"Jag längtar tillbaka till möjligheten att påverka" säger Pär Nuder i en SvD-intervju idag. Hans problem torde vara att längtan inte är ömsesidig.
Ledarkrisen inom socialdemokratin blir också allt mer tydlig i takt med att rörelsens inre liv fläks ut i olika biografier. Intrigrigerande och offentlig smutskastning tycks snart vara den enda sammanhållande kraften som bär.
Jag tycker också att Nuders uttalande är ett slag i magen på alla de förtroendevalda politiker som sliter runt om i landet med drivkraften att göra folks vardag något lite bättre.
Nuder sitter i riksdagen sedan 15 år tillbaka. Det är Sveriges högsta beslutande församling. Han är även ledamot av socialdemokraternas verkställande utskott och partistyrelsen. Där mejslas oppositionens strategier för framtiden ut. Ändå anser han sig inte ha (tillräcklig) möjlighet till påverkan och inflytande. Vad säger det om självbild och verklighetsuppfattning?
Och värre ändå; vad signalerar det till en ung tjej eller kille som funderar på att engagera sig partipolitiskt? Eller till en fritidspolitiker som för tredje kvällen samma vecka beger sig miltals iväg för att vara med på ett nämndsammanträde? Att deras arbete och engagamenag inte är på riktigt...? Och inte tillräckligt viktigt?
Nej, bäste herr Nuder - för mig får du gärna fortsätta längta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar