söndag 28 december 2008

Skjut, gräv, tig

Tyvärr kommer jag själv att missa dokumentärfilmen "Till minne av Rapa" som SVT visar imorgon kväll. Den är filmad i Sarek och sätter fingret på den omfattande tjuvjakt på björn som pågår där. Filmarna själva skriver också på debattplats i DN idag.

Vi ska vara ödmjuka inför den inneboende konflikt som finns mellan rennäringen å ena sidan och en livskraftig rovdjursstam å den andra. Likväl hävdar jag med dårens envishet att vi måste lära oss att samexistera. Och denna samexistens får inte ske på renägares eller jägares villkor allena. Tråkigt nog finns det en sådan slagsida i den rovdjursutredning som Åke Pettersson presenterade tidigare i år.

Några av de mer avgörande bristerna i utredningen är otydlighet kring vad en 'gynnsam bevarandestaus' egentligen innebär samt tveksamma uttolkningar av opinionsläget. Kring just detta har flera tunga remissinstanser också riktat skarp kritik.

Andra remissinstanser är inte fullt så insiktsfulla. Som exempel kan nämnas att Svenska Kennelklubben uttrycker sig i termer av "... den påstådda förekomsten av illegal jakt..." och Jägarnas Riksförbund som skriver; "Vi avvisar förslaget om en ny lagstiftning som kriminaliserar försök och förberedelse till grovt jaktbrott."

Enligt min mening har den Petterssonska utredningen tagit alltför stor hänsyn till särintressen. Jag hoppas därför att regeringens gör en annan avvägning och landar i en proposition som skapar betydligt bättre villkor för de stora rovdjuren. Vårt land är stort nog för att rymma oss alla.

Vi är nu på väg till Sydafrika. Det är ett land med en oändligt mer mångfaldig rovdjursfauna än den svenska. Självklart är inte mötet mellan människa och djur konfliktfritt där heller. Men jag vågar påstå att man lärt sig att förstå de stora värden som ligger i samexistensen. Jag har tidigare citerat Jan-Åke Hillarp i tidningen Våra Rovdjur men det är värt att göra igen;

"En resa i Indiens nationalparker ger perspektiv på rovdjursdebatten i Sverige. Tigrar, leoparder och andra stora vilda djur, hemmahörande i landets natur, bereds skyddat livsrum hos folk med en levnadsstandard där en förlorad ko kan betyda katastrof."

Tänkvärt. Och av detta borde vi lära. Nu styrs kosan mot Arlanda. Därmed blir det också betydligt glesare mellan inläggen här de närmaste tre veckorna.

2 kommentarer:

ylva sa...

Hur kan du hoppas på att regeringen gör annat än exakt vad Jägareförbundet vill? De vet ju inte hur fort de ska börja skjuta utrotningshotade djur i det här landet. Din partikamrat "Inkompetent Carlgren" lyder snällt dito "Korupte Jägar-Eskil". Det finns faktiskt inget att hoppas på där. Vad var det han sa Stockholmaren Carlgren, att vi lantisar är korkskallar som måste sakta vänja oss vid att det finns djur i skogen, usch!

Anna sa...

Fast i Indien är ju de flesta hinduer... Att de är öppna för att skydda även rovdjur kan ju ha något med deras religon att göra, och tron på att människor återföds efter döden och kan bli ett djur i nästa liv. Rovdjuret kan ju då vara deras släkting eller förfader.

"Vårt land är stort nog för att rymma oss alla", skriver du. Fast ibland undrar man om det verkligen finns plats för en urbefolkning, och på vems villkor DE i så fall ska få finnas till... Det många glömmer är att rennäringen i princip är en förutsättning för rovdjurens utbredning. Utan renar - inte lika livkraftig rovdjursstam. De flesta renskötare är riktigt trötta på att vara rovdjursuppfödare. De flesta samer (ca 80-90 %) får inte heller plats inom rennäringen. De har ingen möjlighet att leva som samer gjort i alla tider, dvs genom renskötsel, jakt och fiske. Utan har istället assimilerats in i det svenska samhället - "utrotats", kan jag tycka. Med statens goda hjälp på traven genom lagar och förordningar. Genom generösa villkor för nybyggare att bosätta sig och odla upp och äga land i Lappland "Lapparnas land", genom anläggning av vägnät, järnvägar, malmbrytning, gruvdrift, vattenkraftutbyggnad, skogsavverkning/skogsbruk och turismnäring. Ja, även paradoxalt nog genom anläggande av nationalparker. Den verkliga ytan där renskötsel kan bedrivas är i själva verket inte så stor. Det är på denna hopkrympta, genomkorsade yta som även rovdjuren ska få plats. Och semesterhusen och hotellen och vindkraftverken mm. Det är detta land som du anser är stort nog för oss alla... Men får alla verkligen plats? Vems intressen prioriteras? På vems bekostnad? Av vår urbefolkning finns knappt en spillra kvar, i alla fall inte av dem som forfarande har renar. Hur ska vi kunna beskydda den?

Om det bara var björnar som hotade renstammen... Björnen har alltid varit ett "heligt" djur för samerna. Inte många samer skulle med berått mod döda en björn, om de inte såg det som absolut livsavgörande. En del samer skulle överhuvudtaget aldrig skjuta en björn, oavsett omständighet. Men även lodjur, järv, örn och varg tar sin beskärda del av renarna. Sammantaget är rovdjurstrycket massivt. Och ska alla typer av rovdjur öka i antal så kommer det bli ännu värre. Det handlar inte bara om ersättningsnivåer, det handlar om så mycket mer. Renen är navet kring vilket "allt" samiskt liv kretsar. Slöjden, matkulturen, språket, levnadssättet, historien, myterna och berättelserna. Utan renar hjälper inte alla pengar i världen. Kalvningstiden i fjällen på våren är höjdpunkten i renskötarlivet. Nya små liv som tar sina första stapplande steg. Så skört. Minsta störning, så överger vajan sin kalv. Och då överlever inte kalven. Ett års arbete förgäves för renskötaren och såklart förlorad inkomst. Men den känslomässiga förlusten är ännu större. Man föder inte upp djur för att se dem slaktas så fort de föds, ibland tom innan födseln, genom att t ex järven slitit fostret ur mammans mage. Att se detta upprepas gång på gång på gång TÄR. Ska renskötarnas uppgift vara att tillhandahålla ett dukat bord på fjället under kalvningstid för att rovdjursstammen ska få frodas? (Som det ju är/blir när man bara beslutar att ge kompensaton i form av pengar.) Eller har även renskötseln och samerna ett existensberättigande i sin egen rätt? Som Sveriges urfolk och som representanter för en unik kultur? Ska de underställas samma avkastningskrav som all annan företagsamhet eller finns det plats att även se till andra värden än rent ekonomiska? Hur kan vi säkra samernas kulturella existens i ett så utpräglat kapitalistiskt system som det svenska samhället där en förlorad rättstvist kan betyda slutet för flera århundradens kulturella tillhörighet och levnadssätt? Det är bland annat det här det handlar om. Och något jag önskar att alla politiker skulle åtminstone lyssna på och försöka lära sig mer om. Tyvärr innehåller skolans läroböcker max fem rader om samerna. Ingenting alls om samernas historia och den svenska samhällsutvecklingens påverkan på det samiska samhället. Ingenting om den samiska befolkning som lever utanför renskötseln. Kanske skulle förståelsen vara större och klokare beslut kunna fattas med ett bättre kunskapsunderlag. Därför ser jag ändå de utredningar som tar fasta på den samiska kulturens överlevnad som något positivt. Även om de aldrig torde komma till den naturliga slutsatsen att det är det svenska samhällets intressen (särskilt särintressen)som borde stå i tur att maka lite på sig. Då, möjligen, skulle både samer och rovdjur kunna få sin rättmätiga plats.