I min värld ska EU vara en union som bygger på gemensamma värderingar. Själva grunden är förstås respekt för mänskliga rättigheter. Där är principen om människors fria rörlighet en hörnsten.
Danmark driver sedan några år en synnerligen restriktiv invandringspolitik. Under förevändningen att man vill förhindra skenäktenskap har det satts upp strikta regler för uppehållstillstånd för partner till någon som kommer från ett annat land. Det krävs bland annat en minimiålder (24 år), en lägsta inkomst för den danska partnern samt att Danmark ska vara det land som de båda har störst anknytning till.
Europadomstolen har på goda grunder kritiserat detta förhållningssätt. I en dom från i somras underkändes Irlands lagar om återförening av familjer då de anses strida mot principen om fri rörlighet. Eftersom det danska regelverket är betydligt mer protektionistiskt än det irländska finns gott hopp om bakläxa.
Jag är inte för överstatligt centralstyre. Tvärtom. Jag tror i stället på att alla beslut ska fattas på den nivå där de hör hemma. En del frågor ska avgöras lokalt (i många fall inte ens av politiker överhuvudtaget!), andra i bred internationell samverkan.
Frågor kring klimat, säkerhet, brottsbekämpning och efterlevnad av mänskliga rättigheter kräver sådan samverkan. Nationellt präglade undantagsregler på dessa områden riskerar att undergräva all trovärdighet. Just därför känns Europadomstolens beslut så befriande.
Jag hoppas att den danska regeringen anpassar sig till de gemensamma värden som EU-medlemskapet faktiskt för med sig. I förlängningen bör annars någon form av sanktioner från kommissionens sida komma i fråga.
I linje med detta resonemang vill jag också se en förändring av den svenska lagstiftningen. Det är inte rimligt att vårt kommunala självstyre inbegriper rätten att vägra ta emot flyktingar. Det är djupt osolidariskt och ovärdigt. När får vi se en förändring, Billström?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar