Helt onödig vargjakt

Vid midnatt inleds den andra licensjakten på varg i Sverige. Det innebär sannolikt att vi om bara ett dygn är ett lite fattigare land, med 20-talet färre vargar i våra marker.

Jag har stor respekt för frågans komplexitet och miljöministerns sätt att hantera den i stort. Ändå anser jag - nu liksom i fjol - att jakten är helt onödig. Vi har inte för många vargar i Sverige. Däremot behöver stammen tillföras nytt blod för att bli långsiktigt livskraftig.

Men att först skjuta av och sedan plantera in är knappast klokskap. Särskilt galet bli det om man tänker sig förnyad licensjakt kommande år. Länsstyrelsernas kontroll i all ära, men risken är uppenbar att helt friska och fullt avelsdugliga djur också faller offer för jägarnas kulor.

Nåväl; jakten kommer äga rum, oavsett vad jag och många andra tycker. Själv passar jag just idag på att förnya mitt medlemskap i Svenska Rovdjursföreningen. Det är 275 väl investerade kronor. Egoistiskt hoppas jag också på att vargen i Hälleforstrakten klarar sig. Örebro län har en tilldelning på 2 djur (mot 3 i fjol) så det återstår att se... Vid förra jakten strök 2 av "våra" vargar med.

Avslutningsvis något glädjande! Jag fick se färska lodjursspår igår och kunde följa dem ca 100 meter på vägen utanför stugan. Hittills har jag aldrig sett lo i det vilda men nu känns det som några små steg närmre!

Varg vs hemlösa?

Kurt Borg är ordförande i Jägarnas Riksförbund i Värmland och fanatisk vargmotståndare. Han predikar en "nollvision" och kan på sin höjd tänka sig varg i reservat långt hemifrån.

Att han har svårt att glädjas över att vargstammen i Värmland nu ser ut att tillföras friskt blod är därför lätt att förstå. Men följande liknelse hänger jag inte riktig med på:

Kurt Borg: "Det satsas mer på rovdjur än på hemlösa i Sverige i dag."

Vi har sedan årsskiftet skyddsjakt på varg och Kurt vill skjuta av dem alla. Bäva månde de hemlösa...

Jag har tidigare bloggat om Kurt Borgs varghat. Du kan läsa inläggen här och här.

Jägarna - Vargen, 1-0

Andreas Carlgren är en klok miljöminister. Men i rovdjursfrågan menar jag att han och regeringen hamnat i galen tunna. Gårdagens rovdjursproposition går allt för ensidigt högljudda jägarintressen till mötes.

Licensjakt på varg redan från i vinter och ett tak på max 210 individer innebär ett våghalsigt spel med en redan mycket sårbar population. Licensjakt i kombination med tjuvjakt, trafikdödade djur och naturliga dödsorsaker kommer medföra en extremt hög omsättningstakt. Det är inte bra för en art vars liv präglas av stark social sammanhållning.

Ett positivt inslag i propositionen är ändå satsningen på att underlätta invandring och därmed öka vargstammens genetiska variation. Ett möjligt positivt utfall är också att propositionen minskar Sverigedemokraternas rekryteringsbas bland rovdjurskritiker. Men det är likväl en klen tröst om det sker till priset av en utarmad fauna.

Sverige är ett stort och rikt land. Vi har bästa möjliga förutsättningar för att kombinera en livskraftig rovdjursstam med ett tryggt liv på landsbygden, både för människor och tamdjur. Jag menar också att vi har skyldigheten. EU:s art- och habitatdirektiv är mycket tydligt på den punkten. Det medger inte licensjakt på djurarter förrän gynnsam bevarandestatus uppnåtts. Och det har inte den svenska vargstammen gjort.

Rör inte vår varg!

Varannan varg som dör i Sverige och Norge är offer för olaglig jakt, läser jag i DN:

Tjuvjakten ingår delvis i en organiserad brottslighet mot djurlivet, anser förste åklagaren Tore Höviskeland vid den norska ekopolisen. Om den olagliga jakten inte skett skulle de två länderna haft mellan 194 och 305 vargar för två år sedan. I stället var de 153 individer.

- Den olagliga jakten bromsar tillväxten, säger chefsforskare Hans Christian Pedersen.

Dessvärre tror jag inte det finns anledning att betvivla uppgifterna. Samtidigt arbetar regeringen med en rovdjursproposition där förvaltningsjakt förväntas bli tillåten i större utsträckning än idag. För vargstammens del menar jag att avskjutningen måste begränsas till ett absolut minimum. Populationen är fortfarande extremt sårbar och vi har även ett ansvar att leva upp till i förhållande till EU:s art- och habitatdirektiv. 

Vargens vara eller inte vara är således inte enbart en nationell angelägenhet. Än mindre är det en fråga förbehållen militanta Värmlandsaktivister, däribland Kurt Borg från Jägarnas Riksförbund. Det enda positiva jag kan komma på att säga om honom är att han åtminstone förefaller ärlig. I en artikel från igår klarar han ut:

- Vansinne! Vi vill inte ha några vargar här, säger Kurt Borg. Inställningen är nollvision. 

- Antingen ska vi kunna släppa ut våra hundar på jakt, eller också kan vi det inte. Går det inte att leva med vargarna på det sättet, så ska de bort. Det här är beslut som tas i varje enskilt distrikt, säger Kurt Borg.

För egen del hävdar jag med dårens envishet att den biologiska mångfalden är en rikedom som vi ska vara oerhört rädda om. Låt samexistens bli nyckelordet. Inte utrotning.

Hets mot rovdjur

Såg ni Debatt med Janne Josefsson i torsdags? I ett lätt uppskruvat tonläge diskuterades den nu pågående lodjursjakten och mest uppskruvad av alla var en lädervästprydd man från Jägarnas Riksförbund.

JRF:s inställning i rovdjursfrågan är extrem även om de ibland försöker maskera den något. Hur långt ifrån varandra vi än står tycker jag därför det är bra när dess rätta ansikte visar sig. Och det gör det just nu genom en debattartikel av Lars-Ove Guttke som finns publicerad på förbundets hemsida. Döm själva - nedan följer några blandade utdrag;

"Vi människor har anpassat oss till förhållanden då vargen inte har funnits med i modern tid. Nu skall vi helt plötsligt rasera allt som har byggts upp under många år med löshundsjakt för att några mindre begåvade ärthjärnor under 70-talet fick för sig att vi skall ha tillbaka dessa djur i vår natur?

Politiker, ni lovade jakt på varg. Då skall det också bli så i slutändan, med eller utan er!

För ett Sverige utan varg!"

Om det fanns en brottsrubricering som hette "hets mot rovdjur" skulle Guttke balansera på slak lina... Nu hoppas jag i stället att vi kan föra upp den allmänna debatten på en betydligt mer begåvad och sansad nivå.

För övrigt anser jag att lodjursjakt med fälla bör förbjudas.

Resumé

Men med en stulen laptop och långa kursdagar ute på Livgardet har bloggandet kommit på efterkälken de senaste dagarna. Jag har velat skriva om mycket. Däribland:

... civilutskottets blocköverskridande överenskommelse om könsneutrala äktenskap. Tack för att prestigen lagts åt sidan!
... SAAB-krisen som jag tycker att regeringen balanserar väldigt väl. Gärna stöd och stimulans - men absolut inget skattefinansierat ägande.
... moderaternas integrationsutspel. Jag ogillar starkt förslag som gör skillnad på människor. Ska den fria rörligheten begränsas (vilket jag inte tycker) ska det gälla lika för alla. Flera förslag känns också mer som populism än som reella lösningar på verkliga problem.
... införandet av Sharialagar i delar av Pakistan. Här måste vi reagera!
... Naturvårdsverket som öppnar för viss förvaltningsjakt på varg och järv. Förslaget utgår helt från presumtionen att allmänheten ogillar rovdjur och därför behöver blidkas med avskjutning. Jag delar varken verklighetsbeskrivning eller lösning.

Nu bär det av mot centralen och 06.43-pendeln till Kungsängen.

Var e´ vargen?

Apropå dagens rovdjursdebatt; Jag har just kommit fram till Halmstad och läser i lokaltidningen att varg siktats i Oskarström. Kring detta finns ingen hysteri - och det är bra! - men jag studsar ändå till inför en annan passage i artikeln:

"Förra vintern etablerade ett vargpar revir i de vidsträckta skogarna i gränstrakten mellan norra Halland och Västra Götaland, vilket fick beteckningen 'Örbyreviret.' Dessa vargar rapporterades under 2008 vara spårlöst borta, det är tänkbart att de flyttat."

Så kan det förstås vara. Men flertalet vargar är märkta. En minst lika sannolik möjlighet är därför att vargarna fallit offer för tjuvjakt. Skjut, gräv, tig...

Tidigare i veckan noterade jag en annan artikel i den tidning vi läser i stugan, nämligen Bergslagsposten. Den trista bakgrunden till trots kan jag inte låta bli att roas över journalistens försök att bringa "klarhet" i vilket djur som dödat hunden;

"– Det finns blodfläckar på en plats cirka 75 meter från huset, men vi har inte påträffat hunden. Det finns flera spår på platsen, både från hund, lo och räv. Men det är troligen inte räv då en räv borde tvekat att ge sig på en grupp på fyra hundar. Vi kan inte heller utesluta varg.

– Det kan också vara kungsörn men det som talar mot kungsörn är att det skedde vid 6-tiden på morgonen och kungsörnen jagar inte gärna i mörker. Det kan även vara berguv och det lär finnas häckning av berguv på området. Hunden vägde bara två kilo och är av kattstorlek och är alltså möjlig att ta för berguv. "

Glasklart? Måhända vore det bättre att inte spekulera alls.

Vem hotar vem?

I dagens DN hävdas att våra stora rovdjur nu blivit för många och därmed utgör ett allvarligt hot mot rennäringen. Jag har den största respekt för den inneboende konflikt som ligger i detta. De renskötande samerna utgör den enskilda grupp som drabbas hårdast av rovdjurens liv. För detta ska de självklart kompenseras.

Min utgångspunkt är ändå att det större och överordnade värdet måste vara att främja en biologisk mångfald. I det ligger betydelsen av livskraftiga rovdjursstammar. Fakta är att samtliga stora rovdjur (förutom kungsörnen) idag är rödlistade i Sverige. Det innebär att de är hotade i någon mening. Så här ser det ut i den artdatabank som fastställs av Naturvårdsverket:

Varg - Akut hotad
Järv - Starkt hotad

Lodjur - Sårbar

Brunbjörn - Missgynnad

På onsdag ska just Naturvårdsverket presentera vad man kommit fram till avseende tre särskilda regeringsuppdrag:

1. Modell för ökad regional förvaltning av stora rovdjur
2. Stärka vargens genetiska status, samt
3. Jakt (utöver skyddsjakt) på varg och järv

.

Det ska bli spännande att se vilka slutsatser myndigheten landat i. Senare i vår kommer regeringen lägga fram sin rovdjursproposition. Jag har stora förväntningar på att ansvariga centerministrar hittar en sund balans. Den högljuddhet och skrämselpropaganda som präglar en del särintresses argumentation får inte omsättas till politik. Samexistens är nyckelordet.

Skjut, gräv, tig

Tyvärr kommer jag själv att missa dokumentärfilmen "Till minne av Rapa" som SVT visar imorgon kväll. Den är filmad i Sarek och sätter fingret på den omfattande tjuvjakt på björn som pågår där. Filmarna själva skriver också på debattplats i DN idag.

Vi ska vara ödmjuka inför den inneboende konflikt som finns mellan rennäringen å ena sidan och en livskraftig rovdjursstam å den andra. Likväl hävdar jag med dårens envishet att vi måste lära oss att samexistera. Och denna samexistens får inte ske på renägares eller jägares villkor allena. Tråkigt nog finns det en sådan slagsida i den rovdjursutredning som Åke Pettersson presenterade tidigare i år.

Några av de mer avgörande bristerna i utredningen är otydlighet kring vad en 'gynnsam bevarandestaus' egentligen innebär samt tveksamma uttolkningar av opinionsläget. Kring just detta har flera tunga remissinstanser också riktat skarp kritik.

Andra remissinstanser är inte fullt så insiktsfulla. Som exempel kan nämnas att Svenska Kennelklubben uttrycker sig i termer av "... den påstådda förekomsten av illegal jakt..." och Jägarnas Riksförbund som skriver; "Vi avvisar förslaget om en ny lagstiftning som kriminaliserar försök och förberedelse till grovt jaktbrott."

Enligt min mening har den Petterssonska utredningen tagit alltför stor hänsyn till särintressen. Jag hoppas därför att regeringens gör en annan avvägning och landar i en proposition som skapar betydligt bättre villkor för de stora rovdjuren. Vårt land är stort nog för att rymma oss alla.

Vi är nu på väg till Sydafrika. Det är ett land med en oändligt mer mångfaldig rovdjursfauna än den svenska. Självklart är inte mötet mellan människa och djur konfliktfritt där heller. Men jag vågar påstå att man lärt sig att förstå de stora värden som ligger i samexistensen. Jag har tidigare citerat Jan-Åke Hillarp i tidningen Våra Rovdjur men det är värt att göra igen;

"En resa i Indiens nationalparker ger perspektiv på rovdjursdebatten i Sverige. Tigrar, leoparder och andra stora vilda djur, hemmahörande i landets natur, bereds skyddat livsrum hos folk med en levnadsstandard där en förlorad ko kan betyda katastrof."

Tänkvärt. Och av detta borde vi lära. Nu styrs kosan mot Arlanda. Därmed blir det också betydligt glesare mellan inläggen här de närmaste tre veckorna.

Falis fredagstips

Dagar läggs till veckor och nu är det dags för ett av årets sista fredagstips. Måhända hinner det bli ett till innan kosan styrs mot Sydafrika...

Julhälsningstips
Skriv julkort! Jag tillhör den utdöende (?) skara i min generation som fortfarande uppskattar att både få och skicka dessa små välgångshälsningar.

Kortet ovan är för övrigt lite festligt. Det återfinns i julkortsskörden på RFSL:s kansli. Förmodligen har det gått till alla Världen idags kunder. RFSL är sedan länge en lika trogen prenumerant som Siewert Öholm på denna starkt homofoba blaska. Det har nämligen visat sig betydligt billigare att få hela tidningen dagligen än att betala för de hbt-relaterade pressklipp den genererar...

Julfridstips
Motorcykelfria gator! Det finns inte mycket jag uppskattar med den svenska vintern. Men att Stockholms samlade MC-park tvingas i ide är absolut en välgärning. Visst - det stora flertalet MC-förare har en kärleks- och ansvarsfull relation till sin hoj. Men det finns en minoritet som förstör för oss alla. Fullständigt omotiverade gaspådrag gör mig rejält förbannad när oväsendet brutalt fortplantar sig in i lägenheten. Väx upp, gossar!

Djurfridstips
Freda våra stora rovdjur! Utmärkte miljöministern Andreas Carlgren har gett Naturvårdsverket i uppdrag att utreda förutsättningarna för vargjakt. Utan att föregripa resultatet vill jag med skärpa hävda att frågan är alldeles för tidigt väckt. Vi må ha uppnått delmålet med ca 200 vargar i landet men det är inte det samma som en långsiktigt livskraftig stam. Det som snarare behövs (och som även är en del av utredningsuppdraget = bra!) är inplantering av nytt blod.

Låt mig avsluta med ett kort stycke ur en artikel av Jan-Åke Hillarp i senaste numret av Våra Rovdjur:

En resa i Indiens nationalparker ger perspektiv på rovdjursdebatten i Sverige. Tigrar, leoparder och andra stora vilda djur, hemmahörande i landets natur, bereds skyddat livsrum hos folk med en levnadsstandard där en förlorad ko kan betyda katastrof.

Uppdatering 20/12: Läs gärna denna debattartikel i Aftonbladet.

Rovdjurskärlek

Nu var det ett bra tag sedan jag bloggade om rovdjurspolitiken men några av mina tidigare inlägg i ämnet kan med fördel läsas här, här och här.

Från trakterna av vår sommarstuga hörs idag röster till de stora rovdjurens försvar. Det görs i en debattartikel på SvD:s Brännpunkt. Även om jag inte ställer upp på analysen att jägarna som kollektiv utgör ett särintresse som "propagerar mot rovdjuren" så känns författarnas ord som en skön motvikt till hur det annars brukar låta i bygden. Och jag instämmer till fullo i slutklämmen;

"Vi är många på landsbygden som är glada över att rovdjuren kommit tillbaka och berikar våra liv."

(PS. Är det en slump att alla undertecknarna är kvinnor...? Stå på er!)

Varg dödad - varför?

Man skulle kunna tycka att det finns viktigare saker att blogga om... Men jag blir så fylld av vanmakt när jag läser att en varg - återigen, och utan synbar anledning - fallit offer för en kula. Eller borde jag i stället skriva skriva "...fallit offer för en människas hat"?

Den här gången handlar det om en 3-årig varghanne som igår kväll sköts ihjäl vid Stor-Uttersjön i Örnsköldsviks kommun. Åklagare och polis är inkopplade på fallet och förundersökning pågår. Det är bra.

Teoretiskt kan det naturligtvis föreligga en nödvärnssituation men för en utomstående betraktare verkar omständigheterna inte riktigt tala för det. I lokalpressen finns det också gott om varghatsinsändare och ett liknande fall inträffade så sent som i höstas.

När ska vi lära oss att samexistera med våra stora rovdjur?

Borg vs Varg

Jag kunde inte riktigt släppa det rovdjurshat jag hörde i Värmlandsradion igår och bestämde mig för en mer ordentlig sökning på nätet. Min minnesbild verkar stämma - allt talar för att det var en man vid namn Kurt Borg som spydde galla i etern. Han är tydligen också distriktsordförande för Jägarnas Riksförbund i Värmland.



Nedan följer några blandade Borg-citat;

"Vi vill ha en debatt kring rovdjur och andra olämpliga saker i naturen." (Värmlands Folkblad)

Kommentar: Vem är det som är olämplig? Egentligen?

“För drygt hundra år sedan så dödades många barn och andra försvarslösa personer av varg och björn. Det kan bli så igen.” (ur en skrivelse till regeringen enligt Jinge.se)

Kommentar: Ingen människa har dödats av en vild varg i Sverige sedan början av 1700-talet.

"Jag ser en sådan människa som en enda stor terrorist." (sagt i radio apropå att MUF:s Niklas Wykman vill öka antalet vargar i Sverige)

Kommentar: Överflödig. Som sakupplysning kan nämnas att det idag finns ungefär 150 vilda vargar i Sverige.

"I Sverige får det finnas hur många vargar som helst, men inte i Värmland. Jag anser att vargen ska finnas i hägn." (svar på frågan 'hur många vargar tycker du att det ska finnas?' i samma radioinslag som ovan)

Kommentar: Inte här, men där...

Igår argumenterade Borg för att han inte vill bli störd av rovdjur i skogen. Frågan är om han inte är det redan... Störd alltså.

Vargskräck och bäverjakt i Värmland...!

Jag jobbade i Karlstad igår och lyssnade på Radio Värmland i bilen på vägen hem. I ett inslag strax efter lunch diskuterades rovdjursfrågan och en representant för Jägarnas Riksförbund (kan han ha hetat Kurt Borg?) gjorde sig till tolk för folkviljan.

Ordvalet var mustigt och budskapet glasklart. Rovdjuren ska bort från våra skogar. Det tycker 'alla' häromkring. Han sa också något i stil med att "vi måste kunna röra oss i markerna utan att bli störda av rovdjur".

Jag vill ogärna bidra till att ytterligare höja tonläget i denna redan affekterade debatt men människor som Borg (?) skrämmer mig. Sanningen är den, att en vanlig skogsflanör löper större risk att bli vådaskjuten av en jägare än att bli angripen av en varg eller något annat rovdjur. Honnörsordet är samexistens. Både friluftsliv/jakt och en livskraftig rovdjursstam behövs - här hemma såväl som i andra länder. Det kräver viss anpassning. Tack och lov drivs inte genomsnittsjägaren av hat till (rov-)djur utan av kärlek till naturen!

Lördagskuriosa: Jag roade mig med att surfa in på Jägarnas Riksförbunds hemsida och följde slumpmässigt en länk till "Kvinnoverksamhet". Där fann jag bland annat följande aktivitetstips;

Bäverjakt den 10 maj!
Årets sedvanliga bäverjakt går av stapeln tisdag den 10 maj med samling vid Järnboås skola kl. 18.00. Anmälan och frågor kontakta [...]. Vi hälsar er varmt välkomna till årets bäverjakt!

Behöver jag säga att det drog en aning i smilbanden?!

Rovdrift på rovdjur

Hämtat ur dagens Bergslagsposten:

"Ett av de fem lodjur som fälldes i samband med årets lojakt hade allvarliga skador på klor och trampdynor. Länsstyrelsen befarar att djuret skadats sedan det fastnat i en fälla och rivit sig ut. Det var den 15 mars som lohonan sköts utanför Grythyttan i Hällefors kommun. Statens veterinärmedicinska anstalt har sedan bekräftat skadorna och mycket talar för att lodjuret själv försökt riva sig ut ur en fälla. Troligen har lodjuret suttit i en vanlig rävfälla, eftersom ingen registrerad lofälla fanns i närheten av platsen."

Sånt här 'slarv' gör mig så arg! Parallellt med detta pågår också en bitvis affekterad rovdjursdebatt där även utrotningsargument poppar upp. Det gör mig ännu argare.

Ungefär nu brukar jag bli reducerad till Stockholmare... Då hör till saken att jag tillbringar ungefär två månader om året - oavsett årstid - i skogen utanför Hällefors där både varg och lo finns tätt inpå knutarna. Det ser jag enbart som en förmån.

Men jag vill också dela med mig av en sedelärande historia från vår förra resa till Sydafrika. Jag och Daniel bodde en vecka på ett guesthouse i St Lucia, norr om Durban. Vi småpratade en kväll med ägarinnan som då helt odramatiskt nämnde att en leopard kommit gående genom trädgården ett par månader tidigare. Samtidigt hade gäster suttit på verandan. Varje kväll därefter satt jag kvar flera timmar extra med min drink och min bok... Men tyvärr utan att få uppleva detta fantastiska djur på nära håll.

Tänk om vi kunde utveckla samma kärleksfulla förhållningssätt till våra rovdjur här hemma. Vi måste lära oss att samexistera!

Vargskräck i Bergslagen

SVT:s Rapport hade ikväll ett inslag om ett begynnande varguppror i trakterna av Nora och Lindesberg. Det är samhällen inte långt ifrån Hällefors där vi har vår sommarstuga och det triggar mig att skriva några rader.

Självklart ska man ha respekt för enskilda människors oro, även om den sakligt sett kanske inte är särskilt befogad. Men är det verkligen oro vi ser? Jag tillåter mig att tvivla en smula.

Bakgrunden "hemmavid" är att ett par moderlösa ungvargar blivit oförsiktiga och regelbundet rört sig nära bebyggelse. En sällskapshund har skadats. Som en konsekvens av detta beslutades om skyddsjakt på en av vargarna och den sköts också ihjäl under helgen som gick. För mig betyder det här att lagstiftningen fungerar. Potentiellt farliga vargar tas bort och det sker under kontrollerade former. Så vadan detta uppror?

Den svenska vargstammen beräknas idag uppgå till ca 150 djur. Det är ett antal som behöver öka för att säkerställa en långsiktigt frisk och livskraftig population. Det är också den utveckling som jag vill se. Vargen - precis som våra andra stora rovdjur - är en naturlig del av vår fauna och därmed måste vi lära oss att samexistera. Motsatsen skulle göra vår tillvaro väldigt, väldigt mycket fattigare.

Att ropa på hårdare tag är knappast grundat på kunskap utan på något annat. Rädsla? - säkert ibland. Hat och machokultur? - betydligt oftare skulle jag tro. Ingen människa har dödats av en vild varg i Sverige sedan början av 1700-talet. Annan tänkvärd fakta är att nästan dubbelt så många hundar vådaskjuts och hundra gånger fler dödas eller skadas av trafik än av rovdjur.

Så kära grannar; besinna er och fall inte offer för högljudd skrämselpropaganda! Låt oss i stället vara stolta över förmånen att få ha varg i våra skogar.