Genuskompetens = mer pang för pengarna!

Jag har jobbat med mångfalds- och jämställdhetsfrågor i många år - inte minst i försvaret. Med andra ord är jag van vid att ständigt ifrågasättande är en del av normalbilden. Ett visst mått av krypskytte likaså.

Ett trist exempel på detta, i det lite större och publika formatet, var torsdagens artikel på DN Debatt som jag också kommenterat tidigare. Tyvärr hakar nu också Johanne Hildebrandt på genom sin krönika i dagens Aftonbladet. Det känns onekligen extra tråkigt med tanke på att Johanne är en människa jag i högsta grad uppskattar, både som person och i sin yrkesroll. Men jag tycker att hon siktar galet fel med följande formuleringar (apropå tillståndet i försvaret):

"Trist är det att något så viktigt förvandlats till ett svindyrt vuxendagis som enbart finns till för de anställdas skull i stället för att tjäna oss kunder. Däremot satsas det på [...] HBT-arbete, deltagande i Pride och framlyftande av kvinnors rättigheter."

Jag välkomnar verkligen en debatt om försvarets uppgifter, struktur och effektivitet. Det är inte det som stör mig. Nej, det är i stället försöken att framställa något slags motsatsförhållande mellan arbetet för sunda attityder å ena sidan och operativ effekt å den andra. Och värre ändå. Man får det nästan att låta som om vårt arbete för ett medvetet genus- och MR-perspektiv skulle vara roten till allt ont (underförstått: stjäl fokus och resurser?). Här tänker jag att en eller annan skribent blir förklaringen skyldig.

Varför kan vi inte bara enas om det som borde vara så självklart? Nämligen att försvarets yttersta existensberättigande handlar om att med vapenmakt värna frihet och demokrati och de värden den vilar på. Efterlevnad av mänskliga rättigheter är förstås helt centrala delar i dessa. Lägg till det att vi ska lösa uppgifter i otroligt komplexa miljöer, inte minst kulturellt. Grundläggande mänsklig respekt, baserad på kunskap och förståelse, blir därmed något av överlevnadsfrågor för vår organisation och med direkt bäring på kärnverksamheten.

En genuskompetent soldat är alltså inte en sämre soldat. Återigen - det finns verkligen inget motsatsförhållande. I själva verket förhåller det sig precis tvärtom! En soldats framgång bygger till stor del på förmågan att interagera med andra människor och bygga förtroende. Användning av maktmedel och eldkraft är bara en sista utväg (men som vi självklart också måste behärska till fullo).

Sverige är just nu världsledande i att omsätta FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet till praktisk handling. Och det handlar inte om att exportera svensk jämställdhet i någon slags klassisk bemärkelse. I stället handlar det om insikten att kvinnors aktiva delaktighet är en förutsättning för att kunna bygga långsiktig stabilitet i ett konfliktområde.

Det i sin tur kräver målmedvetenhet, kunskap och verktyg bland oss som verkar där. I slutändan är det en fråga om att uppnå en högre operativ effekt. En insats som bara når halva befolkningen (läs: den manliga) är helt enkelt inte framgångsrik. Kort sagt; genuskompetenta officerare och soldater ger oss mer pang för pengarna!

Så till doktorand Ydén, vännen Johanne, samt en eller annan Världen idag-journalist, har jag en vädjan. Ni menar förmodligen gott med att lyfta en debatt om ett bättre försvar. Men att gå vägen via att undergräva arbetet för en jämställd försvarsmakt präglad av mångfald och respekt är att göra er och oss en rejäl otjänst.

I sammanhanget vill jag också rikta ett tack till generallöjtnant Sverker Göranson som på Försvarsmaktens hemsida med ödmjukhet står upp för den inslagna vägen i dessa avseenden. Det behövs.