An Afghan voice

Det finns många uttolkare av det Afghanska folkets vilja i dessa dagar. Mest tvärsäker är kamrat Ohly som ju för övrigt aldrig satt sin fot i landet.

Efter de rödgrönas utspel om att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande om några månader skickade jag ett mail till en av mina afghanska vänner. Det här är svaret jag fick;

"As my point of view most Afghans wants or need the presence of ISAF in Afghanistan as long as the Afghan National Security Forces become able to maintain the security of all Afghans and our borders.

Building a strong and professional army in a country requires really long time, especially a country such as Afghanistan, which has passed 3 decades of war and conflict.

I am totally confident that with the help or support of our foreign friends from any nations around the world we can achieve our goals and commitments towards our country, which is of course peace, stability and development.

So my answer to this question is that presence of ISAF, especially Swedish PRT, is a MUST in Northern regions. IF the Swedish troops leaves us in the beginning of next year the result will be really bad and security will get worse in the Mazar."

Tänkvärt. För ordningens skull ska sägas att min vän inte står i någon som helst beroendeställning till ISAF och själv har valt att vara anonym.

När Ohly får diktera...

I förmiddags var jag på ett seminarium om förbättrat anhörigstöd för soldater i utlandstjänst. Det var bra och högst välkommet! Starkast intryck gjorde den danska psykologen Rikke Hogsted. Hon har satt barnens perspektiv i fokus och skapat en bok som hjälper till att att förklara och sätta ord på känslor för våra minsta anhöriga. Den har nu köpts in och översatts av Försvarsmakten. Själv hoppas jag kunna testa boken på mina kusinbarn (10 och 7 år) som kommer på besök till helgen.

Samtidigt som seminariet pågick på Armémuseum passade de rödgröna på att presentera sin Afghanistanstrategi. Kontrasten blir onekligen märklig, på gränsen till surrealistisk. Deras vilja att satsa mer på bistånds- och utvecklingsinsatser är inget att säga om. Det är däremot deras naiva - och i mina ögon ansvarslösa - idé om att påbörja en svensk truppminskning redan i början av nästa år för att slutföra den 2013.

Jag har nyligen upplevt verkligheten på nära och håll och vågar påstå att de rödgrönas prognoser är helt orealistiska. Vill vi inte skapa kaos måste ett successivt tillbakadragande styras av den faktiska utvecklingen på marken, inte av Lars Ohly. Nu har man dessvärre valt den omvända ordningen och det är bara att beklaga - å det afghanska folkets vägnar.

Personligen hade jag både hoppats och trott på mer av statsmannaskap från Mona Sahlins sida. Hon är klok och lyssnande och jag har mycket svårt att tro att dagens uppgörelse speglar den känsla hon tog med sig från sin egen Afghanistanvistelse nyligen. Jag kan förstås ha fel men jag tror ändå Mona om mycket bättre än så här.

Som en avslutning på programmet på Armémuseum fick vi en guidad visning av utställningen Fredssoldater. Den har funnits där i ungefär ett år och uppdateras ständigt. Vårt land en stolt tradition att leva upp till, delvis obekant för svenskar i allmänhet. Jag kan verkligen rekommendera ett besök för den som har vägarna förbi huvudstaden! Men Lars Ohly har förmodligen inte varit där, på samma sätt som han inte satt sin fot i Afghanistan...



Läs gärna även hur Wiseman, Staffan Danielsson och Kerstin Lundgren kommenterar det rödgröna beskedet.

Post Pride och Broder Ohly

Semestern är till ända och jag har återvänt till vardag, kontor - och studier i arabiska...! Att ledigheten avslutades under festliga former i Köpenhamn har förmodligen noterats av en del... Bilder från högtidligheterna där återkommer jag med i senare inlägg. Här blir det i stället två andra nedslag i den senaste tidens händelser.

Låt mig börja med denna smått osannolika omslagsbild för det nummer av tidningen Broderskap som kom ut i Pride-veckan:



Osannolik - varför då? Ja, inte hade då jag trott att jag någonsin skulle fronta i en s-märkt tidning med rötterna i kristendom och nykterhetsrörelse... Men samtidigt gillar jag att göra lite oväntade saker och artikeln om mig och Daniel är faktiskt riktigt bra. Dessvärre har jag inte sett den på nätet.

En helt annan text har jag skrivit själv och du kan läsa den här. Den utgör mitt månatliga bidrag till bloggen Jämställd och går den här gången på temat Ohly: Kvinnornas fiende. Läs gärna.

På snart återhörande!

Alliansfrihet utan försvar

I dagens Aftonbladet kommer Lars Ohly ut som försvars- och utrikespolitiker. Det är bra. Därmed blir det tydligt att de rödgrönas säkerhetspolitiska analys kommer att hämta sin näring ur vänsterns fundamentala naivitet och okunskap. Jag är tämligen säker på att det skrämmer iväg åtskilliga väljare.

Ohly och Linde klamrar sig fast vid alliansfriheten. Gott så. Problemet är att de inte är beredda att ta några som helst konsekvenser av det. Ett Sverige som försvarsmässigt ska stå på helt egna ben kommer på sikt förutsätta en både större och dyrare försvarsmakt. Vänsterns krav har i alla tider varit de motsatta, det vill säga mångmiljardnedskärningar i en redan hårt bantad organisation.

Trovärdigt? Nej, knappast. Jag vill i stället se ett betydligt närmare samarbete med våra vänner och grannar. Det nära utbyte som etablerats med bland annat Norge och Finland är en utmärkt modell. Samövningar i NATO:s regi är heller inget att rädas över. Isolering à la Ohly skapar vare sig inflytande eller kostnadseffektivitet. Tvärtom.

Vidare skriver man:
"Vi rödgröna lämnar tydliga besked om att vi kommer kräva FN-mandat för att svenska soldater ska delta i internationella insatser. Kan borgerligheten ge samma löfte?"

Välkomna till verkligheten, säger jag! Just så fungerar det sedan länge. Alla våra insatser vilar på FN-mandat, så även den i Afghanistan. Vänsterns okunskap (eller avsiktliga försök att vilseleda?) kring detta är direkt anmärkningsvärd!

Vapenexportreglerna tycker jag förtjänar en översyn men inte på det svart/vita sätt som herrar Ohly & Linde indikerar. Kravet på att dra sig ur ledartröjan för NBG-11 - EU:s snabbinsatsstyrka som ställs i beredskap nästa år - betraktar jag som fullständigt huvudlöst. Det vore att slänga rejält med pengar i sjön, göras till offentligt åtlöje i Europa och att själviskt lämpa över ansvaret på någon annan.

För en prat- och kravmaskin som Ohly är det måhända en logisk hållning. Men för den som gör anspråk på att vara en seriös säkerhetspolitisk aktör är det ett självmål av sällan skådat slag.

Skattesänkar-Ohly

Det finns tydligen EN skatt som Ohly vill sänka... Ur DN:s partiledarintervju:

– Jag är väldigt övertygad om att elit behövs i idrotten. Och när Andreas Johansson flyttar från Wigan i England så väljer han inte Djurgården utan han väljer Aalborg. Inte därför att han tror att han utvecklas mer som spelare där utan av det enkla skälet att han tjänar dubbelt eller tre gånger så mycket utan att Aalborg behöver betala något mer än vad Djurgården var villiga att göra. Det är en konkurrenssituation och det gäller inkomster under kort tid. Då anser jag att Sverige i likhet med Danmark och Norge ska sänka skatterna för dessa fotbollsspelare.

Där ser man! Och visst är jag öppen för det. Men det finns betydligt viktigare skattelättnader att göra, i termer av enskilda yrkesgrupper. Jag tänker i första hand på soldater i utlandstjänst. De är kvinnor och män - utsända av nationen Sverige - som löser komplexa uppgifter i FN:s namn. En skattebefrielse vore ett viktigt erkännande av de oerhörda uppoffringar som görs, såväl av soldaterna själva som av deras anhöriga.

Vänsterledaren fortsätter på fotbollstemat:

– Jag får fortsätta tänka fritt ett tag till. Och så får jag väl diskutera med mig själv eller vem annars som blir finansminister efter valet….

Smaka på den - Ohly som finansminister...? Det ger mig samma rysningar som tanken på att han skulle kunna bli utrikes-, försvars- eller näringsminister. Eller vilken annan ministerpost som helst med tanke på regeringens kollektiva beslutsfattande... Låt oss hoppas att vi slipper det scenariot efter den 19 september!

Coalition of the willing?

Med kniven mot strupen meddelades idag att s+v+mp återupptagit sin relation och siktar på en koalition till valet. Detta efter att vänstern slutligen accepterat grundläggande regler för statens finanser.

Gott så. Nu ska ett antal arbetsgrupper samlas för att mejsla ut gemensamma förslag. Jag ser med viss fasa fram emot vad man ska komma fram till på det utrikes- och säkerhetspolitiska området. Att överhuvudtaget ge vänstern ett inflytande över denna fråga känns djupt otryggt. Minns bland annat följande Lars Ohly-citat:

Kuba är ett fantastiskt exempel på hur man under mycket fattiga förhållanden kan uppnå folkligt deltagande och ekonomisk rättvisa. (1996)

Jag skulle välja Castro före Blair om Castro ställde upp i ett allmänt val, men problemet är att det gör han ju inte. (2006)

Vi får aldrig acceptera ett demokratibegrepp som står höjt över klasskampen. (1983)

Blotta risken att få en vänsterpartist som utrikes- eller försvarsminister är en tanke som förskräcker. Eller för den delen finansminister. Eller demokratiminister. Eller...