Gårdagen började okristligt tidigt (07.15) med en ilsken väckningssignal. Planen är en dryg timmes power walk före frukost. Frisk morgonluft gör susen för själen!
Jag hann inte så långt bort på gatan utanför vårt guesthouse innan jag träffar på en granne hållandes i en lång pinne – med en orm på… Han berättade upphetsat att han hittat denna Black mamba (en av världens farligaste ormar) i sin trädgård. Och eftersom St Lucia ändå ligger i ett naturområde på FN:s världsarvslista ska självfallet ormen förflyttas i säkerhet till närmaste skogsområde.
Väl vid närmaste skogsområde så står vi både på gräset och tittar på detta fascinerande djur på pinnen. Mannen som håller i pinnen ska precis till att släppa ormen i kanten mellan det klippta gräset och det höga gräset strax intill när något reser sig precis framför oss. Och det reser sig ganska högt innan jag fattar vad det är.
Jag är livrädd för ormar, men eftersom mannen med ormplockarpinnen verkar trygg och stabil känner jag bara en hög puls och fascination. När han då börjar skrika ”Turn around!” sprider sig rädslan i kroppen och jag vänder mig om, samtidigt som han högljutt berättar att det där vi just såg var en Spottkobra – och den var stor. Han hade aldrig sett en så stor och huvudet var i storleksordningen som min hand. Kanske liten för en människa, men stor för en kobra…
Lite omtumlad, en dryg timme senare, berättar jag om händelsen vid frukostbordet. Krister, som valt en annan morgonrunda, har missat allt! Lokalbefolkningen ryggar tillbaka och beskriver samtidigt att det är otroligt ovanligt att vi människor får se ormar ute i naturen. Det känns tryggt!
Före lunch bestämmer vi oss för att gå en markerad gångstig i naturreservatet (se tidigare blogginlägg) runt knuten. Denna gång för oss stigmarkeringarna in i en svårtillgänglig skog med sikte på havet och de stora höga sanddynerna. Någonstans mitt i den snåriga skogen blir vi båda plötsligt medvetna om att något måste röra sig ovanför våra huvuden. Inga apor hördes eller syntes till, men löv från trädet föll ner och det var trots allt vindstilla. Vi vänder oss om och ser då en orm på en gren alldeles ovanför stigen där vi gått. Den slingrar sig i ganska rask takt uppåt i trädet, och den verkar aldrig ta slut. Vi bedömer att den är drygt 2,5 m lång, smalt huvud och något brungrön med en gul ton. Giftig? Art? Ingen aning…
Väl hemma igen berättar vi för en storögd skara personal om vårt äventyr. Ormarna finns skrämmande nära – och säkert har de legat och solat vid poolkanten i trädgården precis som vi gjort de senaste dagarna. Men utan att vi har sett dem. Som tur är så är de oftast räddare för oss än vad vi är för dem…
Daniel Hjalmarsson
St Lucia, Sydafrika
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar