Alliansfrihet utan försvar

I dagens Aftonbladet kommer Lars Ohly ut som försvars- och utrikespolitiker. Det är bra. Därmed blir det tydligt att de rödgrönas säkerhetspolitiska analys kommer att hämta sin näring ur vänsterns fundamentala naivitet och okunskap. Jag är tämligen säker på att det skrämmer iväg åtskilliga väljare.

Ohly och Linde klamrar sig fast vid alliansfriheten. Gott så. Problemet är att de inte är beredda att ta några som helst konsekvenser av det. Ett Sverige som försvarsmässigt ska stå på helt egna ben kommer på sikt förutsätta en både större och dyrare försvarsmakt. Vänsterns krav har i alla tider varit de motsatta, det vill säga mångmiljardnedskärningar i en redan hårt bantad organisation.

Trovärdigt? Nej, knappast. Jag vill i stället se ett betydligt närmare samarbete med våra vänner och grannar. Det nära utbyte som etablerats med bland annat Norge och Finland är en utmärkt modell. Samövningar i NATO:s regi är heller inget att rädas över. Isolering à la Ohly skapar vare sig inflytande eller kostnadseffektivitet. Tvärtom.

Vidare skriver man:
"Vi rödgröna lämnar tydliga besked om att vi kommer kräva FN-mandat för att svenska soldater ska delta i internationella insatser. Kan borgerligheten ge samma löfte?"

Välkomna till verkligheten, säger jag! Just så fungerar det sedan länge. Alla våra insatser vilar på FN-mandat, så även den i Afghanistan. Vänsterns okunskap (eller avsiktliga försök att vilseleda?) kring detta är direkt anmärkningsvärd!

Vapenexportreglerna tycker jag förtjänar en översyn men inte på det svart/vita sätt som herrar Ohly & Linde indikerar. Kravet på att dra sig ur ledartröjan för NBG-11 - EU:s snabbinsatsstyrka som ställs i beredskap nästa år - betraktar jag som fullständigt huvudlöst. Det vore att slänga rejält med pengar i sjön, göras till offentligt åtlöje i Europa och att själviskt lämpa över ansvaret på någon annan.

För en prat- och kravmaskin som Ohly är det måhända en logisk hållning. Men för den som gör anspråk på att vara en seriös säkerhetspolitisk aktör är det ett självmål av sällan skådat slag.

Vänstervånda

Jag brukar läsa Försvarsbloggen som författas av Annika Nordgren-Christensen (mp). Hon är klok, påläst och analytisk. Att vi sedan hamnar i lite olika slutsatser mellan varven hör liksom till.

Den 3 december skrev Annika:

"Riksdagen ska i dagarna börja behandla regeringens proposition om ett utökat svenskt truppbidrag till insatsen i Afghanistan (ISAF). Partiernas krav blir därmed kända. Det ska bli intressant att se vilken falang inom socialdemokraterna som fällde avgörandet när det gäller deras motionsskrivning. Vänstern lär fortsatt kräva att Sverige omedelbart drar tillbaka det militära truppbidraget och miljöpartiet, som externt har givit lite olika bilder av hur man landar, har landat tillräckligt bra i sina beslut."

Nu är det den 8 december och en rödgrön koalitionsambition har värkts fram under stor vånda. Som jag skrev redan igår hyser jag en stor oro för vänsterpartiets inflytande över utformningen av oppositionens säkerhetspolitiska program. Inriktning, avvägningar och ambitionsnivå på detta område är alldeles för viktiga för att lägga i händerna på exkommunister. Det handlar om vår gemensamma säkerhet. Och vårt anseende i världen.

Annikas inlägg ovan illustrerar allt för väl hur svårt vänsterkartellen kommer få att samla sig kring något som liknar en trovärdig försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik!

Coalition of the willing?

Med kniven mot strupen meddelades idag att s+v+mp återupptagit sin relation och siktar på en koalition till valet. Detta efter att vänstern slutligen accepterat grundläggande regler för statens finanser.

Gott så. Nu ska ett antal arbetsgrupper samlas för att mejsla ut gemensamma förslag. Jag ser med viss fasa fram emot vad man ska komma fram till på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Att överhuvudtaget ge vänstern ett inflytande över denna fråga känns djupt otryggt. Minns bland annat följande Lars Ohly-citat:

Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa. (1996)

Jag skulle välja Castro före Blair om Castro ställde upp i ett allmänt val, men problemet är att det gör han ju inte. (2006)

Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen. (1983)

Blotta risken att få en vänsterpartist som utrikes- eller försvarsminister är en tanke som förskräcker. Eller för den delen finansminister. Eller demokratiminister. Eller...