Gott nytt år!

Ett riktigt gott nytt år tillönskar jag alla trogna och tillfälliga bloggläsare!! Ha en underbar kväll och vi hörs 2010! Själv firar jag med kära släkten på Gotland.

In- och utvandring

"Fri invandring borde vara självklart" skriver Sofia Nerbrand i dagens SvD. Kolumnen är klart läsvärd och jag delar hennes argumentation till fullo. Det borde verkligen vara en grundläggande rättighet att få resa vart man vill i världen och även ha möjlighet att bosätta sig och leva där. Det är liksom inte rimligt att den plats man råkat födas på för evigt ska inskränka en människas frihet.

Flummigt och naivt? Jag tycker inte det. Vi måste våga ha visioner!

En länk till Nerbrands artikel hittar du här.

God fortsättning!

Så har då gästerna åkt och julen är nästan över... Skönt, samtidigt som vi verkligen haft ett par mysiga dagar med nära & kära!



Traditionsenligt (numera) gick firandet av stapeln hemma hos oss på Kungsholmen. Och det inleddes med svärmors fantastiska smörgåstårta på Lille Julafton.



Delar av familjerna Fahlstedt-Hjalmarsson samlade för julmiddag.



Senare på kvällen utbröt en spontan och mycket uppskattad spritprovning. Stora delar av barskåpet gicks igenom och det luktades, smuttades och fördes protokoll - allt som blindtest. Vem som vann...? Det behöver vi inte gå in på. Men mycket glasdisk blev det!

Om några dagar bär det av till släkten på Gotland och därfter vidare till Sydafrika. Det finns onekligen mycket att se fram emot!

Aldrig ska jag sluta älska dig

Vi har varit på Riga-kryssning med två underbara vänner. Härligt - bland annat tack vare att båten inte ens var i närheten av halvfull. Det ger Tallink-personalen aningen bättre förutsättningar att faktiskt uppmärksamma sina passagerare...

Framåt småtimmarna i natt bjöd Tobias också på en fantastisk kärleksförklaring till sin sambo. Med ett säkert tag om karaoke-mikrofonen framförde han en bejublad version av Jonas Gardells "Aldrig ska jag sluta älska dig". Inte ett öga var torrt!



Tobias i högform.



André njuter. Liksom vi andra. Tack för vänskap och en riktigt trevlig minisemester!

Livet i Hällefors

Nu är det sista kvällen i stugan på ett tag och det är optimala förutsättningar (bortsett från frånvaron av sambo). Inne går vedspisen varm, ute är det 10 minusgrader och ca 5 cm snö som täcker mark och grenverk. Vackert! Och det vill jag förstås dela med mig av i bildform:



Storstugan i vinterskrud.



Numera täcks golvet av en handknuten afghansk matta även här. TACK, Nazanin!



Sjön ligger fortfarande öppen. Perfekt när det kommer till tandborstning och disk!

Enda smolket i glädjebägaren är väl dagens besked från Naturvårdsverket att 3 vargar ska skjutas av i länet (av totalt 27 i landet). Jag hoppas det inte är en av de som Daniel hade förmånen att se här för en tid sedan...

Jag är välmedveten om att mitt eget parti aktivt medverkat till att öppna upp för vargjakt men jag gillar det inte. Tillsammans med de vargar som dör naturligt (inklusive dödas i trafiken) och omfattande illegal jakt (inte minst i dessa trakter) så befarar jag att stammen kommer ta allvarlig och svårreparerad skada.

Vårt land borde kunna bättre! Tycker du som jag? Stöd Rovdjursföreningen.

Massör - man eller kvinna?

Här ovan syns samtliga tre generationers Gender Field Advisers i Afghanistan. Bilderna finns på kontoret i Mazar-e-Sharif och kommer förhoppningsvis bli en tradition!

En av de sista sakerna jag gjorde i min befattning var att ifrågasätta ett befintligt avtal mellan Försvarsmakten och Supreme, en underleverantör som tillhandahåller diverse arbetskraft på vår camp i Mazar-e-Sharif. Just detta unika avtal rör massagetjänster - i dess allra mest profesionella bemärkelse.

Men hur det än är så stipulerades att jobbet skulle utföras av MÄN. Endast. Därav min reaktion och skrivelsen har nu uppmärksammats av utländsk media, med start i The Local. Av läsarreaktionerna att dömma förstår jag att en del klarlägganden kan vara på sin plats... Jag ska försöka sammanfatta mina utgångspunkter kort:

* Massage är en oerhört välbehövlig tjänst bland soldater som dagligen bär på (illasittande) utrustning som väger omkring 50% av den egna kroppsvikten. Det handlar om att säkerställa stridsvärde över tiden.

* Soldater är både kvinnor och män.

* All den personal som anställs genom oss eller Supreme är kompetenta i sin YRKESroll, vare sig det handlar om kökspersonal, hantverkare, lokalvårdare - eller massörer/massöser.

* Supreme använder sig i stor utsträckning av arbetskraft från länder som Indien och Pakistan.

* Oavsett vem som i slutändan anställs är det helt centralt att förutsättningarna är könsneutrala. Säkerhetsprövningar (utifrån en kulturell kontext) görs i varje enskilt fall - vare sig den sökande är man eller kvinna.

* Det är ett självändamål att den betydande microekonomi som campen utgör kommer både kvinnor och män till godo. Just därför har vi också framgångsrikt anställt kvinnliga tolkar och öppnat upp vår lilla lokalmarknad för affärer drivna av kvinnor.



Nåväl; det är också tid för kontemplation... Och så här fridfullt är det en födelsedagskväll i stugan!

Hemkomsten

Ja, då börjar jag landa så smått i vardagen efter tiden i Utlandsstyrkan. Det ska förhoppningsvis också leda till ökad aktivitet här på bloggen! Nedan följer lite bilder från förra veckans hemkomstverksamhet.



Undertecknad uppställd på Armémuseums borggård - en väl vald plats att genomföra medaljceremoni på!



Delar ur FS17. Dessvärre var de sista kollegorna försenade från Afghanistan och anlände först på natten.



Försvarsminister Sten Tolgfors var på plats och talade väl till soldater och anhöriga.



Julbord på Livgardets mäss på kvällen och här syns mitt trevliga sällskap!



Och nu är jag i stugan utanför Hällefors... Bilden är tagen i morse vid 8-tiden.

Överlämning

Jag har nu varit tillbaks på svensk mark i några dagar. Var sak har sin tid och mina dryga sju månader i Afghanistan är till ända. Det känns bra även om det finns massor jag också kommer sakna - inte minst alla härliga människor!

Hur som helst känner jag mig väldigt nöjd med överlämningen till Ulrika, min efterträdare. Varmt lycka till, säger jag - 1325-arbetet vid PRT Mazar-e-Sharif är i mycket goda händer!!



Utsikt från den campens södra mur. Notera snön på bergstopparna...



Bild från Change of Command-ceremonin i måndags.



Jag och Ulrika - Gender Field Adviser nummer tre och fyra i Afghanistan.



Ett uppskattat besök vid vårt provinskontor i Sheberghan hanns också med under våra intensiva överlämningsdagar.



Sista mötet med de underbara affärskvinnorna, Shah Jahan och Shakila. På bilden även Friba Majeed, Director of Department of Women's Affairs i Balkh. Hon har varit en mycket god och uppskattad samarbetspartner!

Sandstorm

Vädret är nyckfullt nu och det svänger fort. Våra efterträdare hälsades exempelvis välkomna med ett rejält hällregn. Och för min personliga del har långkalsongerna åkt på...!

Häromdagen deltog vi vid bygget av en liten moské i en by som ligger mitt i öknen (se även föregående inlägg). Strax efter lunch blåste det upp...

Veckan som gått

Slutspurt! Så kan man nog bäst sammanfatta arbetsläget här. Det är full fart och igår anlände också min efterträdare. Härligt! Nedan följer ett litet collage som åskådliggör de senaste dagarnas aktiviteter för min del.



Lördag: Besök hos organisationen Youlduzlar, en liten lokal NGO som jobbar med stöd till utsatta kvinnor. Här upprättar vi en enkel sjuksköterskemottagning under en timme vilket blev mycket uppskattat.



Många av er där hemma har skickat ner paket med kläder den senaste tiden (TACK!!). Hos Youlduzlar delade jag framförallt ut en rejäl laddning som skänkts av Anna och Anette och deras familjer. Jag överlämnade förstås också de teckningar som några av sysslingbarnen där hemma ritat. En liten gåva kommer i retur...



Söndag: Vårt PRT har stöttat bygget av en liten moské i en by norr om Mazar. Jag följde med när slutmonteringen gjordes på plats. Dagen efter förrättades invigningen i närvaro av bland andra Aqutillah Ansari, chef för den Blå Moskén. Då passade vi också på att överlämna en symbolisk gåva (som jag fixat) i form av en personlig hälsning från Eva Dahlgren. Atiqullah råkar nämligen vara en hängiven beundrare av hennes musik - världen är liten!



Måndag: Jag åker ut till våra provinskontor i Sheberghan och Sar-e-Pol för att stämma av läget en sista gång. På vägen hem kör vi in i efterdyningarna av en IED-attack tidigare på dagen. Måltavlan denna gång var civila fordon men tack och lov skadades ingen människa allvarligt. Men långa köer blev det...



Tisdag: Sex kvinnliga kollegor, jag och skytteeskort ger oss av på fotpatrull till Women's Garden som ligger ca två kilometer norrut. Parken kommer inte öppnas för allmänheten förrän den 8 mars men igår invigdes den minigolfbana som vi skänkt. Utöver det har vi även hjälpt till med att förbättra säkerheten. På bilden ser vi sannolikt det första minigolfslaget någonsin i Afghanistan. Vid klubban: Friba Majeed som är chef för Department of Women's Affairs i Balkh-provinsen. Klart häftigt!

Idag uppmärksamms förstås the International Day for the Elimination of Violence against Women.

Nya tider

Det ska sägas först som sist: jag har haft en riktigt bra leave! Inte minst gäller det den avslutande helgen i London. Och till alla er som undrar (och eventuellt tvivlat?) kan jag meddela att Priscilla - the musical är en alldeles fantastiskt underbar föreställning!! Se den om ni får chansen.

Här på campen sjuder det av liv. På vägen ner reste jag tillsammans med förtrupperna ur FS18 och det märks tydligt att det är överlämningstider. För egen del innebar det redan igår kväll att jag fick flytta ut från den barack som varit mitt hem de senaste 7 månaderna och in i ett provisoriskt boende. Men det är helt OK. Idag gäller det att komma ikapp jobbmässigt och planera upp de sista två veckorna för mig och min efterträdare som kommer om några dagar.

Avslutningsvis vill jag rikta ett STORT TACK för alla kommentarer till mitt förra inlägg! De värmer. Jag kan också nämna att jag haft möjlighet att framföra motsvarande budskap till ett par lyssnande vänner i riksdagshuset.

Läs även gärna Johanne Hildebrandts artikel på Newsmill häromdagen.

Ta ansvar för Afghanistaninsatsen

Jag var på väg upp i talarstolen på en konferens i Helsingfors när jag fick meddelandet: flera svenska soldater skadade i en IED-attack väster om Mazar-e-Sharif. Senare fick jag också veta att en av våra lokalanställda tolkar stupat. På ett sätt är det förstås skönt att inte vara på plats just nu, på ett annat sätt frustrerande. Inte för att jag kunnat göra så mycket, men ändå.

Jag vågar påstå att vi som tjänstgör i Afghanistan är fullt medvetna om riskerna och det gäller förstås också kollegorna i FS18 som är på väg ner för att lösa av oss. Det handlar om att lojalt lösa uppgifter som en del av svensk säkerhetspolitik, inte sällan med fara för eget liv. Det senare gäller i allra högsta grad skyttesoldater och andra enheter som dagligen rör sig utanför campen och exponeras för risker.

För att i längden klara det måste stödet hemifrån vara genuint. Dels från den egna familjen, dels - och kanske viktigast i tider som dessa - från den politiska ledningen. Soldatrollen i Afghanistan bygger inte på någon slags krigsromantiskt självförverkligande. Den bygger på känslan av att faktiskt göra något som är riktigt viktigt. För Sverige, för det internationella samfundet - och ytterst förstås för det afghanska folket.

Därför blir jag djupt beklämd över den diskussion som omedelbart blommar ut när det oundvikliga händer. Ett typexempel var Aktuellts 21-sändning igår kväll, bara timmar efter att soldaterna kommit till sjukhus. I studion finns Arméinspektören och han svarar sakligt på frågor kring händelseförloppet. Därefter övergår allt i en lång intervju med en pensionerad finsk försvarschef som anser att Afghanistaninsatsen på politiska grunder är felaktig. Och därmed låter redaktionen saken bero.

Ex-generalens ståndpunkt är i och för sig fullt legitim även om jag inte håller med. Journalistiskt kan jag dock tycka att ett minimikrav vore att bjuda in en åsiktsmässig motpol. Och denna "någon" ska representera våra folkvalda, inte försvarsledningen. Vi som militärer är i sammanhanget bara yrkespersoner som verkställer de beslut riksdag och regering fattar.

Men det som stör mig på allvar är tajmingen. Eller snarare bristen på sådan. Någonstans borde även media ta ett visst ansvar för att inte ytterligare förvärra familjers olustkänsla. När inslaget sändes var många anhöriga helt nyligen underrättade. Det sista en mor, far, pojk- eller flickvän behöver höra då är en debatt om att deras nära & kära skadats för en sak som ingen är beredd att stå upp för.

Aktuelltinslaget var i mina ögon både ensidigt (partiskt?) och okänsligt. För gärna debatten om huruvida ISAF gör nytta i Afghanistan eller inte. Men gör det utifrån seriösa säkerhetspolitiska argument och bedömningar, inte utifrån när enskilda attacker mot våra förband sker. Annars riskerar hela insatsen att undermineras.

Vi som jobbar i Afghanistan - såväl som våra anhöriga - behöver inte nödvändigtvis höra att vi gör ett BRA jobb (även om det är trevligt). Men vi behöver i varje sekund känna att vi gör ett VIKTIGT jobb. Jag uppmanar därför betydligt fler politiker i ansvarig ställning att stolt och aktivt backa upp fattade beslut. Och jag uppmanar media att fundera över vilka känslor man medvetet spelar på när händelser som gårdagens sker. För det kommer de att göra igen.

Inför leave

Dagarna före leave hann jag med ett bra besök vid vårt provinskontor i Aybak. Som vanligt blev jag synnerligen väl mottagen. TACK - det uppskattas!



På tur med lokalt stationerade kollegor och tanken för dagen är att det ska genomföras skarpskjutning i ett grustag.



Vaktpost med utsikt. Av säkerhetsskäl ställs skjutningen in just denna gång.



Efter lunch i det fria bär det av till besök hos Shakila med familj. De har kommit att bli goda vänner till både mig personligen och PRT som helhet. Här ses lillflickan med gosedjur från Gotland i famnen. Måhända får hon behålla ett men resten kommer delas ut till de mer behövande barn som dagligen vistas där tillsammans med sina mammor.



Vintern är i annalkande och med den kommer nederbörden. De flesta som kan förstärker därför sina hustak med lera för att undvika läckage. Gyttjepölen på familjens bakgård fyller således en viktig funktion - inte bara för hönorna!



På väg ut och tillbaks till bilarna. Som alltid har de kollegor som stått vakt varit flitigt uppvaktade av nyfikna barn. Den sociala samvaron på utsidan är minst lika viktig som den som sker inne på mötena.

Butiksinvigningen - del 4(4)

Vägen fram till måndagens invigning har inte varit helt rak. Idén till butikerna föddes för drygt ett år sedan och ärvdes av FS16. Under vårvintern jobbade min företrädare febrilt med att få de rätta besluten på plats men det subtila motståndet visade sig svårt att bryta...

Det tog mig ytterligare ett par månader av förankringsarbete innan ett positivt beslut kunde fattas. Då befinner vi oss tidsmässigt i slutet av juli och det första spadtaget kan äntligen tas!



Slutet av juli - OCH september, skulle det sedermera visa sig...: Grunden är lagd.



Början av augusti: Två moderna containrar har kommit på plats och arbetet förefaller flyta fint.



Slutet av augusti: Så gott som klart, bara elinstallationer kvarstår...

... trodde vi. I september blir vi emellertid berörda av en uppseglande kontraktstvist om leveransen av de nya containrarna. De är betydligt fler till antalet än bara dessa två och diskussionerna förs långt över våra huvuden. Raskt fattar vi därför beslut om att byta ut containrarna till en annan modell. Allt som är byggt rivs och kvar finns bara betongbottenplattorna...



Slutet av september: Nya - fast äldre - containrar har letats fram (TACK Kent!) och återuppbyggnadsarbete pågår. Till sist får vi också elarbetena gjorda och damerna kan börja flytta in i mitten av oktober.



24 oktober, två dagar före invigningen. Fint, eller hur? Från min horisont var det definitivt värt allt slit!

Butiksinvigningen - del 3(4)

Nu finns även en artikel att läsa på Försvarsmaktens hemsida - du hittar den här.

Själv följer jag upp med lite närbilder på människor och möten i samband med måndagens öppningsceremoni. Samtliga foton är tagna av min kollega Fredrik.



Shakila.



Carl - en nöjd kund!



Anja och Nazanin.



Shah Jahan.



Möte.

Butiksinvigningen - del 2(4)

Här följer lite fler bilder från den formella delen av måndagens ceremoni.



En del av åhörarskaran samlad på marknadsområdet.



Kvinnor i glatt samspråk framför de nya butikerna.



Musikalisk närbild. Bland annat framfördes den mycket vackra Afghanska nationalsången.



Spontant tal av Sayed, Chef för Department of Trade and Commerce i Balkhprovinsen.



Jag och Tommi i samspråk med Sayed efter invigningen och stolta bärare av var sin Chapan.