SVT:s Rapport hade ikväll ett inslag om ett begynnande varguppror i trakterna av Nora och Lindesberg. Det är samhällen inte långt ifrån Hällefors där vi har vår sommarstuga och det triggar mig att skriva några rader.
Självklart ska man ha respekt för enskilda människors oro, även om den sakligt sett kanske inte är särskilt befogad. Men är det verkligen oro vi ser? Jag tillåter mig att tvivla en smula.
Bakgrunden "hemmavid" är att ett par moderlösa ungvargar blivit oförsiktiga och regelbundet rört sig nära bebyggelse. En sällskapshund har skadats. Som en konsekvens av detta beslutades om skyddsjakt på en av vargarna och den sköts också ihjäl under helgen som gick. För mig betyder det här att lagstiftningen fungerar. Potentiellt farliga vargar tas bort och det sker under kontrollerade former. Så vadan detta uppror?
Den svenska vargstammen beräknas idag uppgå till ca 150 djur. Det är ett antal som behöver öka för att säkerställa en långsiktigt frisk och livskraftig population. Det är också den utveckling som jag vill se. Vargen - precis som våra andra stora rovdjur - är en naturlig del av vår fauna och därmed måste vi lära oss att samexistera. Motsatsen skulle göra vår tillvaro väldigt, väldigt mycket fattigare.
Att ropa på hårdare tag är knappast grundat på kunskap utan på något annat. Rädsla? - säkert ibland. Hat och machokultur? - betydligt oftare skulle jag tro. Ingen människa har dödats av en vild varg i Sverige sedan början av 1700-talet. Annan tänkvärd fakta är att nästan dubbelt så många hundar vådaskjuts och hundra gånger fler dödas eller skadas av trafik än av rovdjur.
Så kära grannar; besinna er och fall inte offer för högljudd skrämselpropaganda! Låt oss i stället vara stolta över förmånen att få ha varg i våra skogar.
1 kommentar:
Befogat eller inte. Dina tankar om vargar visar på en alltför stor oförståelse för landsbygdsfolks oro. Du får nog hämta dina röster hos dina likar i storstäderna är jag rädd.
Skicka en kommentar