens tjänst.

Sverige har för närvarande ca 850 utlandsstationerade soldater. Vi finns i huvudsak i Afghanistan, Kosovo och sedan några veckor till sjöss utanför Somalias kust. Regeringens ambition är att fördubbla denna numerär.

Det är bra, men vad som saknas är en betydligt starkare förankring av det uppdrag som våra kvinnor och män i uniform har att utföra i konfliktområden världen över. Många gör stora personliga uppoffringar och tillvaron är förstås inte riskfri. Den krassa verkligheten är att skador och dödsfall kommer att ske.

För att kunna prestera sitt bästa under dessa komplexa förutsättningar gäller det att uppbackningen hemifrån är total - i såväl goda som tuffa tider. Häri ligger en stor politisk utmaning som måste höjas över inrikespolitiskt poängplockeri. En bra början vore representation från samtliga riksdagspartier under dagens ceremoni vid FN-minnesmärket utanför Sjöhistoriska. Välkomna dit kl 14.00!

Vår beredskap är god - men är vi beredda?

Försvarsministern gav sig i helgen in i försvarsdebatten. Det är förstås bara att välkomna. Nu mer än någonsin krävs tydlighet i det politiska ledarskapet.

Jag delar också hans huvudbudskap - högre tillgänglighet genom att lämna dagens kontraproduktiva uppdelning i en utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Däremot blir jag besviken på den något yviga retoriken. Förespeglingen att nästan alla förband behöver ett år eller mer på sig för att göra nytta är helt enkelt inte sann. Jag menar att vår beredskap är rätt god (och definitivt så god som riksdag och regering beställt).

Men frågan är ändå om vi är beredda...?

Igår stupade 10 franska soldater i strid i Afghanistan. Ytterligare ett 20-tal ska ha sårats. President Sarkozy är redan på väg till området för att visa sitt stöd. I ett uttalande igår sa han också att Frankrike står fast vid sitt åtagande att "delta i kampen mot terrorismen, för demokrati och frihet".

Hur skulle Sverige som nation reagera i en motsvarande situation? Vi har hittills varit väl förskonade från större förluster men så kommer det knappast förbli. Här skulle jag vilja se en mycket mer aktiv och levande diskussion. Fler behöver på djupet inse varför vi befinner oss med soldater i länder som Afghanistan och Tchad. Det gäller såväl våra folkvalda som den breda allmänheten.

Även detta är i högst grad en fråga om politiskt ledarskap och jag önskar mer av den varan. När det värsta inträffar är det helt centralt att uppbackningen på hemmafronten är total. Då duger det inte med populistiska krav på hemtagning av trupp eller "vad var det vi sa?".

Ytterst handlar det om förutsättningarna för att göra bästa möjliga jobb. För att sätta din och din familjs trygghet på spel måste du känna att det du gör är genuint viktigt. I detta nu har vi ca 1000 svenska soldater i fredens tjänst i olika delar av världen. Har de verkligen vårt stöd? Egentligen...?

Håll i och håll ut, ÖB!

Eländesstämpeln vilar tungt över försvaret. Till del är det självförvållat, till del en följd av oklara (och omöjliga?) förutsättningar. Men det som oroar mig mer än ÖB:s besparingslista är det rådande samtalsklimatet mellan departementet och myndighetsledningen. Det måste lösas. Försvarsmakten och ansvariga politiker får inte bli varandras fiender.

Mitt i all turbulens känner jag en önskan att synliggöra allt det goda arbete som görs av Försvarsmaktens personal i detta nu. Inte minst gäller det självuppoffrande insatser av ett 1000-tal soldater i Afghanistan, Kosovo och Tchad.

I dagens DN (papperstidningen) finns ett reportage om just Tchad-missionen. Det beskriver på ett nyanserat sätt de utmaningar som förbandet och enskilda ställs inför, såväl i interaktionen med lokalbefolkningen som med NGO:s och andra aktörer. Läs det gärna!

För egen del hoppas jag på byte av arbetsuppgifter i närtid. Huvudspåret handlar om att jobba med "hemmafrontsstöd" till personalen i Tchad. Det skulle onekligen kännas meningsfullt.

Vad gäller ÖB hoppas jag inte på ett byte av arbetsuppgifter. Nu, mer än någonsin, behöver Försvarsmakten en chef som tar långsiktigt ansvar. Håll i och håll ut, Håkan!

Support our troops!

Var tredje svensk vill ta hem våra soldater från Afghanistan. Det framgår av en undersökning som presenteras på DN Debatt idag. Störst motstånd till ISAF-insatsen finns inom mitt eget parti och det känns förstås extra trist. Främst går ändå mina tankar till de ca 1000 kvinnor och män som just nu tjänstgör i utlandsstyrkan, ytterst med risk för sina egna liv. De förtjänar allt stöd och uppskattning hemifrån de kan få.

För mig blir det här ytterligare ett kvitto på att många inte riktigt hängt med i försvarets ominriktning. Vi har inte längre ett förrådsställt invasionsförsvar utan ett insatt insatsförsvar. I sin tur hänger detta ihop med Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska ambitioner. Vill man vara en trovärdig aktör på den internationella arenan måste man också bidra - även med sådant som kan vara farligt och ibland kanske politiskt obekvämt.

Apropå SOM-undersökningen vore det också intressant att veta om motståndet är kopplat till just Afghanistan-insatsen eller om det ska tolkas som ett mera generellt motstånd till svenskt deltagande i internantionella insatser. Tyvärr framgår det inte och skribenten för heller inget resonemang kring detta. Det tycker jag är synd.

Synd är också att uppgiften att kommunicera försvarets radikalt förändrade uppdrag i allt väsentligt kommit att landa i Försvarsmaktens eget knä. Det borde snarare vara ett politiskt ansvar. Jag har sagt det förr och jag säger det igen; Försvarsmakten har inga egna behov, såsom det ibland framställs i debatten. Det är inte heller så att militär närvaro i Afghanistan, Tchad eller Kosovo har någon slags egenvärde. Vi är en del av ett säkerhetspolitiskt pussel där mängder av olika komponeneter, både militära och civila, samverkar och förutsätter varandra.

Våra soldater utomlands är inte där för att föra krig. De finns där för att bidra till fred och säkerhet och därmed lägga grund för en långsiktig återuppbyggnad av det land de befinner sig i. Jag önskar att fler kunde se värdet av detta - inte minst bland centersympatisörerna!

För övrigt uppskattar jag att general Grundevik ger sig in i den publika försvarsdebatten. Det är en smula ovanligt - men uppfriskande!

Tortyr eller inte?

Ja, inte har vi blivit klokare idag... Det franska försvarets internutredning om händelserna i Kongo 2003 landade i slutsatsen att ingen tortyr ägt rum. Därmed står inte bara ord mot ord. Det handlar också om respektive nations officiella uppfattning om ett folkrättsbrott, begånget (eventuellt) under en gemensam fredsoperation. Vilka slutsatser drar vi av det?

Expressen;

"I den franska utredningen skyller man anmälan på personliga konflikter och påstår att bara en person som hörts i den franska utredningen, en svensk, är säker på sina anklagelser.

– Jag hörde också uppgiften om en personlig konflikt men ansåg det vara viktigare att utreda vad som faktiskt hände den 13 juli i Bunia, säger Stefan Ryding-Berg.

Men blir inte det här väldigt motsägelsefullt att två utredningar kommer fram till helt olika resultat?"

– Jo, svarar Ryding-Berg.

Verkliga hjältar i Försvarsmakten

Nu är det klart. I morgon kväll flyger jag till Finland för att medverka i ett seminarium om implementeringen av FN-resolution 1325, "Kvinnor, fred och säkerhet". För ungefär ett år sedan gjorde jag ett motsvarande inhopp i samband med en konferens i USA.

Utan att slå sig för bröstet känns det fantastiskt bra att få - och kunna - göra detta, både för egen del och för Försvarsmaktens. Att våra erfarenheter efterfrågas internationellt säger en hel del om hur (relativt) långt vi faktiskt har kommit!

Mycket lite hade dock varit möjligt utan Charlotte Isakssons oförtröttliga arbete genom åren. Hon var tidigare jämställdhetsansvarig i Försvarsmakten men jobbar sedan ungefär ett år vid insatsstaben. Konkret handlar hennes uppdrag om att utveckla strategier och inarbeta rutiner för att anlägga ett genusperspektiv på internationella insatser.

Budskapet är att med genusglasögon på kan vi utveckla en högre operativ effekt. Om just detta handlade också ett seminarium i Nordic Battlegroups regi för någon vecka sedan. Läs gärna mer om det här och därifrån är även bilden hämtad.

Två andra hjältar i det här arbetet är Linda och Paul. Att ni bitvis jobbar i intellektuell motvind vet vi alla. Jag hoppas NI vet att ni har all min uppskattning och kärlek!

NBG-chefen Karl Engelbrektsson, JämO Anne-Marie Bergström, biståndsminister Gunilla Carlsson och Gender Adviser Madeleine Jufors. (Foto: David Gernes/Combat Camera )