Två diametralt olika bilder av den framtida försvars- och säkerhetspolitiken kommer till uttryck i dagens SvD. Jag sällar mig helt till den Stoltenbergska linjen vilket jag också varit inne på i flera tidigare inlägg. I korthet handlar den om ett 13-punktsprogram för ett kraftigt fördjupat Nordiskt samarbete, bland annat innefattande en solidaritetsförklaring.
I den andra ringhörnan står den pensionerade generalen Kihl med sina två sekonder från konsultvärlden. Jag har svårt att ta dem på fullt allvar. Å ena sidan argumenterar man för en "timeout" för att kunna göra en 'ordentlig' säkerhetspolitisk analys (vad är det för fel på försvarsberedningens rapport?) och å andra sidan tycks man redan ha lösningen klar för sig. Det rimmar illa.
Den mirakelkur som förordas är återgång till nationellt fokus och ökade värnpliktsvolymer. Marinen ska hålla sig i Östersjön. Och stående insatsförband (vilket jag gärna skulle se) avfärdas i minst sagt raljanta ordalag: "Vi skall inte ha soldater som ägnar dagarna åt att spela fotboll." Jämförelsen med det polska kavalleriets modernitetsgrad 1939 känns väl inte heller helt seriös. Ej heller det faktum att man helt utelämnar varje resonemang om att överge alliansfriheten.
Nåja; det är uppfriskande med debatt! För min del är utgångspunkterna klara: vi ska ta vår aktiva del av det militära ansvaret men ensam är inte stark. Låt oss därför på allvar bejaka de förslag som Thorvald Stoltenberg idag presenterat. På så sätt rör vi oss framåt - inte bakåt. Och vi skapar oändligt mycket bättre och mer kostnadseffektiva förutsättningar för fred och säkerhet i vår omvärld.
1 kommentar:
I den väsentliga frågan - geografiskt fokus - har de bägga samma uppfattning!
Skicka en kommentar