Vår beredskap är god - men är vi beredda?

Försvarsministern gav sig i helgen in i försvarsdebatten. Det är förstås bara att välkomna. Nu mer än någonsin krävs tydlighet i det politiska ledarskapet.

Jag delar också hans huvudbudskap - högre tillgänglighet genom att lämna dagens kontraproduktiva uppdelning i en utlandsstyrka och en nationell insatsorganisation. Däremot blir jag besviken på den något yviga retoriken. Förespeglingen att nästan alla förband behöver ett år eller mer på sig för att göra nytta är helt enkelt inte sann. Jag menar att vår beredskap är rätt god (och definitivt så god som riksdag och regering beställt).

Men frågan är ändå om vi är beredda...?

Igår stupade 10 franska soldater i strid i Afghanistan. Ytterligare ett 20-tal ska ha sårats. President Sarkozy är redan på väg till området för att visa sitt stöd. I ett uttalande igår sa han också att Frankrike står fast vid sitt åtagande att "delta i kampen mot terrorismen, för demokrati och frihet".

Hur skulle Sverige som nation reagera i en motsvarande situation? Vi har hittills varit väl förskonade från större förluster men så kommer det knappast förbli. Här skulle jag vilja se en mycket mer aktiv och levande diskussion. Fler behöver på djupet inse varför vi befinner oss med soldater i länder som Afghanistan och Tchad. Det gäller såväl våra folkvalda som den breda allmänheten.

Även detta är i högst grad en fråga om politiskt ledarskap och jag önskar mer av den varan. När det värsta inträffar är det helt centralt att uppbackningen på hemmafronten är total. Då duger det inte med populistiska krav på hemtagning av trupp eller "vad var det vi sa?".

Ytterst handlar det om förutsättningarna för att göra bästa möjliga jobb. För att sätta din och din familjs trygghet på spel måste du känna att det du gör är genuint viktigt. I detta nu har vi ca 1000 svenska soldater i fredens tjänst i olika delar av världen. Har de verkligen vårt stöd? Egentligen...?