Barbro Westerholm (fp) är en klok person. Tillsammans med två medförfattare skriver hon på Brännpunkt idag om möjligheten att öppna upp för aktiv dödshjälp. Artikeln är ett svar på den katolske biskopen Arborelius inlägg för någon vecka sedan:
"Vi har vårt fulla människovärde i oss själva, i kraft av att vi är människor, och detta människovärde får aldrig tummas på", skriver biskop Arborelius.
Vi delar den uppfattningen. Men just därför vill vi öppna för möjligheten till läkarassisterat livsslut – vilket inte innebär en skyldighet för läkare att medverka vid dessa tillfällen. Respekten för människovärdet hos patienten innebär att inom vissa givna gränser få vara med och i livets slutskede själv få avsluta sitt liv för att slippa ett outhärdligt lidande och en plågsam död.
Jag påstår inte att frågan är enkel. Men principiellt anser jag att en människa måste få vara suverän att själv bestämma när döden är en barmhärtigare väg än livsuppehållande insatser. Då bör det också vara möjligt att få den hjälpen genom läkares professionella försorg.
3 kommentarer:
"principiellt anser jag att en människa måste få vara suverän att själv bestämma när döden är en barmhärtigare väg än livsuppehållande insatser. Då bör det också vara möjligt att få den hjälpen genom läkares professionella försorg."
Att avbryta livsuppehållande insatser är inte problemet. Här gäller det "självvalt livsslut" för patienter som är i "livets slutskede" som på grund av sjukdom riskerar att drabbas av "outhärdlig smärta eller lidande". Problemet är hur pass fri individen är att välja. Sjukdom är förenat med skam och depression. De flesta läkarassisterade självmord sker av den anledningen - inte pga smärta. Och hur definierar man "risk att drabas av outhärdligt lidande"? Jag tror inte du har någon som helst erfarenhet av att möta döende patienter. Skaffa dig den innan du tar ställning.
Vi har inget val till att födas men man ska ha val att kunna avsluta sitt liv värdigt vid svår obotlig sjukdom.
Det är inte värdigt att vägra någon denna rätten.
Då skall man väl också ge den servicen även vid andra tillfällen, ex när man är deprimerad och olycklig. Och i rimlighetens namn skall den som kommer till sjukhus efter ett misslyckat självmord få frågan om han vill leva vidare eller få kompletterande "behandling". Eller?
Det låter fint o bra att stoppa "onödigt lidande", men i verkligheten handlar problemet om depression, ensamhet, skam. Jag tror att många redan idag får en omsorgsfull vård i livets slutskede, men den kan säkert bli bättre.
De som nu tar upp problemställningen gör det inte utifrån egen erfarenhet utan teoretiska spekulationer och några enstaka tragiska massmediala fall som skulle kunnat hanteras på annat sätt om de bara fått en empatisk vård.
Skicka en kommentar